I söndags for jag med sionisttåget från Malmö Syd till Älvsjö. Efter att ha suttit ensam från Svågertorp till Lund så fylldes kupén. Jag såg alla gamla tågåkarfilmer passera revy framför mina ögon. Här skulle nya vänner träffas och allt skulle vara så himla kosligt. Nån skulle bjuda på kaffe. Nån skulle vitsa. Vi skulle röka i korridorfönstret och håna skejtarkillen lite när han inte hörde.
Men snart insåg jag att informationsteknologin dödat alla drömmar om eventuellt tågkupéumgänge. Fram åkte bärbara datorer och mp3-spelare. In åkte hörlurar och plötsligt satt jag där och kände mig ensam och gammal. Jag tog upp min bok. Jag läste och snusade. Ingen sa nåt. Förutom nåt om att hon behövde ladda sin dator. Jag åkte genom hela södra Sverige. Såg ett land i förfall. Ibland såg jag min egen spegelbild i fönstret. Såg en person i förfall. Var var jag på väg? Hem till en stad jag hatar. Hem till en lägenhet jag inte trivs i. Hem till ett jobb som får mig att må dåligt. Hem till andlig och ekonomisk fattigdom. Ångesten var i och över mig. Värre än på mycket länge. Kom hem. Tog den gamla vanliga medicinen och somnade.
Måndagen räddades av jobbet jag mår dåligt av. Fick mig att tänka på annat. På kablar och slangar. På vägen hem från jobbet tänkte jag att det måste vara fint med ett jobb man trivs med. Tänkte att det kanske vore kul att nån gång ha ett jobb där man har på sig sina egna kläder. Har aldrig provat det. Måndagskvällen bestod av ångestdämpande medicin från Skottland och Finland.
Tisdagen arbetades bort med en himla fart. Väl hemma försökte jag minnas hur det var förr. Då när man inte försökte minnas hur det var förr. Insåg att de fullständigt lyckliga stunderna de senaste året kan räknas i timmar. Ganska många säkert, men alldeles för få i sträck. Konstaterade att de enda hyfsat ihållande lyckoperioderna ägt rum i Oslo. Denna min tillflyktsort som jag kommit att bli så fäst vid. Skriver en fånig status på Fejcan och får i en kommentar höra att Parker Lewis ska spela i Bergen ikväll. Skickar ett SMS till Folkparkskungen och får det bekräftat. Vill dit. Vill bort från Stockholm. Fort som fan. För att få lite Norge-feeling gör jag det förbjudna. Jag dricker upp min sista flaska Pepsi Raw. Kärleksdrycken. Livets vatten. Pepsi Raw.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar