I dessa valtider pratas det vitt och brett, främst från borgerligt håll, om frihet. Din frihet. Min frihet. Den jävla individens frihet. Jag tror inte på individens frihet. Jag tror på allas gemensamma frihet. Jag säger som den gamla teaterteoretikern Konstantin Stanislavskij skriver i sin artikel “Etik” från 1944 (som finns i boken Att vara äkta på scen) när han låter teaterläraren Torcov samtala med studenterna Govorkov och Vjuncov kring teaterns etik:
- Tänk mera på andra och mindre på er själva. Vårda er om den gemensamma stämningen, den gemensamma saken, så har ni det också bra själva. […] Vem är friare: den som bara bevakar sin egen frihet eller den som glömmer sig själv och vårdar sig om andras frihet? Om alla bryr sig om alla så kommer till sist hela mänskligheten att beskydda min personliga frihet. […] Om nittionio människor av hundra vårdar sig om den gemensamma friheten, alltså också om min, så har jag, den hundrade, det lätt att leva här på jorden. Om däremot alla nittionio tänker bara på sin personliga frihet och förtrycker de andra, alltså också mig, så blir jag tvungen att försvara mig mot alla de nittionio egoisterna för att skydda min frihet. När de tänker bara på sin egen frihet, våldför de sig samtidigt ofrivilligt på mitt oberoende. (s. 26f.)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar