Keps och klapp.

Kollade just igenom bilderna från igår. De var inte så roliga. Men fint folk var det på dem.

Det roligaste var kanske att jag fick för mig att ha en keps på mitt nyfriserade huvud. Inte för att jag var onöjd med den trevliga frisörskans arbetsinsats utan för att jag inte kunnat ha kepa när jag haft sånt halvlångt hår. Det har liksom stuckit ut på fel ställen och på fel sätt. Sen skyddar man ju det dyra frisörvaxet mot det jobbiga regnet också. Det ska ju räcka några dar.

Åskan tyckte att jag gjorde mig bättre utan keps. Säkerligen sant. Men man måste ju vara lite edgy ibland.

Hon Lykke Li var en positiv överraskning. Oväntat bra showmusik. Jag brukar ju inte riktigt gilla sånt. Redaktörn tyckte hon var lite trulig. Jag tyckte hon hade lite Robyn-komplex, höll liksom till och med den mickfria handen i samma vinkel som Robyn brukar göra. Men Robyn är ju en världsstjärna nowadays så det är väl inte så konstigt att hon inspirerar andra. Lykke Li var också det enda jag såg som var bra. De där MGMT var obegripligt menlöst dåliga. Och efter vad jag har hört verkar jag inte varit ensam om att tycka det. Såg Jenny Wilson också för första gången i sommar. Något av en besvikelse. Vi talade om storhetsvansinne, något som en vän från Wien bekräftade senare: “Vi kallar henne reverend Wilson”.

Detta uttalades på efterfestklubben på Clarijon. Det var bäse-tråkigt där. Men lite skönt att hänga i hotellmiljö. Jag gillar hotell. Och sjukhus. När blir det Popaganda-efterfest på Sös? På Clarijon talade vi om heltäckningsmattor, djur som börjar på “p”, åldersnojor, stora städer i världen, favoritkrogar på Södermalm och hur det kan komma sig att skådis-dj:s kan spela vilken knasig musik som helst utan att nån reagerar.

Idag må det bli morsomt. Annars blir sommarens sista helg en flopp.