När dröm mötte verklighet.

Dröm: Ett sjukhus. Misstänkt likt Enköpings där morfar låg sista tiden. Jag går typ runt i korridorerna och tittar in i olika rum. Morfar ligger i ett av dem. Farfar i ett annat. Pappa sitter vid hans säng. I ett rum sitter några arbetskamrater och spelar kort. I ett annat är det fullt av folk från Malmö. Jag går ner (eller upp) för en trappa. En sån trappa som egentligen bara används i actionfilmer och när hissen pajkat. På vad jag minns som en sån mellanvåning där trapporna för en stund planar ut och byter riktning (avsats kanske det heter, men det låter så rått) möts jag av ett dukat bord. Det är ett runt bord. Med vit duk. En kandelaber kastar ett romantiskt sken över det dötråkiga landstingstrapphuset. Och i två högsmala glas bubblar bubbel. Och där står hon. Jag vill stanna skåla och bara vara där med henne och skratta vara glad. Men stressad vänder jag upp (eller ner) igen. Stressad över att jag måste hinna in i alla rum en gång till innan jag vaknar. Vaknar.

Verklighet: Typ trekvart senare är jag på väg till jobbet. Klockan är väl en sisådär 06:45. Jag har just klivit av tunnelbanan vid Enskede gårds station och vandrat in i den ängliknande lilla park som kommit att bli en av mina favoritplatser i  den här jävla stan. Inne i parken inser jag att jag aldrig varit här när den klätt sig i snö och rimfrost. Och jag upptäcker att området ligger utanför parkförvaltningens ansvarsområde vad gäller vinterhållning. De upptrampade små stigarna som jag gått varje dag finns inte. De är gömda i snö. Jag försöker föreställa mig var stigarna går. Fail. Får snö i skorna och känner mig vilsen och nästan snurrig. Ser gångbanan på andra sidan men vet inte hur jag ska nå den. Nå den på bästa sätt. Jag tänker på Egypten. Och på trapphuset. Efter jobbet ginar jag inte genom parken. Jag tar den skottade/plogade sandade/grusade upplysta gångbanan från början till slut. Ågren sjunger och ett liv har aldrig varit så befriat från innehåll och mening.