Konsert.

Har pundat The Kinks hela dagen. Så sjukt bra. Sedan blev det av diverse, mer eller mindre, logiska skäl The Pinks istället. Och på Spotify fanns en dubbel-CD innehållande även de inte allra största hittarna. De stora hittarna har man tröttnat lite på, men nu njuter jag av låtar som “Namn och nummer”, “Kom och håll, kom och ta” och “Telegram”. Låtar jag helt glömt att de existerade.

The Pinks var mina första idoler. Jag hade en komplett katalog på kassett.  1984 var jag lika kär i “Linda, Linda”-Linda som Robert Andersson sjöng att han var. Och jag är fortfarande lite svag för “Helena och jag”-Helena som satt på en bänk utanför Gröna Lund i regnet 1985. The Pinks måste faktiskt vara ett av mina första minnen.

Det första riktiga konsertminnet är också en konsert med The Pinks på Avestakarnevalen. Det måste varit 1985 eller 1986. Jag minns det väldigt starkt. Hur mina föräldrar satte mig i bilen och sa att vi skulle åka till en överraskning. Jag trodde vi skulle plocka jordgubbar, en sysselsättning jag uppskattade som barn och var enormt peppad. Men vägen ledde norrut till Avesta och väl där såg vi både motionslöpare och karnevalståg. Det var skoj och jag var nöjd med min överraskning. Då gick vi till scenen (som jag har för mig var gul) och när jag förstod vilken den riktiga överraskningen var gick jag smått bananas. Minns att lyckan var total. Plötsligt stod de där framför mig. Jag var en levande del i texten till “Pink & Rock ‘n Roll” – hyllningslåten till deras fans. Och på scenen satt deras maskot Rosa Pantern och log mot deras publik och han och jag släppte loss när vi hörde deras musik.

Tio-tolv år senare såg jag Millencolin på samma scen. Det var också jävligt bra. Men den spelningen minns jag inte alls lika bra.

Och det här handlar inte om nån kultig nostalgi. Det här är allvar. De som inte fattar det tillhör kultureliten som kommer att skickas till Gulag efter revolutionen.