I morse var det 40 år sedan 35 arbetare vid morgonskiftet i truckverkstaden satte sig vid LKAB:s Leveäniemigruva. Det blev startskottet till den stora gruvstrejken där 5.000 gruvarbetare strejkade vilt i 57 dagar. Vi har mycket att tacka dessa arbetare för. Hela 70-talets reformvåg på arbetsmarknaden (LAS, MBL osv.) kan ses som en eftergift till den våg av vilda strejker som svepte över landet. En våg som till stor del inleddes och inspirerades av Malmfältens gruvarbetare.
Men vi ska inte bara tacka, vi måste lära också. Dagens Sverige har tyvärr inte blivit det som man hade hoppats. Läste i dagens Metro att arbetslösheten förväntas öka än mer de kommande åren. Och idag fattade högermajoriteten i riksdagen beslut om att pissa på alla långtidssjukskrivna. Och på Urban Outfitters varslas all personal för att de krävt kollektivavtal. Mot detta krävs organiserad kamp. Det krävs strejker. Vilda eller legala är inte det centrala. Men arbetarklassen måste organisera sig och ta kamp. Igen.
En av strejkledarna från Malmfälten, Elof Luspa, svarade några år efter strejken på frågan om strejken varit ett misslyckande följande:
Strejken var inget misslyckande. Det var kanske ett nederlag för oss gruvarbetare men det var en stor seger för andra arbetare. Den visade att det enda som hjälper i det svenska systemet är strejkerna. (Citat hämtat ur Proletärens artikel om gruvstrejken)
Så sant. Upp till kamp, kamrater! Vi gör det igen!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar