Absurt.

På Strindbergs Intima Teater spelas nu Ionescos underbara, absurda drama Stolarna. Jag har inte sett den, men vill gärna göra det så snart som möjligt (även om jag fortfarande är rädd för teatrar). Ionesco är han som alltid fått stå i skuggan av Beckett trots att han vara några år före med sina första absurda pjäser. Jag gillar dem båda, men har nog genom åren också bidragit till att låta Becketts skugga kasta sig över Ionesco. Ändring på det!

I mitt liv och mitt hem har idag också utspelat sig ett smått absurt drama. Jag såg henne för första gången på typ ett halvår. Hon kom och hämtade sina, just det, stolar. Så nu har jag ingenting förutom en soffa och en fåtölj att sitta i. Allt gick så fort. Jag var stiff som en pinne. När jag sedan gick mot tunnelbanan kom jag på allt jag borde ha sagt och allt jag var glad att jag inte sa.

Tunnelbanefärden var psykedelisk. Försökte fokusera på reklamskyltarna – utan framgång. I skallen for tankarna runt. Vad tänkte hon när hon knapprade fram mitt nummer i telefonen? Vad heter jag i hennes telefonbok nuförtiden? Vad tänkte hon när hon kom in på gården? Vad tänkte hon när hon gick upp i trapphuset? Vad tänkte hon när hon ringde på klockan? När ringde hon överhuvud taget på klockan senast? Vad tänkte hon när hon såg mig… Vad tänkte jag?

Engelskspråkiga Wikipedia beskriver Stolarna som en “tragic farce”. Kan det stämma bättre?