Självförakt på en fredag.

Jag sitter i mitten av vagnen. Det är fredag och jag är på väg hem. Jag har varit i Björkhagen hos Folkparkskungen och gjort skäl för mitt bidragsberoende. På ett säte i den mot västerort åkande tunnelbanan jag nyss bytt ifrån fann jag en socialdemokratisk tidskrift. I den läser jag en lång dikt av kallskänkan och poeten Jenny Wrangborg. Jag har sett henne på 'Tjuben och jag har sett henne på Strand. Dikten är sanslöst bra. Den får mig att tänka.

Det är fredag och helgen innan löning. En glad-i-hatten-man försöker vara lustig och charma den vackra kvinnan som sitter i komplonen bredvid mig. Han frågar om hon shoppat. Nej, svarar hon, det är bara lite grejer från jobbet i påsen. Jaså, säger han. Några pengar till att shoppa finns inte den här helgen, säger hon och ler ett artigt arbetarklassleende. Hon har ett par fina stövlar på sig som jag inte kan bedöma om de är dyra boutique-stövlar eller billiga SkoKanonen-stövlar. Men hon är glad och pratar i sin telefon om fredagsmys.

Mittemot mig sitter en byggare i blåbyxor och sover. Firmanamnet på hans jacka antyder att det är en liten firma han jobbar på. Han har gamnacke. Det är fredag. Jag kommer på mig själv att tänka att det är tragiskt att han redan är full. Innan han ens bytit om efter veckans sista arbetsdag. Föraktar mig själv inför tankarna. Känner hur mitt klasshat riktas inåt.

Nästa Högdalen, säger tunnelbanetaket. Och byggaren öppnar ögonen och reser sig och kliver av samtidigt som mig. Han var inte det minsta full. Han var väl bara trött. Jag hatar mig själv.

När jag kommit hem läser jag Jenny Wrangborgs dikt igen. Den är delvis riktad mot den socialdemokrati som i alla fall delvis finansierar pappret dikten är tryckt på. Den är jävligt bra. Jag känner att den tar. Den får mig att tänka.

Jag sitter strax på tunnelbanan igen. På väg mot Södermalm. Jag ska gå på teatern. Jag ser mig själv utifrån och ser en tönt. En inavlad jävla kulturtönt. Som borde nöjt sig med lite mindre. Som borde varit nöjd med att bo i en kommun med fyra siffror i riktnumret. Som aldrig borde läst Bourdieu. Som borde se tacos som det enda nödvändiga en kväll som denna. Som borde vara nån annan och kämpa för det som är viktigt; rättvisa, jämlikhet och fredagsmys.

Imorgon är det löning. Sen är det fredag igen. Då går jag på hockey. Och skäms över mig själv för att jag föraktar sånt som jag vill älska.