Hockeyminnen.

Första perioden.

Det händer i rörelsens gamla boningar. Hon luktade starkt. Men samtidigt gott. En något frän doft som på samma gång var både frisk, syrlig och söt. Lite som doften av Valios Päron- och vaniljyoghurt. Jag luktar hamburgerdressing.

Andra perioden.

Jag försöker fatta poängen. Men jag ger till slut upp och låter barnet inom mig ta över. Det där barnet som inte måste förstå allt. Barnet som bara tar in och behåller det som känns väsentligt.

Tredje perioden.

Jag luktar billig pumpautomatstvål. Hon luktade likadant som tidigare. De batteridrivna lamporna lyser i violett, blått och rött. Trots att de inte längre behövs. Och min nacke värker. Och som när jag var med i Anton Körbergs nöjessvepande TV-program på Kanal Lokal vet jag inte riktigt var jag ska göra av händerna.

Sudden Death.

Knät vill sprängas. Fötterna är för stora. Matchen förloras. Återigen nederlag. Ridå.