Jag byter ofta idoler. Vissa förblir idoler bara för en stund. Andra följer mig var jag än går. Vissa glömmer man bort ibland. Det är de bästa. För då får man återupptäcka dem emellanåt. Idag bestämde jag mig för att det var dags att återupptäcka Nils Poppe igen. Och det är jag glad för. Jag är så jävla glad att han har funnits. Han är den absolut störste svenske skådespelaren ever. Utan honom hade allt känts meningslöst. Nu lever jag på Poppet!
Ikväll såg jag Soldat Bom. Med en Poppe i absolut högform (som alltid). Och en strålande vacker Inga Landgré.
.JPG)
PS. Skryt: En gång har jag haft äran att bli rödvinsfull och diskutera politik i Nils Poppes gamla lägenhet på Södermalm. Det var cirka fem år sedan och jag mådde krokigt. Men vinet och känslan av historiens vingslag fick mig att räta ut det för en kväll. Akta dig, va stort de va. DS.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar