Ikväll spelar jag skivor hos Fritz’s Corner på Lilla Hotellbaren (Folkungagatan 47). Jag gör det tillsammans med mina utbildningskamrater Jerk från The Second Band och Peter från CDOASS. Från scen spelar US-amerikanske Whispertown 2000 live. Det är dessutom helt gratis!
Jag kommer bland annat att spela en icke-akustisk version av denna:
Det blev en bra födelsedag. Av finnarna fick vi bubbel och jag fick Kosken. Sen fick jag tårta på Kungsholmen. Sen fick jag äga Spotify (nästan) hela kvällen. Sen fick jag öl på Movitz. Och mat på McDonalds. Dessutom fick jag en näshårstrimmer av “Fantomen” som jag ser fram emot att prova imorgon. Men bäst var ändå att bli väckt av mammas dagisbarn sjungandes “Vi gratulerar”. Och alla SMS. Så skönt att Dalle kommer ihåg en.
Efter nattbussen blev det lite ångest. Klev av vid fel hållplats. Insåg att jag inte hade några lakan i sängen. Och att jag inte fått det jag önskade mig mest av allt.
Men grusplaner är fina om natten. Imorgon är det onsdag. Då är jag 30+. Sov gott.
Vaknar som 30-åring och möts av nyheten att Uffe Larsson lämnat in. Har ingen egentlig relation till den mannen, men har tänkt på honom under den senaste tiden när Oldsberg varit så kass i “Här är ditt liv”. Uffes personliga intervjuer i “Söndagsöppet”, dem lär Oldsberg aldrig ha sett.
Då var man enligt passet 30 år. Två siffror man inte använt på länge. Den första använde jag sista gången den 28 september 2003 och den andra den 28 september 2000.
Men det är egentligen inte förrän 02.50 nånting jag fyller på riktigt. Kanske slår nojan till då. För nu känns det som vanligt. Ålder är ju bara ett nummer, som de säger i Förenta staterna.
Men det skär lite i själen ändå. Jag hade inte trott att det var så här mitt liv skulle se ut på min trettioårsdag. Hade nån frågat mig för tio år sedan under en fikapaus på truckförarjobbet hade jag nog sett mig med barn och utan blogg (fast då kanske det inte fanns bloggar). Hade man frågat mig för ett år sedan hade jag sett den storslagna 30-årsfesten i Sala Folkets Hus framför mig. Planen var att jag skulle sitta på en tron och låta folk hylla mig. Band från Stockholm skulle spela. Sala Allehanda skulle göra reportage. Både Stadshotellet och Svea Hotell, och kanske till och med Sofielunds vandrarhem skulle vara fullbokade i mitt namn. Hon skulle sitta bredvid och vi skulle manifestera det lyckliga livet. Nu sitter jag ensam i vår gamla soffa och hon sitter nånstans jag vet inte var. Och lika bra är väl det. Förutom det där med att sitta ensam. Jag hade gärna haft sällskap. Det var inte så här det skulle vara.
Det här önskar jag mig i present: Gammeldansk. Fernet. En iphone. En ny lap-top. Ett par svarta jeans. En eller flera fina skjortor. [ingenting]-skivan. En hatthylla. Fina ostar. Nya klackar till mina kängor. Ed Wood-dvd-boxen. En himla många program-boxen. En flaskdiskborste. Fast jag skiter egentligen i prylar. Det finns bara en sak jag vill ha, det som jag plågsamt tjatar på min nära vänner om hela tiden. Det som kommer efter ångeststönen i mina ångestfilmer.
På tal om det. Bokmässehelgen gav inte upphov till nån större ångest. Det var för späckat schema för det. Men i Malmö helgen innan var det stundtals riktigt illa i fyllan. Här är bevisen:
Det blir kanske lite firande imorgon iallafall. Funderar på att sätta mig nånstans och låta mig bjudas på öl och sång. Firandet inleddes förvisso lite lätt tidigare ikväll i huset med den stora TV:n. Kebabpizza med pommes och två såser och en flaska skumpa.
Nu måste jag sova. Tvättstugan imorgon bitti. Grattis och god natt. Ridå.
Blev inte så mycket bloggande från Bokmässan. Men här kommer ett klipp från en av de allra största höjdpunkterna. Lennart Palm från Lerum spelar “Känn ingen sorg för mig Göteborg” på sin partyorgel vid Melodikryss-livesändningen från Sveriges Radios monter.
Lägg märke till hur graciöst och samtidigt enkelt Anders Eldeman rör sig på scenen också när han inte talar ut i etern. Det är en man som älskar sitt jobb. I fredags ville jag bli kulturminister, igår ville jag ärva Anders Eldemans skivsamling och ta över Melodikrysset efter honom. Idag (igår) ville jag bli språkvetare.
Bokmässan är inne på sin andra dag. Känns som en vecka redan. Igår lyckades vi smita in gratis på jippot i V-hallen. Fria Pro spelade Vysotskij. En föreställning jag njöt av på Scalateatern för två år sen. Igår var det en flopp. 50 personer i publiken i en lokal anpassad för säkert det tiodubbla. Trist.
Efter den floppen gick vi på den traditionella Galago-festen. Noterade att det var ganska stor skillnad på den och den första Galago-fest jag besökte i samband med Bokmässan för tio år sedan. Då var det fortfarande ganska proggig stämning, vill minnas att Blå Tåget spelade live. Igår var det ungt och hippt. Vad som är bäst låter jag någon annan avgöra.
Vid ankomsten till gamla Bommens salonger var jag tvungen att uträtta ett behov som man väl egentligen borde uträtta innan man hamnar på lokal. Men vad gör man? Efter att behovet var uträttat uppstod en något pinsam situation i mötet mellan toalettkön och de dofter jag lämnade efter mig. Inbillade mig sedan att ordet spreds i lokalen och att det var därför så många flickor tittade på mig. Fast det kan ju förstås också ha berott på att jag antagligen var det snyggaste de sätt på länge…
Hemvägen gick via den stora kyrkogården. Gick förstås vilse igen.
Rapport från mässgolvet kommer när jag lyckats få över bilderna på datorn. Men kortfattat kan jag nämna några höjdpunkter hittils: kulturkriget som tydligen är igång, Myrdal om asiatiska latriner, en redaktörs dubbeldiss av en annan redaktör.
Ikväll går jag på Brand-premiär på Angereds Teater.
Jag hade förträngt den där punkfesten eftersom jag visste att jag skulle vara borta från stan. Nu när den nu ploppade upp i minnet så mår jag faktiskt riktigt pissigt. Som tur är så är det helt utsålt. Annars vetekatten om jag inte skitit i Bokmässan och Göteborg. Hallå, liksom! Hans & Greta spelar! Från Sala! Mina högstadieidoler! Fattar ni smärtan!?
Jag åker som sagt till Bokmässan ikväll. I Göteborg that is. Ska bli riktigt trevligt. Men det är en sak som smärtar. Jag missar årets (millenniets?) fest på Kägelbanan här i Stockholm på fredag. Punk-skivbolaget Beat Butchers firar då sin 25-åriga existens. Och vilket firande det lär bli. Hela mina tonår står på scen igen. Det är som att Hej Baberiba-kvällarna på Sala Folkets Hus aldrig försvann. Och Hans & Greta från Sala spelar. Det band jag antagligen sett flest gånger live. Och Köttgrottorna (som väl iofs inte lagt av helt) med Mongo i spetsen, som jag hängde med på Gran Canaria för snart 20 år sedan. Och Radioaktiva Räker. Och Coca Carola. Och 23 Till. Och Asta Kask. Och mer därtill.
Ett bättre 30-årsfest hade jag inte kunnat ha. Fan, det smärtar så jag får fysiskt ont i hela kroppen. Fan, fan, fan! Varför ska världen vara så ond?
Men jag får i alla fall trevligt på premiären (och premiärfesten) av Henrik Ibsens Brand på Angereds Teater på fredagkvällen. Jag ska ockupera nån Spotify-dator och bara spela trallpunk. Som en hyllning till Beat Butchers.
Och på lördag kl. 10.00 sänder Melodikrysset live från Bokmässan. Det är ok kompensation.
Idag landade senaste numret av Folket i Bild/Kulturfront på min dörrmatta. Däruti finns bland annat en neddykning i den svenska festivalsommaren signerad undertecknad. På två uppslag brer jag ut mig tillsammans med fina foton av Sannah Kvist.
Förutom min text finns en intressant intervju med mannen bakom Aftonbladet-artikeln om misstankarna om den israelsiska militärens organstölder från palestinska dödsoffer; Donald Boström. Och som vanligt en massa annan go läsning.
I helgen åker jag till Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg för Fibbans räkning. Två intervjuer ska utföras och kanske möter ni mig i deras monter (B:08:69). Har hört ryktas om ett fantastiskt prenumerationserbjudande. Ses!
USAs typ näst bästa skivbolag Shelflife släpper idag skivan The Imperial School med Horse Shoes. Eller skivan, det är egentligen skivor. För som sig bör den senaste tiden släpper Shelflife ofta sina utgåvor i form av kombinerad CD och sjutummare. De spår som ligger uppe för nedlastning imponerar och låter som en blandning av The Smiths och The Embassy, typ. Lasta ned här och här och lägg sedan en beställning.
Horse Shoes har också spelat in en version av The Field Mice’s “I Wish I Meant More To You” som släppts digitalt av Holiday Records. Den lastar du ned här.
Det bästa US-amerikanska skivbolaget är fortfarande Matinée Recordings.
Har inte köpt en skiva sen i juli. Då köpte jag en tolva med Steso Songs. Nu har jag beställt en skiva över Internet, en sysselsättning jag höll som favorit när det fanns pengar på fickan. Skivan jag köpte var en limiterad sjutummare med Magic Kids. Den lät glad och svängig och det känns som en skiva som passar i höstmörkret när jag sitter och längtar tillbaka till sommaren och ungdomen.
Häromveckan hade jag ångest för att Prefab Sprouts nya skiva Let’s Change The World With Music inte fanns på Spotify. Det gör den nu och den är såååå bra.
För övrigt gillar jag att ha tentaångest. Den lägger sig liksom över alla annan ångest och det känns nästan som förr.
Om en vecka är man trettio år gammal. Även om jag anser att ålder inte är nåt annat än ett nummer så är det klart man funderar kring det. Igår funderade jag väldigt mycket. På vippen till tretti satt jag och såg diskberg, klädhögar, papperstravar, skivbuntar runt mig. Ett kreativt kaos? Nä. Så vad gjorde jag? Diskade? Nä. Jag såg andra avsnittet av Mannen under trappan och gick sen och la mig. Tilläggas ska kanske att klockan var strax innan 19 när jag gick och la mig.
Tolv timmars sömn senare är jag på fötterna igen. Möte i skolan idag och hemtenta som ska fixas.
På onsdag bär det av till Göteborg för Bokmässa och premiärfirande på Angereds Teater.
I oktober tar jag tag i mitt liv.
Det har bränts bilar och krossats rutor i Backa, Gottsunda och Alby. Vi pratade om det i Malmö i helgen. Vi pratade om poliserna. Som i Gottsunda tvingar skorna av ungdomar och kör ut skorna i skogen. Och lämnar dem där. I Malmö kör de ut skor inklusive ungdomar i skogen. Och lämnar dem där. I min förort har det blivit tuffare den senaste tiden. Inga brända bilar. Men mer bråk. Mer poliser. Och deras närvaro, som jag borde uppskatta, känns som den kommer leda till än mer bråk. Deras attityd är inte den bästa om man säger så. Parkera mitt över gångvägar så man får gå runt dem med deras knivblickar stirrande på en skapar inte trygghet i min bok. Alla poliser är inte kalla och elaka. Men de snälla poliserna verkar försvinna bakom skrivbord medan de kallsinta patrullerar förorterna. Jag har drabbats av polisers övervåld i demonstrationer och jag har sett ungdomar misshandlats brutalt vid politiska samlingar. Det är självklart aldrig ok, men ibland tyvärr “begripligt” på grund av provokatörer även på den egna sidan. Men när poliser trakasserar ungdomar på grund av deras utseende och vilken stadsdel de bor i då har det fan spårat ur. Brända bilar är inte lösningen, men frustrationen måste förstås. Något våldsmakten verkar ha svårt för.
“Wheres a policeman when you need one?”
"In this suburban hell”
När jag blir popstjärna ska mina konsertfilmer se ut så här. Inga skakiga mobilkameraklipp.
Nyss skrobblade jag min 10.000:e låt på Last.fm. Det var The Radio Depts “David”, som du kan lasta ner här.
Sydsvenskan recenserade Pop Songs-premiären. Men de skrev inget om mig. Men väl om de två banden, Stars In Coma och Bye Bye Bicycle. Båda bandens sångare heter André. Den är go.
Hemma från Malmö igen. Hatar Stockholms Central. Hatar att rulla in där. Då vet man att det roliga är över.
Malmö var bra. Soligt. Internet-fritt (nästan). Popsnören. Gamla goa Sala-bor. Fylla.
Premiären är igång. Så här såg det ut nyss när Stars In Coma var första liveband ut på Pop Songs’ scen. Nu snurrar Hefners “The day thar Thatcher dies” på tallriken.
Snart är det dags för andra bandet, Bye Bye Bicycle.
En av fördelarna med att vara singel är att man slipper vara social i kollektivtrafiken. Man kan läsa sin bok eller tidskrift utan att behöva kallprata. Man kan lyssna på folk runtomkring. Idag sa till exempel en ung tjej i komplonen bredvid att hon hade sett bilder “i Facebook”. I? Det låter fel, men är väl egentligen mer logiskt att säga kanske. Man tittar ju inte på bilder på en bok.
Här om dagen lyssnade jag på en tjej i min egen ålder när hon mitt emot mig, helt ogenerat, skällde ut sin pojkvän över telefon. Han hade tydligen köpt fel sorts blomma (utan att hon ens hade sett den) till något födelsedagsbarn de skulle besöka. Och han hade köpt en flaska vin. “Vin!? Har du nånsin sett honom dricka vin?” Ibland är det svårt att vara pojkvän, när det liksom är bestämt på förhand hur det ska vara för att vara perfekt. Ytterligare en singelfördel.
Det var nog de enda två fördelarna jag kunde komma på.
Men för att inte skrämma bort alla beundrarinnor så kan jag meddela att jag för det mesta uppskattar sällskap i kollektivtrafiken (men hävdar stolt rätten att ibland läsa trots sällskap) och att jag är grym på presenter. Kolla bara vad jag och Folkparkskungen gav bort i present i lördags:
För övrigt hävdar jag att chokladbiten (chokladbitarna?) Twix borde förbjudas på grund av dess hyllning av heteronormen.
Det verkar ju vara loppis-tider x100 just nu. 50% av alla statusar bland vännerna på Facebook handlar om loppisar (och basket). Gillar man loppisar kan jag tipsa om denna nya site: Loppiskartan. Än så länge en beta-version, men det verkar lovande.
Gillar man basket vet jag inte var man ska ta vägen.
Han som ibland kommenterar inlägg i denna blogg under signaturen “Anonym” tipsade i ett av nätets sociala forum om franska bandet MiLK & Fruit Juice. Shit, vad bra de var!
På samma datum och i samma lägenhet spelade också svenska Tada Tátà, det kan du se här. What A Night, liksom!
Jag är varm i hela kroppen. Och mör. Som en god biff. Det gillar jag. Kroppsarbete är bra för moralen och kontakten med de viktiga begreppen. Man känner att man lever.
Jag är trött och har ont i ögonen. Men att sova känns så jävla trist.
Jag vill åka bort. Det ska jag också. Till Malmö. Sen till Göteborg. Sen till Sala. Och sen förhoppningsvis till Barcelona. Kanske Oslo också. Och kanske Helsingfors. Och kanske Österrike. Bara jag slipper Stockholm så är jag nöjd.
Men samtidigt. Stockholm är ju liksom hemma. Kan inte jag få välja ut typ 100 stockholmare och ta dem med i handbagaget. Och plocka fram dem när jag behöver dem. Ibland en bara. Ibland alla på en gång. Jag står för gratis läsk och cashewnötter.
Jag borde vara peppad. Men jag är mest stressad, trött och snart barskrapad. Sådan är kapitalismen, otack är den armes lön. De är de rikas paradis, men ingen hör en fattigs bön. Fattig och gammal, tänk om det vore det nya svarta ändå.
Upp till kamp emot kvalen, kamrater drömmare i mejerikylar, skolbänkar och DJ-bås världen över. En gång skall jorden bliva vår. Och då blir det fett!
Mvh Martyr-Micke. Peace out!
Parker Lewis och Mad For It ger dig den nya EPn Rak som en pil.
Releasefest på Pluto på fredag. Gå dit om du inte ska med till Malmö för att dansa pop på premiären av Pop Songs.
Nu är den lilla pausen över. Så nu slutar jag lyssna på ett svängigt mixtape från Bergen och återgår till det postkoloniala fältet. Detta till tonerna av Mozart for Babies : Concentration.
Jag kommer kanske inte sakna honom så jättemycket. Men den tolvåriga Karl Mikael Andersson skulle gråtit floder på Lindgårdsvägen 10 i Kila. Svårt att välja med vilket klipp jag vill hylla honom. Det får bli två stycken (och då valde jag inte ens att ta med nåt från Youngblood). Ni måste inte titta på båda, det är ju en stressig tid vi lever i. Men ett kan ni väl välja och titta på. Det är han värd - “he is the best friend a good time ever had.”
Det blev en otäck måndagskväll. Siv Jensen var skrämmande. Nästan lika skrämmande var första avsnittet av SVT-serien Mannen under trappan som jag såg på SVT Play tidigare ikväll. Jag blev faktiskt lite skraj. Och jag gillade det teatrala upplägget i både dramaturgi och scenografi. Och Jonas Karlsson var söt.
Kvällens hjälte är annars Rick Kruys (det smärtar att hylla en IFIF-are). Kvällens pajas är som vanligt han Tauer eller vad han heter…
Jag åker till Malmö i helgen. För 438 kronor tur och retur. Så kära Stockholmar-vänner. Det är bara joina!
Anledningen till att jag åker är ju den att jag ska köra klubb ihop med Sara Berg på Debaser där. Läs här om det.
Nu följer jag upplösningen i det norska valet på norsk webb-TV och hoppas våra västra grannar slipper Frp i regeringen och får lite Rødt i tinget. Just nu är det tokjämt och Rødt har en nyckelposition. Heja!
Rødt-aktivister. Bilden från en intervju med Rødts internationelle sekreterare Arnljot Ask i Proletären.
090913. 00.08AM. Skatteskrapan. Missade Liechtenstein.
090913. 00:44AM. Karl Johans Torg. Fucking jävla Debaser-kö.
090913. 04:16AM. Högalidsgatan. “det är för sent, för sent för vin. För sent för kärlek ren som snö”. Och ingen fattar nånting.
090913. 10:49AM. Hornstull. Skulle ju plugga idag.
Det blev inget Top Sound. Och därmed inte heller nån seriebok-releasefest. Det blev falukorvsburgare och Dobidoo på kanal ett. Jag brukade gilla Dobidoo, men ikväll var det bara lamt och sliskigt. En av de tävlande – MZW – brukade jag också gilla. Väldigt mycket. Men ikväll var han bara lam och äppelkäck (något som också nätets extramaterial bekräftade). Kanske finns det viss fog i den kritik som flera av mina vänner framfört mot denna renässansman.
Men en sak fick mig att reagera. Det var i momentet med textremsorna då Lasse Kronér drog upp textraden “wienerbröna, mazarinerna och sockerkakorna försvann” och jag ropade “Dagny” (något som också MZWs lagkamrat, den ständigt lika enerverande Anne-Lie Rydé, gjorde). Och så sjöng de allihop om allt fikande och spill precis som upphovsmannen Owe Thörnqvist så ofta gjort och gör. Det intressanta i denna lilla historia ligger i att detta blogginlägg som händelsen föranleder är det tredje som jag sedan den 24 juni skrivit som behandlat både MZW och Owe Thörnqvist (de föregående läser du här och här).
Det kan inte vara en slump att deras vägar och mina korsas på dessa vis om och om igen. Men jag har ingen aning om hur jag ska tolka det…
Imorgon ska jag jobba. Sen ska jag fira Jenny. Sen ska jag se Liechtenstein hos Fritz’s Corner på Debaser.
Även om jag gillar att dansa mer än att boxa så saknar jag den där svettiga källaren. Imponerande uppslutning denna gång. Var det på order av marknadsavdelningen månne?
Missa inte Angereds Teaters uppsättning av Ibsens Brand i höst. Premiär 25 september.
Jag är så trött att jag inte orkar skriva långa harranger. Postar ett tjub-klipp istället. Sen blir det bingen. Kanske orkar jag åka och titta på Top Sound ikväll. I så fall slinker jag in på Hallongrottan innan, där är det releasekalas för Loka Kanarps nya seriebok Pärlor och Partoner : 60 historiska kvinnorporträtt (Kolik Förlag).
My Little Pony - “Capital of Norway” (mp3)
Ytterligare en bra låt om Oslo (en annan tipsade jag om här). Med den här Belle and Sebastian-doftande låten (producerad av Sjur Lyseid från The Little Hands of Asphalt), som jag nynnade på i Oslo en hel vecka nästan, höjer de förväntningarna på nästa album som kommer spelas in efter jul. Låten kommer ingå i Spoon Train Audios kommande samlingsskiva Oslo 2 (som också kommer innehålla material med Einar Stray, The Little Hands of Asphalt, Yoyoyo Acapulco, Nomber 5s och Hiawata!). Så här såg det ut när min kamera fångade ponnysarna när de framförde “Capital of Norway” på tjusiga Parkteatret i Oslo i augusti:
The San Marinos (MySpace)
Gamla King Kong-bekantingarna The San Marinos har lagt ut några nya låtar på sin MySpace. Klicka er dit för lite färsk och härlig twee.
[ingenting] - “Halleluja!” (mp3)
Det nya albumet Tomhet, idel tomhet släpptes igår och är makalöst bra. Från skivbolaget Labradors hemsida kan du beställa skivan och ladda ned singeln “Halleluja!”. Jerry Boman filmade låten på tisdagens spelning under Liljeholmsbron. En annan fin låt från nya skivan är “Dina händer är fulla av blommor”:
Top Sound - "A matter of precision"/"Francophilie” (mp3-singel)
Denna digitala gratis-singel släpptes av Friendly Noise i augusti. Inte färskaste färsk alltså. Men imorgon spelar de sin smäktande bossa-indiepop hos barklubben Pompediposse på Strand runt 22.00 (fri entré). Ses där!
När det nu är musik det handlar om så kan jag inte låta bli att sprida denna hemska bild vidare som Johan la ut tidigare ikväll:
Vaknade nyss för andra gången idag. Det blev en rejäl urladdning igår. Kaffe, tårta, tjejcigg, vin, öl och skumpa på 09-festivalen. Och introtävling. Och nyårsaftonsstämning inför 09.09PM. Sen en partyflaska vittjut på tricken. Sen öl på Carmen och sen ännu mer öl på Lilla Hotellbaren (vars toaletter jag gillar). Tur att de stängt insläppet på Kvarnen när vi kom dit. Minnet sviker lite faktiskt. Men jag gick grafisk design på Nyckelviksskolan ett tag kommer jag ihåg. Och det blev nattbuss hem. Det var ett tag sen (kanske den här gången?). Jag väntade i en lånad halsduk som matchade Club King Kong-knappen jag bar på bröstet. Hade lunchmöte i skolan idag. Minns inte mycket därifrån, men vi talade om bl.a. dinosaurier, voodoo och Tyrolen. Känns som det var igår. Nu lyssnar jag på Jonathan Richman i mörkeret. Kanske borde tända en lampa…
Lilla Hotellbaren förresten. Där spelar jag skivor hos Fritz’s Corner onsdagen den 30/9 tillsammans med Jerk Sörenson (The Second Band/Parker Lewis) och Peter Nilsson (CDOASS). Nämnda herrar är utbildningskamrater till mig och skivspelandet kan ses som en förfest till det stora jubileumsbaluns vi planerar till fredagen den 2/10 då Konst, kultur och ekonomi-programmet (som jag läser på) firar 10 år av existens. Skivspelandet kan också ses som en efterfest till min egen 30-årsdag som äger rum den 29/9. Den kommer inte firas då så det blir kanske enklast om ni överlämnar era presenter på Lilla Hotellbaren.
Inlägg
Alla kommentarer
