Politisk pop.

Sitter och försöker lista poplåtar med vänsterbudskap åt en bekant som bad om tips. Väldigt störigt att The Chesterfields fantastiska “Lunchtime for the Wild Youth” inte finns på YouTube. Det finns ett kort parti av låten på last.fm men där hör man inte den fantastiska textraden “'Instead of peace and revolution, we have Aids and Whitney Houston”. Glädjande är dock att jag fann Free Loan Investments nästan lika klassiska “Bomb the Bourgeoisie” på Tjuben.

Där fanns också The Magnetic Fields fina “World Love” (även om bildmaterialet inte var det bästa). 

När det nu ändå talas om pop och politik så måste man ju nämna Thorsten Flincks sköna diss av Melodifestivalen. Så här sa han till Expressen igår:

Det har med min politiska övertygelse att göra.

Det här handlar om historia. Sverige valde 1969 att skicka ett bidrag till schlager-EM-tävlingarna i diktatorn Francos Spanien, detta trots att han vid tidpunkten lät garrottera oliktänkande socialister och knäckte benen på deras barn.

Nu lyssnar jag på Blur. Vars Damon Albarn en gång tackade nej till ett Tony Blair-jippo med följande förklaring:

I'm sorry, I won't be attending as I am no longer a New Labour supporter. I am now a Communist. Enjoy the schmooze, Comrade. Love, Damon.

Den näst bästa “tack, men nej tack”-kommentaren jag känner till. Den bästa står det finska filmgeniet Aki Kaurismäki för. När han 1999 bjöds in till president Ahtisaaris palats för att delta i det traditionella självständighetsfirandet så svarade han: “Det kommer visst någon ishockeymatch samtidigt.”

Årets låt.

Jag tycker det här är årets bästa låt. Det var en glädje att se den framföras live i lördags. Jag drömde om den inatt. I drömmen sa Traceyanne att låten handlade om mig. Och när de spelade den så hade de bytt ut “a week in a dusty library” mot “en sommar i en dammig grossistbutik”. 

Spent en sommar i en dammig grossistbutik
Waiting for some words to jump at me
We met by a trick of fate
French navy my sailor mate
We met by the moon on a silvery lake
You came my way
Said, I want you to stay

You and your dietary restrictions
Said you loved me with a lot of convention
I was waiting to be struck by lightning
Waiting for somebody exciting
Like you
Oh, the thing that you do
You make me go  uuuh
With the things that you do (you do, you do)

I wanted to control it
But love, I couldn't hold it
I wanted to control it
But love, I couldn't hold it

I'll be criticized for lending out my eye
I was criticized for letting you break my heart
Why would a stand disappoint unless
Fooling all but I'm more than dead love

Uuuh with the looks
Oh tender boy,
Ooh, with the looks, the looks, the looks

I wanted to control it…

Relationships were something I used to do
Convince me they are better for me and you
We met by a trick of fate
French navy, my sailor

I wanted to control it…

Hej, hej Indiansommar!

Solen stannade kvar. Sommaren är inte slut. Trots Krukans försök att döda den igår.

Lördagen.

Festivallördagen inleddes med att jag överlämnade en present till en god vän. En norsk serietidning. Han blev tårögd och vi kramades. Bra början på dagen. Sen spelade SKWBN. Halva stan var med på scen och de gjorde en fantastiskt bra arenrock-spelning. De verkar väldigt peppade och glada i sig själva på nåt vis för det svänger mer och mer för varje gång man ser dem. Sen kom det öl och regn. “Ny” spontanköpt 45-kronors-skjorta från Myrornas. Kände mig som en tonåring i bara t-shirt med tryck. Även om den gula t-shirten är väldigt fin och bär trycket Thurneman. [ingenting]. Bra som alltid, om än lite ojämna. Vissa låtar är bara bäst, i vissa andra gränsar det nästan till Joakim Hillson. Men bara nästan. Camera Obscura. Efter att ha pundat “French Navy” hela sommaren hade man ju längtat en del. Konserten var väl inte den bästa, men med det låtmaterialet så kan det ju inte bli dåligt (även om jag gärna hört nån mer gammal goding, typ den här eller den här). Skottar kan det där med pop, kanske är det de äldre anonyma herrarna som verkar finnas i alla skotska popband som är förklaringen. Florence Valentin rockade. Love bär upp den bredbenta rocken med bravur trots att det ju är pop. Och så härligt med nån artist som vågar tala, i låttexter och mellansnack, om något av det som sker utanför scenkanten. Det behövs fler såna. Och färre moderater. Krunegård. Sämst. Gästande Scocco var bra när han fick vara i fred från Krukan. Och den där vampyrlåten kan jag väl stå ut med. Sen Svennedisko. Dans. Fylla. Folk överallt. Ångestskapande mobilbilder. Fotbollssnack. Kaos.

Kvällens sällskap.

Försöker definiera det postmoderna medvetandet och återupptäcker Elliott Smith. Pepp!

Igor Armas

Jag blev Facebook-vän med världens bästa 22-åriga moldoviske mittbacksrese Igor Armas för ett tag sedan. Funderade på hur jag skulle gå vidare med det. Tänkte han skulle nog gilla Club King Kong. Bjöd in honom till vår Facebook-grupp. Han har avböjt.

Fan. Nu måste jag börja om igen…

…för vi ska bli de bästa av vänner. Det är vårat öde.

Samma öde som trampade mig på vristen igår kväll.

Söndag.

“Surreal but nice”, sa Hugh Grant. “Word up”, sa jag till farbror konstapeln som parkerat sin biljävel mitt i vägen. Nu ser jag fram emot en postmodern söndag.

Camera Obscura. Så jävla bra.

What does this city have to offer me
Everyone else thinks it’s the bee’s knees
What does this city have to offer me?
I just can’t see
I just can’t see

Kepsen.

Det var dock inte vilken keps som helst jag hade på mig igår. Det var min gamla favoritkeps från gymnasiet. Från skateboard-fabrikanten Flip. Med Gilbert Sheltons Freak Brothers på.

Keps och klapp.

Kollade just igenom bilderna från igår. De var inte så roliga. Men fint folk var det på dem.

Det roligaste var kanske att jag fick för mig att ha en keps på mitt nyfriserade huvud. Inte för att jag var onöjd med den trevliga frisörskans arbetsinsats utan för att jag inte kunnat ha kepa när jag haft sånt halvlångt hår. Det har liksom stuckit ut på fel ställen och på fel sätt. Sen skyddar man ju det dyra frisörvaxet mot det jobbiga regnet också. Det ska ju räcka några dar.

Åskan tyckte att jag gjorde mig bättre utan keps. Säkerligen sant. Men man måste ju vara lite edgy ibland.

Hon Lykke Li var en positiv överraskning. Oväntat bra showmusik. Jag brukar ju inte riktigt gilla sånt. Redaktörn tyckte hon var lite trulig. Jag tyckte hon hade lite Robyn-komplex, höll liksom till och med den mickfria handen i samma vinkel som Robyn brukar göra. Men Robyn är ju en världsstjärna nowadays så det är väl inte så konstigt att hon inspirerar andra. Lykke Li var också det enda jag såg som var bra. De där MGMT var obegripligt menlöst dåliga. Och efter vad jag har hört verkar jag inte varit ensam om att tycka det. Såg Jenny Wilson också för första gången i sommar. Något av en besvikelse. Vi talade om storhetsvansinne, något som en vän från Wien bekräftade senare: “Vi kallar henne reverend Wilson”.

Detta uttalades på efterfestklubben på Clarijon. Det var bäse-tråkigt där. Men lite skönt att hänga i hotellmiljö. Jag gillar hotell. Och sjukhus. När blir det Popaganda-efterfest på Sös? På Clarijon talade vi om heltäckningsmattor, djur som börjar på “p”, åldersnojor, stora städer i världen, favoritkrogar på Södermalm och hur det kan komma sig att skådis-dj:s kan spela vilken knasig musik som helst utan att nån reagerar.

Idag må det bli morsomt. Annars blir sommarens sista helg en flopp.

Dallrande Blå Stjärnor.

Kom nyss hem efter en helkväll med Redaktörn. Popaganda kan ha haft tidernas tråkigaste festival-fredag. Men morgondagen blir säkert bättre med SKWBN och Camera Obscura. Och Florence och [ingenting]. Kvällens huvudakt MGMT förresten? Är det världens mest obegripligt dåligaste band genom tiderna? Sämre än Deportees liksom. Borde kanske ha kollat in partyjapanen.

Lykke Li var däremot överraskande bra.

Nu lyssnar jag på världens bästa Trembling Blue Stars och känner att jag lever. Om än i fel tid. I fel land. I fel fucking-jävla-kuk-värld. Snart klarar jag nog av att lyssna på Field Mice igen. Och igen. Och igen.

För övrigt påminde heltäckningsmattorna på Clarijon Hotell om Jason Pollock-tavlor. I alla fall tyckte jag det då. 

Sov sött. Ridå. Imorgon ska jag titta på kvällens bilder.

Kort hår.

Jag klippte mig och skaffade ett jobb. Fredagen artar sig.

Nu åker jag med Redaktörn till Popaganda. Det har tydligen brunnit där idag. En gång när jag såg en teateruppsättning med Yvonne Lombard (som min mamma är döpt efter tror jag) började det brinna på scenen. Då kom Aron och släckte elden med filtar och skum. Det var jätteroligt.

Varför spelar inte dom här på Popaganda?

Frukost.

Idag åt jag havregrynsgröt med frysta lingon (som jag förstås tinade) till frukost. Och drack en kopp te. Gjort med sån liten tesil, inte påse alltså.

Håller jag på att bli mitt ex?

Hej och välkommen.

Till ytterligare en fantastisk piss-dag i ett piss-Sverige som luktar piss.

Roll over Beethoven and tell Tschaikowsky the news.

Sitter hemma och vill inte sova. Det får mig bara att tänka hur stört mycket grejer jag måste hinna med i morgon innan jag får roa mig på en festival där det egentligen inte är något jag känner att jag behöver se imorgon.

Det har varit en lång dag. Föreläsning och seminarium. Bibliotekshäng. Tacohäng på världens sämsta och sunkigaste kårpub med gamla och nya skolkamrater. Fick ett intressant erbjudande.

 

 

Sen åkte jag och Folkparkskungen till den där uteserveringen igen som vanligt. Där var det rockklubb och ett rockband spelade för en rockpublik. Jag mådde fysiskt dåligt av det och tvingade med mig sällskapet till en parkbänk på Södermalmstorg där vi tittade på jätteråttor i en timme innan vi gick tillbaka. Då var det popklubb inne. Betydligt trevligare. Sen gick vi ut igen när vi fick mer sällskap.  Då spelades “Roll Over Beethoven” – en låt jag insåg var mer än bra och nu har hört i alla tänkbara versioner på Spotify. Fast Chucken (som Jerka säger) gör den allra bäst, och Robert Wells gör den överlägset sämst. 

Jag hann också med att vara med om en smått surreal upplevelse inkluderande en Manne vi saknat i skolan som plötsligt, mitt i samtalet, stod framför oss. Och jag fick elda upp mitt hat mot sydeuropeiska utbytesstudenter. Man går inte på lokal (inte ens uteserveringar) i surfshorts och flip-flops!

Jag är trött och börjar bli deppig igen. Även om saker flyter på bättre än nånsin blir jag aldrig rikt klok på mig själv. Måste klippa mig tyckte unga fröken Andersson. Instämmer.

Jävla skitsamhälle. Skapar bara ångest.