Jag påminns i varje steg jag tar. När jag för en timme sedan klev av tåget och vandrade mot t-banan fästes min öras uppmärksamhet vid en stilig äldre herre som med fin svart kavaj, akustisk gitarr och en ädel stämma framförde Tottas (och Nationalteaterns) gamla Dylan-tolkning.
Jag rusade snabbt vidare. På grund av den ädla stämman så kunde jag inte hata honom. Men några småslantar fick han ej. Med lika ädel röst skrålade min målare-granne här om dagen. Jag hade varit på ICA och köpt tråkigt små kvantiteter midsommarmat. När jag kom hem fylldes hela trapphuset av hans väldiga Söderstadio-stämma när han, med ruset i blodet, klämde i till Barbados gamla refräng.
Det skulle antagligen vara fruktansvärt om det var tyst runt om. Men jag ber er, tunnelbanetrubaudurer och skrålande grannar, sjung nåt som gör mig peppad istället för deppad. Varför inte Gerry and The Pacemakers?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar