Citatmaskiner

Ledig från jobbet för att skriva klart den förbannade hemtentan. 5/6 klart nu skulle jag gissa. Har bland annat skrivit om den psykologiska realismens inverkan på dagens svenska teaterklimat. Fräck som man är så passade jag på att citera mig själv ur en gammal recension ur Proletären av Lucas Svenssons Dramaten-pjäs Svenskt landskap med kinesiska detaljer. Den första större teaterrecension jag skrivit. Den kan ni ju få läsa tycker jag.

Kamp och solidarietet som omodern nostalgi

Kamp och solidaritet blir till omodern nostalgi när Dramaten spelar progg och viftar med röda fanor i ett försök att berätta om den svenska sextioåttavänstern. Citatmaskiner med den lilla röda blir bilden vi ska minnas och skratta åt.

Året är 2006 och ett antal kulturarbetare uppsöks av en journalist som vill göra ett reportage om deras roll i sextiotalsvänstern. Kring intervjuerna utkristalliserar sig en grupp unga människor och intervjuerna upplöses och publiken tas med till tiden då intervjuoffren var unga och arga. Likt maskiner citerar de Mao och Lenin på Oktoberbokhandeln i Lund. Med olika nedslag under 70-talet så förflyttas vi från 1969 fram till Berlinmurens fall tillsammans med de olika karaktärerna.


Dramatens husdramatiker Lucas Svensson berättar i teaterns programtidning att han velat skildra hur det kom sig att delar av vänsterrörelsen ”ville göra väpnad revolution på maoistiska grunder i Folkhemssverige.” En på många sätt intressant utgångspunkt för en pjäs om det svenska samhället under vänstervågen på 60- och 70-talen. Men i stället för att skildra samhället och världen som den såg ut vid denna tid så väljer Svensson att inte svara på sin egen frågeställning. För pjäsen handlar inte om Vietnam, Chile eller vilda strejker. Den handlar om några vänsteraktivister och deras privatliv. Det är otrohet, fylla och problematiska relationer mellan barn och föräldrar. Den politiska ansatsen försvinner i Svenssons norénska ambitioner och drömmar. När de stämmer upp i allsång av Knutna Nävars fantastiska låt om hur konstigt det är med friheten så är det sångarna som står i fokus och inte sången eller texten.

Man skulle kunna säga att Svenskt landskap kritiskt behandlar den svenska maoismen och kineseriet i 70-talets version av SKP. Pjäsen kan sägas bekräfta Kommunistiska Partiets självständighetslinje – att analysera och agera utan att fråga vare sig Peking eller Moskva om råd eller godkännande. Men det är att göra det enkelt för sig. För även om Dramaten hävdar att det här endast handlar om en del av sextiotalsvänstern så ges inte de andra delarna något utrymme. Istället så blir ändå pjäsens sextiotalsvänster ett gäng överanalyserande akademiker som knullade med varandra så mycket att de blev ovänner. Det är denna bild som ska bevaras och förmedlas vidare. Lite nostalgi från ungdomen för de som var med och nu gjort bättring. Solidaritet och kamp som något konstigt och omodernt för de efterkommande generationerna. Det blir falsk dramatik.

Det finns ett avsnitt av tv-serien ”Seinfeld” där karaktären Elaine blir tillsammans med en kommunist. Anledningen är just den att han är kommunist. Hon skryter för sina vänner om vilken udda och excentrisk pojkvän hon skaffat sig. Lite så känns relationen mellan Lucas Svensson och hans bild av vänstern. Född först 1973 skryter han för sina vänner om att han tror sig förstå de förvirrade och komiska kinesälskarna. Skillnaden är dock att ”Seinfeld” är roligt. Svensson borde lagt ned försöken att vara rolig och istället skrivit en pjäs om alla de tråkiga arbetarhjältar eller trista fackföreningskämpar som kämpar på dagens arbetsmarknad. En pjäs om gammal hederlig och tråkig solidaritet utan kinesiska detaljer.