På julaftonen avled dramatikern, Nobelpristagaren och retstickan Harold Pinter. Jag ska erkänna att jag inte är någon enorm beundrare av hans dramatik även om det självklart finns guldkorn. Men som intellektuell retsticka är han en av mina favoriter. Hans förinspelade Nobelföreläsning inför Svenska Akadmien i samband med Nobelpriset 2005 var storartad. Jag citerar från Akadmiens hemsida:
Språket inom konsten är således någonting högst tvetydigt, ett gungfly, en trampolin, en isbelagd göl som när som helst kan ge vika under en, författaren.
Men som jag redan har sagt: man får aldrig sluta söka efter sanningen. Det sökandet kan aldrig anstå, det får inte skjutas upp till morgondagen. Det måste man genast ta itu med, utan dröjsmål.
Politisk teater ställer oss inför ett helt annat problemkomplex. Predikan måste till varje pris undvikas. Objektivitet är livsviktig. Rollfigurerna måste få andas sin egen luft. Författaren får inte tämja och tygla dem för att tillgodose sin egen smak, uppfattning eller förutfattade mening. Han måste vara beredd att nalkas dem ur en mängd vinklar, ur ett otal förbehållslösa perspektiv, och möjligtvis överrumpla dem någon gång men ändå ge dem friheten att gå sin egen väg. Det är inte alltid det fungerar. Och politisk satir håller sig förstås inte med sådana här regler utan gör precis tvärtom, vilket ju är dess uppgift.
[...]
Det politiska språket, det språk som talas av politiker, ger sig inte ut i de här markerna, eftersom de flesta politiker enligt de bevis som vi har tillgång till inte är intresserade av sanning utan av makt och av att hålla sig kvar vid den makten. För att kunna sitta kvar vid makten gäller det att hålla folk i okunnighet, så att de lever i okunnighet om sanningen, till och med sanningen om sina egna liv. Därför är vi omgivna av en väldig gobeläng av lögner, som vi livnär oss på.
Därefter följer en skoningslös genomgång av USA-imperialismens härjningar under 1900-talet. Främst med fokus på Nicaragua och Irak. Om just invasionen av Irak förklarar Pinter:
Invasionen av Irak var ett banditdåd och ett uttryck av flagrant statsterrorism, och den visar på ett totalt förakt för internationella rättsprinciper. Invasionen var en egenmäktig militäraktion inspirerad av en lång rad lögner och en grov manipulation av media och därmed också allmänheten. Den var en aktion avsedd att konsolidera amerikansk militär och ekonomisk kontroll av Mellanöstern under täckmantel – som en sista utväg då alla andra rättfärdiganden hade misslyckats med att rättfärdiga sig själva – av befrielse. En formidabel militär styrkedemonstration som resulterade i död och lemlästning av tusen och åter tusentals oskyldiga människor.
Föreläsningens avslutande och klarsynta uppmaning hoppas jag ska höras och läsas av bombliberaler, skattesänkarfascister, lama fackföreningspampar, onödiga statsministrar och regeringschefer världen över.
Trots synnerligen dåliga odds tror jag att en orubblig, bergfast och hårdnackad intellektuell beslutsamhet för att fastställa vad som verkligen är sant i våra liv och samhällen är en fundamental förpliktelse, som åligger oss alla som medborgare. Den är i själva verket tvingande.
Om en sådan beslutsamhet inte innefattas i vår politiska vision har vi inget hopp om att återupprätta det som vi nära nog har förlorat – människans värdighet.
13.00 på Filmhuset. Barnen från frostmofjället (1945). Regi: Rolf Husberg. "Sju föräldralösa barn flyr svält och fattigdom genom ett snötäckt Jämtland".
Inlägg
