Rent genrellt är jag ingen sucker för kärleksskildringar i konsten. Jag har nog genrellt sett i stället varit en sucker för klasskampsskildringar. Det är jag nog förvisso fortfarande, men det slog mig just att de senaste dagarna har jag blivit rörd av några skildringar av just varm vänskap. Dessa var (utan någon som helst inbördes ordning):
- Den fantastiska skildringen av kärlek och fruktansvärd förlust mellan Kinetica och hennes tidsresande pojkvän (med för mig okänt namn) i avsnittet "Imorron" i den nedan nämnda Jag gråter bara i andra dimensioner av Daniel Ahgren (Bakhåll förlag).
- Den litet annorlunda kärlekshistorien mellan Sibel och Cahit i Riksteaterns uppsättning av Faith Akins film Mot väggen (en film jag tyvärr inte sett...än). En något uttjatad tematik kring hederskulturer fick en intressant vändning på Södra Teatern igår kväll.
- Och slutligen måste jag bara tipsa om låten "Varje stavelse" med Vit Päls som nyligen dykt upp på deras MySpace-sida. Jag hörde den live i en lägenhet nära Malmö Folkets Park i somras och jag lyssnade så noga att jag inte märkte att en söt liten hundvalp bet av bredbandskabeln.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar