Igår var jag som sagt på Teater Tribunalen och såg på teaterversionen av Marx och Engels' kommunistiska manifest. Det var om möjligt ännu bättre än när jag såg premiären. Det tekniska finesserna funkade smärtfritt och vissa omläggningar av andra akten gjorde det tydligare och rakare. Glädjande var att min favorittidning Proletären fick lite gratisreklam i föreställningen. Passar därför på att publicera min recension av nämnda uppsättning från nämnda tidning.
BEFIANDE OCH SJÄLVKLART MANIFEST
Det kommunistiska manifestet av Karl Marx och Friedrich Engels
Regi: Richard Turpin
Medverkande: Alfons Röblom, Andrea Edwards, Anna Wallander, Benjamin Moliner, David Book, Dror Feiler, Eric Stern, Jakob Höglund, Josef Beltzikoff, Karin Bengtsson, Logi Tulinius, Per Grytt, Sara Turpin, Sonja Lund, Åsa Persson
”Det är inte människornas medvetande, som bestämmer deras vara, utan tvärtom deras samhälleliga vara, som bestämmer deras medvetande.” Med Marx’ klassiska citat inleds ett hejdundrande spektakel när Det kommunistiska manifestet blir teater.
För en teaterintresserad kommunist har väntan varit lång. Och med Tribunalens tidigare samhällskritiska uppsättningar i bakhuvudet såg jag bara succé framför mig. Det blev succé. Med cirka 15 personer på scenen är föreställningen en teatral resa som ordagrant presenterar budskapet i Manifestets två inledande delar. Inget har strukits eller förvanskats. Efter en prolog där man effektivt använder och avväpnar Forum för levandes historias studiematerial kring kommunismen drar spektaklet igång.
För en teaterintresserad kommunist har väntan varit lång. Och med Tribunalens tidigare samhällskritiska uppsättningar i bakhuvudet såg jag bara succé framför mig. Det blev succé. Med cirka 15 personer på scenen är föreställningen en teatral resa som ordagrant presenterar budskapet i Manifestets två inledande delar. Inget har strukits eller förvanskats. Efter en prolog där man effektivt använder och avväpnar Forum för levandes historias studiematerial kring kommunismen drar spektaklet igång.
Svenska Akademien beskriver ordet spektakel som en föreställning med ”överdådiga effekter” vilket stämmer väl i detta exempel. Uppsättningen är mer eller mindre ett ständigt kaos som antagligen lyckas bryta mot varenda historisk teaterkonvention. Det är så långt ifrån franskklassicistisk recitation eller aristotelisk ordning man kan komma. Istället finns tydliga spår av bland annat Brecht och agitprop vilket känns lika befriande som självklart.
Spektakel beskrivs också av Akademien som en ”neslig drift” med någonting. Och första akten presenterar Marx och Engels’ genomgång av bourgeoisiens uppkomst och makttillträdande just nesligt. Den gamla adelns tårar när den berättar hur den plötsligt står privilegielös i det nya borgerliga samhället hånas.
Första akten inramas av ett scenografiskt storkök där skådespelarna skalar och hackar grönsaker. Det är ett kollektivt arbete med ett tydligt gemensamt mål, i en gryta förenas ingredienserna till soppa likt det att världens proletärer endast har att vinna på en förening. På samma kollektiva sätt presenteras texten. Marx och Engels’ klassiska rader vandrar mellan ensemblens medlemmar och blir ännu ett uttryck för kollektivets överlägsenhet.
I andra akten kryddas soppan med texter av bland andra Subcomandante Marcos och Aristofanes och från La Paz dyker karaktären David upp över länk och deltar. Kanske den mest intelligenta lösningen jag sett på en scen. Likt 1800-talets järnvägar, som Marx och Engels i Manifestet visar förenkla arbetarnas förening, knyter modern teknik samman svensk klasskampsteater med den socialistiska utvecklingen i Bolivia. Storindustrin producerar som sagt sina egna dödgrävare.
Tribunalen har tillsammans med Teater Galeasen skapat något stort och förvandlar snacket om att för många kockar gör dålig soppa till humbug. Det kan publiken bokstavligen skriva under på. Tribunalens devis blir istället ”Håll grytan kokande”!
Spektakel beskrivs också av Akademien som en ”neslig drift” med någonting. Och första akten presenterar Marx och Engels’ genomgång av bourgeoisiens uppkomst och makttillträdande just nesligt. Den gamla adelns tårar när den berättar hur den plötsligt står privilegielös i det nya borgerliga samhället hånas.
Första akten inramas av ett scenografiskt storkök där skådespelarna skalar och hackar grönsaker. Det är ett kollektivt arbete med ett tydligt gemensamt mål, i en gryta förenas ingredienserna till soppa likt det att världens proletärer endast har att vinna på en förening. På samma kollektiva sätt presenteras texten. Marx och Engels’ klassiska rader vandrar mellan ensemblens medlemmar och blir ännu ett uttryck för kollektivets överlägsenhet.
I andra akten kryddas soppan med texter av bland andra Subcomandante Marcos och Aristofanes och från La Paz dyker karaktären David upp över länk och deltar. Kanske den mest intelligenta lösningen jag sett på en scen. Likt 1800-talets järnvägar, som Marx och Engels i Manifestet visar förenkla arbetarnas förening, knyter modern teknik samman svensk klasskampsteater med den socialistiska utvecklingen i Bolivia. Storindustrin producerar som sagt sina egna dödgrävare.
Tribunalen har tillsammans med Teater Galeasen skapat något stort och förvandlar snacket om att för många kockar gör dålig soppa till humbug. Det kan publiken bokstavligen skriva under på. Tribunalens devis blir istället ”Håll grytan kokande”!
Foto: Petra Hellberg
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar