Kamp

Kom hem igen. Från västkustpärlan Lysestrand. Från kommunisternas sommarläger. Därifrån har jag kommit hem elva gånger nu (även om de nio första hemresorna avgick från the original Tiveden). Men aldrig åkt därifrån så här. Aldrig så här tom och ensam. För fyra år sedan åkte jag från lägerplatsen med en betydligt högre puls. Klaffarna pumpade ut klasskamp och förälskelse i ådrorna. Det gör de fortfarande. Men utan någon mottagare vad gäller det senare. Och kamp utan kärlek, har jag fått lära mig, är en allt för fruktlös kamp. Är världen förlorad nu? Det känns så:



I förmiddags sjöng jag "Internationalen" med hundratals kamrater: "En gång skall jorden bliva vår". Det hoppas jag verkligen att den blir. Tillsammans är vi starka. Ensam är jag svag.

Nu går jag och lägger mig. I Herrängen. Ridå.