Hemma igen.

Det gick så snabbt. Men var ändå så späckat. Tiden med Carmen och gänget var underbar. Hela dagen har varit ett stort svidande sår som inte velat läka. Tomheten och ensamheten är nu total.

När jag gick upp för trapporna efter att ha lämnat de gemensamt ägda solstolarna i källarförrådet såg jag en annan kille löpa uppför samma trappor. Han hade också varit borta hemifrån i över en vecka. Han hade besökt vänner i det södraste av Sverige. Han hade legat på klippor på den västra sidan av riket och han hade träffat massor av folk på en festival i Värmland.

På hans raska takt förstod jag att han inte led av några svidande sår. I hans lägenhet satt någon och väntade. Någon mötte honom med öppna armar och kysste hans svettiga läppar. Hon hade längtat och ville nu höra alla fantastiska historier. Om allt som hänt. Och hon var så avundsjuk för att hon inte kunnat följa med.

Och sen visade hon att hyacinten slagit ut i blom medans han varit borta. Hon hade vårdat den ömt, men nu var det han som skulle vårdas. Sen berättade hon om vad hon gjort hela veckan. Och om vad som hänt i världen, i Iran och Honduras och sånt.

Sen beslöt de sig för att åka med husvagn till Malung nästa helg när de båda för första gången var lediga en helg tillsammans. Snabbt SMS:ade hon till Anna B och Shirley C. De ville också följa med. Det vankades ju ändå dansbandsvecka och det hade ju varit så roligt när de var där senast.

Sen gick de och la sig och höll om varandra. Länge. Och hon sa att hon älskade honom.

Själv uppdaterade jag min Facebook-status och slog på en fläkt som mitt enda sällskap. En fläkt vi köpte i Grekland och som gnyr som ett spädbarn. Men varken fläktar eller spädbarn är mycket till sällskap när man bara vill ha nån att prata med.



Imorgon jobbar jag och dricker därefter måndagsöl för att minska all abstinens. Bilder och kommentarer från veckan kommer än fler.