Satt bra

Lokala specialiteter

Pizzan heter 'Lysekil'. Kebab å skinka. Gott.

Jag mår fint

Deutsche Jedi Meine Trich

Sillunch

Solen räcker

En försmak av socialismen

Kollektivets kraft är stor, så stor.

Loppisfynd

Turistmottagningen. Väntan.

Linnea har nån liten sak i sin fot som gör ont.

Frukost

Tisdags-kirurgi

Natt

Fyra-fika

Semestern är räddad

Huvudrätten

Lysekils bästa lunchbuffé

Frukost

Campingliv

Siviken

Linnea och Carmen

Hon ska heta Carmen

Eller va fan...

Sitter på McDonalds vid Torps köpcenter utanför Uddevalla och konstaterar att jag nog var lite hård i förra inlägget. Det må ha varit bättre förr. Men det är nog faktiskt bra i Götet nu med. Fast inte lika bra som Malmö, Sala eller Högdalen.

Nu ska husvagnen hämtas och sen börjar campingsemestern.

Gamla goa Göteborg

Nu är bussen jag åker i snart i Göteborg. "Gamla goa Göteborg." Men det känns inte lika gott längre. Dels för att jag är smått förälskad i Malmö och dels så finns det andra trubbel med stan.

Det var bättre förr:

Lycka

Malmoe

Igår kom jag till Malmö. Jag hade gröna byxor på mig. Kanske lite för färggranna för mig. Jag hade ångest på Möllan och ville byta om. Men sen kom vännerna och ölen och de gröna byxorna blev fina. Idag är jag nästan lite stolt över tilltaget att klä sig i grönt.


Malmö är en tjusig stad. Alla verkar bo på gångavstånd från varandra. Vilket verkar skapa mycket efterfester, vilket verkar skapa sena nätter, vilket verkar skapa sena mornar. Tur man bor i Stockholm. Igår spelade jag rundpingis på en efterfest och lärde mig att fitta heter fisse på danska.

Jag åt en falafel också. Den var mycket god, men inte fan kostade den tio kronor som alla Malmö-frälsta hävdar när man köper den hemma.

Ikväll kommer själva anledningen till varför jag åkte till Malmö. The Lucksmiths gör ett stopp på sin avskedsturné på Debaser här i stan. Eftersom jag befinner mig på Arvikafestivalen när de når Stockholm så fick det bli Malmö istället. Det känns som en tung musikalisk vecka, först dör min första idol. Och sen lägger några andra idoler av. Fan, man börjar bli gammal.

Nedan ett klipp med The Lucksmiths. Låten heter "Sunlight in a jar" och är med på skivan Warmer Corners. D

Nu ska jag träffa skåningar. Hoppas det blir lite t-shirt weather också. Så jag kan titta in i solen och nysa.

R.I.P.

Han var min första idol. Till en början mest för att vi hette nästan lika. Köpte två knappar i rosa och silver på marken i Sala i mitten av 80-talet. I det ståndet som stod vid gamla PK-banken varje år, där man kunde köpa tuffa grejer som flaggor, t-shirts och tygmärken.

Jag fick "Black or white"-singeln av mina föräldrar när de varit i London. På kassett! Innan den släppts i Sverige! Då var jag kungen av pop!

Stan var lite konstig ikväll efter att nyheten spridits. Alla snackade om det. En tjej grät på tunnelbanan. Kändes konstigt att läsa dagens Expressen på vägen hem. Det stod ingenting om Michael.

Som tur är finns det andra som kan ta över. Eller att många redan gjort det. Men nog känns det weird.



För övrigt var Makthaverskan helt fenomenalt bra. Imorgon åker jag till Malmö.

Bokningen bekräftad

På söndag checkar ett trevligt gäng in på Siviks Camping med vår Adria -79. Campingen ligger fyra kilometer från Lysekil. Kom och hälsa på över dagen. Sandstrand, klippor och saltvatten.

Men först en tur till Malmö. Åker dit efter jobbet imorgon och stannar till söndag förmiddag. Heja Malmö!

Men allra först ett besök på Debaser för att spana in hajpade Makthaverskan. Vi var före!

Siviks Camping

Bokningsförfrågan skickad. Söndag till onsdag. Hoppas, hoppas, hoppas!

Om det går i lås så hoppas jag att alla vänner och kamrater från Göteborg tar en dagstripp till natursköna Lysekil och badar med oss. Eller nyttjar någon av campingens andra faciliteter:

Bangolf
Bollspel
Diskmaskin
Flipper/TV-spel
Friluftsbad/havsbad
Fritidsfiske
Frukost
Gatukök
Hundar välkomna
Kafé
Kiosk
Kreditkort accepteras
Latrintömning
Lekplats
Matservering
Mikrougn
Motionsslinga
Rörelsehindrade
Samlingsrum
Servicebutik
Skötrum för spädbarn
Speciella arrangemang
Torktumlare/-skåp/-rum
Tvättmaskin
Ugn
Vindsurfing
Ängsmark

Mer pop

Som han som postade denna på Facebook sa: "Man gillar't"



Man From Delmonte - "My Love Is Like A Gift You Can't Return". Så sant som det sjöngs.

My Favorite och jag

Bandet My Favorite kan ha varit det bästa i världen, ever. För ett tag sen fick jag ett mail från Greg, sångare i ett nästan lika fantastiskt band - The Ballet. Han berättade att han varit i kontakt med My Favorite-sångaren Michael Grace Jr angående en gemensam spelning (med Michaels nya band The Secret History) i NYC. Då hade Greg kommit att tänka på mig och en My Favorite-anekdot jag berättade för honom när han var här i vintras.

Tänk att jag finns i samma associationsbanor som My Favorite och The Ballet. Rätt coolt va? Känns nästan som om jag och Andrea är ihop.



Klippet är från när My Favorite spelade på Mondo, i den lokalen som kändes som en lågstadiegymnastiksal, för drygt fem år sen. Jag var där. Det var sista gången jag fick se dem live.

Nu hoppas jag att The Secret History snart parvlar sig över Atlanten, gärna i släptåg med The Ballet, och spelar i Stockholm. Varför inte på Club King Kong?

Förresten. My Favorite-anekdoten jag berättade för Greg utspelade sig när My Favorite spelade på Benno-festivalen utanför Norrköping i tidernas begynnelse. Jag orkar inte återge den här, men den innefattar bl.a. en massa vin och en kamera.



Bilder från Benno-festivalen. Antagligen den bästa jag varit på. Kolla in detta bildgalleri, den som spottar flest stockholmska medieprofiler vinner ett pris.

MOZ? MZW!

Borde skriva ett analyserande inlägg av kvällens Allsång på Skansen, men klockan är för mycket. De korta kommentarerna blir: Owe Thörnqvist var gubbig och gjorde mig besviken. Jag fick veta att han som gör Benjamin Syrsas röst på julafton lever. Jag skulle byta alla mina vänner mot en kväll på stan med Måns Zelmerlöw. Jag saknade inte "Varm korv boogie" i Owe-medleyt (det gjorde dock bror min).

Fan. Jag borde varit på plats. Titta så ledsen han blev när jag lämnade återbud via webkameran.

En näve i Fejan

La upp en ny status på Facebook nyss. Den innehöll en länk till denna blogg. För att kunna göra det måste jag skriva in två ord som Facebook slumpmässigt väljer ut ur nån digital ordlista. Ett av orden jag nyss tvingades skriva var "prolife". Hur fräscht känns det på en skala?

Jag är inte särskilt våldsam. Har nästan aldrig slagit nån. Men ibland blir man sugen. En av de gånger jag varit som mest sugen var vid Kungsportsplatsen i Göteborg för ett antal år sedan då en massa Prolife-aktivister stod med stora plakat på döda foster. Fan, va arg jag var. Borde ha nävat dom! Nu "ogillar" jag Facebook!

Ännu mer att längta efter.

Makthaverskan spelar på Debaser Slussen på torsdag!



Det måste vara Göteborg! Bara i Göteborg!

Mer att längta efter

Sedan mitt första riktiga besök i Malmö förra sommaren så har jag längtat tillbaka. Stundtals medvetet, stundtals omedvetet. På fredag åker jag dit. För när det står så här på Debasers hemsida så kan man ju inte sitta i Stockholm och dra:

Australiens finaste band, the Lucksmiths, besöker en sista gång Sverige innan de lägger ner för gott. Till deras ära ställer So Tough! So Cute! i samarbete med Debaser till med sommarens stora indiepopfest.

The Lucksmiths har sedan 1993 släppt 11 album där de smält ihop sockersöta melodier med smarta, observanta texter och likt en vilsen Lilla My trippat mellan såväl Go-Betweens som Belle & Sebastian. Med kärleken fastsydd på favorit-t-shirten har de sjungit om Melbournesolen, Flickan med stort F och kittlande skratt som gått raka vägen in i hjärtat. Senaste albumet First Frost kan vara deras bästa och live är de en sprudlande glädjefontän som kan få även den mest blygsamma indiepopare att lyfta blicken och skutta uppochner.

So Tough! So Cute! kommer tillsammans med Londonklubben Twee As Fuck sätta dansgolvet i brand. De som smyger ut till uteserveringen för en välbehövlig hångelpaus kommer underhållas av Malmös egna Apples & Peers, allt medan filmkonstnären Amanda Jeppsson visar två flimrande projektioner.

Lucksmiths spelar live. Likaså Strawberry Fair. Och Twee As Fuck spelar skivor. Popmumma! Det som skrämmer mig något är att det arrangeras hångelpaus. Jag har alltid hatat ställen där det utlovas hångel, jag får aldrig nåt där. Åren med Metropolis på Riddarkällaren var fruktansvärda. Men samtidigt fantastiska med andra ögon sett, och framförallt med andra öron lyssnat. Tur att man har nåt att se fram emot i helgen, annars hade jag nog blivit Mettan-nostalgisk. Och nostalgi ska man ju passa sig för!

Mer fint att längta efter

Ännu en tjusig serietidning att längta efter - Kapten Stofil #34. En av redaktörena och kreatörerna, David Nessle (som också tecknat omslaget) beskriver det kommande numrets innehåll så här:

Serien [Nessles] heter i alla fall Beboparna mot Betelgeuse 4 och skildrar Charlie Parkers och Dizzie Gillespies kamp för att rädda jorden från slemma monster.

I Jockes [Lindengren] serie fortsätter intrigen att tjockna i den ständigt pågående tvåloperan om Kapten Stofil, Lädernuckan och Bunnyflickan. John Andersson låter det spöka i Högdalen ännu en gång, Johan Wanloo Wallraffar i videosoffan, Pirinen tar sig an rapkulturen och Martin har skrivit ett epos av närmast Proustska dimensioner — över sjuttiotusen tecken om TV:s skräckfilmsserie under sommaren 72 som kom att bli ett minne för livet för många sextiotalister, svältfödda på skräck i vår skyddade verkstad. Dessutom skildrar han — bland mycket annat – de masspsykoser och mångahanda varulsvobservationer (från Kristianstad i söder till Stockholmsförorten Jakobsberg i norr) som blev följden när lättskrämda barn lät sig suggereras av de gamla Universalskräckfilmerna …

Något att se fram emot som sagt.

Perfa poplåt

Yes!

Upptäckte just att Cats on Fire fanns på Spotify (här). Därmed är kvällen (och förhoppningsvis natten) räddad.

Midsommar

Havet och skogen och alla blommorna
Vi går på ängen barfota du och jag

Vi gillar Tyresö, här är livet härligt!

Bom bajardi

bom bajardi

bom bajardi.

Bom bom bom bom

Så fint

Jag längtar efter nya Galago.

James Last förresten

Man måste ju bara älska detta.

Är jag Gud?

Var nyss inne i den lokala second hand-butiken Re-Tur som drivs av någon kristen välgörenhetsorganisation. Skyltar med 50% rea lockade in mig. När jag bläddrade bland James Last och Lill Lindfors i skivbackarna så hör jag en kvinnoröst säga: "Vet Herren om att det är rea på alla kläder?" Galningar, tänkte jag. Sen hör jag: "Ursäkta?" Det var mig hon tilltalat.

Betyder detta att jag blivit någon slags profet i min eget närområde? Trodde det var omöjligt. Så nu kräver jag myrra, guld och rökelse i midsommarpresent av grannarna.

Sent

Det var trevligt. Det blev sent. Alldeles för sent.

Nästan alla var där. Kalle, Linnea, Magnus, Mackan, Daniel, Niklas, Karolina, Johan, Pontus, Jerk, Elin, Johannes, Micke, Zacke, Hampus, Emma, Christine, Sofia T, Frida, Zanna, Lasse, Jenny, Jennie, Lina, Sofie, Kim, Våldet, Ahde. Och Love. Och Myrdal. Och säkert nån mer jag glömmer att nämna nu och får skämmas inför.

Men det är som vanligt berg och dalar. När man varit uppe på toppen så hamnar man lika snabbt på botten igen när man kommer hem till ensamheten.

På vägen från tunnelbanan (där jag som sagt tidigare idag mötte Uje B) gick framför mig ett par. De såg kära ut. Jag avundades dem. Sen började de bråka (om nån ryska). Jag fortsatte att avundas dem. Tänk att ha nån att bråka med på väg hem från tunnelbanan. Om nån ryska, om försvaret, om Nelly Furtado. Om vad som helst.

Imorgon kommer bilder från kvällen. Om 5h35min stämplar jag in. Nu tar jag av min happy-face-mask och åmar mig över till sängen.

Ridå.

Jag ska döda dig

Ytterligare en tung dag på jobbet. Tappar fokus hela tiden. Är för deppig. När man är så deppig som jag är tänker man ganska mycket på självmord. Man tänker på det, oroa er inte. Jag har trots allt fortfarande mycket kvar att genomföra innan jag lämnar in. Jag har funderat kring vilket som är det bästa sättet. Men alla sätt verkar så jobbiga. Skära sig gör för ont. Jag vet inte var man får tag i en pistol. Hänga sig känns bara jävligt ute. Hoppa framför något framrusande fordon kan verka traumatiserande för föraren. Piller vet jag inte heller hur jag skulle få tag på.

Men idag kom jag på det. Man retar upp en moldavisk fotbollsspelare eller en polsk speedwayförare. Hammarbys Igor Armas fällde kommentaren "I will kill you" till nån Örebro-spelare när lagen möttes i våras. Igår fällde Smedernas polske stjärna Krzysztof Kasprzak samma kommentar till Dackarnas Fredrik Lindgren. Så det kan vara det enklaste sättet. Jag hade valt Krzysztof. Igor är ju min idol, och han förtjänar bättre än att ha mitt tramsiga liv på sitt samvete.

För övrigt mötte jag Uje Brandelius på väg hem från t-banan idag. Och Patrik "Totte" Gerrbrand är tillbaka i Bajen. Några glädjeämnen i en annars ganska eländig tillvaro. Och ikväll lär det ju bli trevligt att spela skivor på Folket i Bilds releasekalas, som jag senast skrev om här.

Depp-pepp

Jag önskar att jag var 17 igen. Men 29-snart-30 kanske har sina goda sidor också. Det visar sig väl. Jävla skit. Den här ska jag ha på min begravning. Men dit är det förhoppningsvis länge kvar. Jag har ju både lille- och storebror att ta hand om.

Sov gott. Ridå.

Jag hjärta Slas

Jag har börjat förstå Slas' storhet. Alldeles för sent. Ska plöja alla hans böcker i sommar. Idag läser jag Vägen till brevlådan om psyksjuke Anders som efter psykofarmaka och sträckbänk flyttat till sin barndoms glesbygd någonstans i Norrland.

Säkerligen inte en av de bästa, men ändå fantastisk!

Jag drömde inte mycket annars. Jag drömde inte mycket när jag var som tokigast heller. Inte på nätterna. På dagarna sades jag drömma, men jag drömde inte. Jag upplevde en verklighet som inte fanns. Men jag drömde inte.

Anders hade drömt om att han hällde alkohol på myror och för detta dömdes till arkebusering. Mina drömmar handlar om en kärlek ren som snö.

Jag är ett party...

...som Designtorget-spexar emellanåt när kamerorna är framme. Tänk om verkligheten var lika skojig som dom där muggarna. Känns talande att näsan blivit större på den senare bilden. Näsan växer när man ljuger. Jag är ju inget party.

Valborg i Hägersten. Foto: Lollo

Pop Dakar. Foto: Soffan

Festa med Fibban. Live: Love Antell + Oh Sweet Music! Undertecknad vänder skivor

Imorgon spelar jag skivor på Sjöhästen. Ska bli spännande att göra det på en onsdag. Det är dock inte King Kong denna gång. Det är kulturtidskriften Folket i Bild/Kulturfront som firar att deras tjocka sommarnummer kommit från tryckeriet.

På den lilla, lilla scenen kommer levande musik framföras av Love Antell från Florence Valentin och dessutom Oh Sweet Music!. Första band på scen cirka 21.00.

DJ-båset delar jag med FiB-medarbetarna Johan Kellman Larsson och Pontus Sillrén. Dessutom bjuds det på bildspel och ett mycket lukrativt prenumerationserbjudande.

Hårda fakta:
Folket i Bild/Kulturfronts releasekalas 17/6 kl. 19-01.
Sjöhästen, Långholmsgatan 24, Stockholm.
T-bana Hornstull.
FRI ENTRÈ

Mjuka fakta:

Florence Valentin "Upp på sociala, ner på systemet" i min kamera från Where The Action Is i fredags.

Oh Sweet Music! framför "Song to Iraq" för bl.a. min kamera i ett cirkustält i skogen sommaren 2007.

En svunnen tid

Här om dagen ringde Aron. Han berättade att han hittat något äckligt längst in klädkammaren i sin lägenhet. I denna lägenhet bodde också jag under 2000-talets första hälft tillsammans med Aron och Ärtan. Då gick den under namnet OBL-kollektivet. Det äckliga han funnit var en mindre plasthink med sill. En julgåva från min dåvarande arbetsgivare. Mina beräkningar placerar ankomsten till klädkammaren till december 2001.

Idag var jag på besök hos Aron och han bluetoothade dessa bilder till mig:

Åren i OBL brukar jag säga tillhöra de bästa i mitt liv. Det var indiepop, klubbar i källare, truckförarjobb och ungdomlig radikalitet. Men sen började jag umgås regelbundet med kvinnor och det har ju knappast resulterat i något gott. Sillen var fräsch 2001. Det var jag med. Nu är sillen rutten och bortslängd. Det är jag med.

Where The Action Is, dag 2. Del 3.

Vaknar en bit in på eftermiddagen med en annorlunda smak i munnen. Det är smaken efter Nick Cave and The Bad Seeds. Jag har aldrig varit nåt större fan, men igår ville jag aldrig att det skulle ta slut. Nick räddade festivalen med denna för mig överraskande höjdpunkt.



Annars var andra dagen ganska medioker. Missade The Magic Numbers, vilket var lite synd. Fever Rays laser var ganska fräck. Langosen var inte den bästa. Vinet blev utblandat av regnet. Men Nick var mums.

Where The Action Is, dag 2. Del 2.

Nick Cave var bäst. Bland de bästa konserterna jag bevittnat. Bäst var extranumret "Love letter". Det borde man ju ha filmat.

Where The Action Is, dag 2

Till världens bästa morsa:

Regn

Dubbel-nej

I väntan på att klockan ska bli 05.00 och jag dygnat så surfar jag runt. Gick in på The Lucksmiths hemsida. Blev deppig. Jag hade hört om det, men glömt det:

May 2009

A sad message to all our friends

Dear Friends,

There's no easy way to put this, so please accept our apologies for the seemingly abrupt nature of this post. We are saddened to announce that after sixteen years as The Lucksmiths, the band has decided to break up.

The last few years have been an uphill battle in many ways, so this isn't a hasty decision based on any falling-out between band members, but rather, an acceptance of the inevitable. This decision was finally reached a few months back, so we've had plenty of time to let it sink in.

We had tried to operate the band in a way that would suit all of us, but at the same time we've been very conscious that too much compromise would in the end affect our creative output. We're very proud of the music we make, and we certainly didn't want it to start stinking. So, in taking our cues from Devo, we've decided to whip the proverbial cream before it sits out too long.

We're really excited about our upcoming European tour, and have booked some Australian dates for our "farewell tour" in August. The details for these shows are in our gig guide. We really hope to see as many people at these shows as possible, as we will be playing super long sets, cramming in as many old favourites as possible.We must apologise for not making it back to the USA, Canada, Japan, New Zealand or Singapore, or to the other amazing European countries we've previously visited — and for never having made it to the other fifty or so countries we'd hoped to tour one day.

We really want to thank you all, especially the wonderful people who've helped us out in any way, and anyone who's listened to our music or come to a show. We've loved having you in our world and we will miss you dearly.

xo The Lucksmiths

Sen blev jag ännu deppigare när jag insåg att jag inte planerat att vara i Stockholm den 1 juli när deras avskedturné når Debaser. Men det löser jag. Antingen åker jag ner till Malmö helgen innan och ser dem där eller så blir det en senare ankomst till Arvikafestivalen.

Så här grymma var de när jag filmade dem på Pop Dakar 2006:

Bilder också

Pixies var nog bäst. Men Per Persson och Chrissie Hynde var hetast. Bilderna är från PSL-bloggen. Jag såg när de bloggade upp det. Det skedde vid Stora Skuggans Dansbana. Stället som gäller framöver.

Where The Action Is, dag 1

1. Robinson-Klas
2. Pixies
3. Florence Valentin
4. Perssons Pack
5. The Pretenders
6. Olle Ljungström
7. Neil Young
8. Sisixtiv
9. Sonjagon
10. The (International) Noise Conspiracy

Lite uppåt igen

Nu är jag lite mer uppåt efter lite brorsan-häng och kontakt med goda vänner. Ser plötsligt fram emot helgen. Det firar vi med en fin bild från Club King Kong i lördags (som jag skrev om här) tagen av den ständigt lika trevliga Janis aus Wien.

Imorgon ska jag flörta med Chrissie Hynde när jag går på festival, Where The Action Is. Hör av dig om du ska dit i helgen så ses vi. Eller om du ska på Eken Cup på lördag. Go Silwing! Go Pixies!

Inte jag

Onsdag

Idag beviljades jag ansvarsfrihet och blev omvald som styrelseledamot i Supporterklubben Brynäs Stockholm. På två år. Som kassör.

Sen träffade jag en person ur den övre medleklassen och en krokig skåning som talade västmanländska. Skåningen klargjorde saker om kvinnor för mig. Men hon hade fel.

För övrigt älskar jag Zlatan. Han är min lagkapten hela dan.

Mera Dramaten

Det har pågått nån festival vid Nybroplan. Den är tydligen över nu. Hade kanske varit kul att gå dit, eller kanske inte?



Som vanligt var det bättre förr:

Citatmaskiner

Ledig från jobbet för att skriva klart den förbannade hemtentan. 5/6 klart nu skulle jag gissa. Har bland annat skrivit om den psykologiska realismens inverkan på dagens svenska teaterklimat. Fräck som man är så passade jag på att citera mig själv ur en gammal recension ur Proletären av Lucas Svenssons Dramaten-pjäs Svenskt landskap med kinesiska detaljer. Den första större teaterrecension jag skrivit. Den kan ni ju få läsa tycker jag.

Kamp och solidarietet som omodern nostalgi

Kamp och solidaritet blir till omodern nostalgi när Dramaten spelar progg och viftar med röda fanor i ett försök att berätta om den svenska sextioåttavänstern. Citatmaskiner med den lilla röda blir bilden vi ska minnas och skratta åt.

Året är 2006 och ett antal kulturarbetare uppsöks av en journalist som vill göra ett reportage om deras roll i sextiotalsvänstern. Kring intervjuerna utkristalliserar sig en grupp unga människor och intervjuerna upplöses och publiken tas med till tiden då intervjuoffren var unga och arga. Likt maskiner citerar de Mao och Lenin på Oktoberbokhandeln i Lund. Med olika nedslag under 70-talet så förflyttas vi från 1969 fram till Berlinmurens fall tillsammans med de olika karaktärerna.


Dramatens husdramatiker Lucas Svensson berättar i teaterns programtidning att han velat skildra hur det kom sig att delar av vänsterrörelsen ”ville göra väpnad revolution på maoistiska grunder i Folkhemssverige.” En på många sätt intressant utgångspunkt för en pjäs om det svenska samhället under vänstervågen på 60- och 70-talen. Men i stället för att skildra samhället och världen som den såg ut vid denna tid så väljer Svensson att inte svara på sin egen frågeställning. För pjäsen handlar inte om Vietnam, Chile eller vilda strejker. Den handlar om några vänsteraktivister och deras privatliv. Det är otrohet, fylla och problematiska relationer mellan barn och föräldrar. Den politiska ansatsen försvinner i Svenssons norénska ambitioner och drömmar. När de stämmer upp i allsång av Knutna Nävars fantastiska låt om hur konstigt det är med friheten så är det sångarna som står i fokus och inte sången eller texten.

Man skulle kunna säga att Svenskt landskap kritiskt behandlar den svenska maoismen och kineseriet i 70-talets version av SKP. Pjäsen kan sägas bekräfta Kommunistiska Partiets självständighetslinje – att analysera och agera utan att fråga vare sig Peking eller Moskva om råd eller godkännande. Men det är att göra det enkelt för sig. För även om Dramaten hävdar att det här endast handlar om en del av sextiotalsvänstern så ges inte de andra delarna något utrymme. Istället så blir ändå pjäsens sextiotalsvänster ett gäng överanalyserande akademiker som knullade med varandra så mycket att de blev ovänner. Det är denna bild som ska bevaras och förmedlas vidare. Lite nostalgi från ungdomen för de som var med och nu gjort bättring. Solidaritet och kamp som något konstigt och omodernt för de efterkommande generationerna. Det blir falsk dramatik.

Det finns ett avsnitt av tv-serien ”Seinfeld” där karaktären Elaine blir tillsammans med en kommunist. Anledningen är just den att han är kommunist. Hon skryter för sina vänner om vilken udda och excentrisk pojkvän hon skaffat sig. Lite så känns relationen mellan Lucas Svensson och hans bild av vänstern. Född först 1973 skryter han för sina vänner om att han tror sig förstå de förvirrade och komiska kinesälskarna. Skillnaden är dock att ”Seinfeld” är roligt. Svensson borde lagt ned försöken att vara rolig och istället skrivit en pjäs om alla de tråkiga arbetarhjältar eller trista fackföreningskämpar som kämpar på dagens arbetsmarknad. En pjäs om gammal hederlig och tråkig solidaritet utan kinesiska detaljer.