Ers höghet kromosomen och högervindarna

Dagens Nyheter verkar ha tappat det totalt. Kanske började det med teppanyakihäll-reportaget hösten 2010. Och sen peakade det med Anders Borg-reportaget och gulli-gull-artikeln om barnens bästa brevvän Fredrik Reinfeldt. Den totala avsaknaden på kritiska frågor är skrämmande. Idag skriver Expressen (ironiskt bara det i och för sig) på sin kultursida om ännu en propagandaartikel för överheten som DN publicerade i veckan innan jul. Under rubriken "En blåblodig hovleverantör" fjäskas det loss för vår mystiske och "talangfulle" prins. Kjell Häglund skriver på Expressens kultursida under rubriken "Värsta formen av fjäsk": 

När DN skrev att vi skulle få 'följa formprinsen en dag i verkstaden' blev jag först nyfiken - verkligen? I seriöst arbete? Men det visade sig vara ett pr-jippo. Carl Philip skrattade med svetslågan medan en riktig smed agerade livvakt. [...] Som när han hade en fotoutställning i Uppsala 2007 - där mästerfotografen Mattias Klum hade riggat kameran och prinsen fått sköta avtryckarknappen.

Sen kallar Häglund prinsen för "förvuxen praktikant" och skriver vidare:

Det komiska är att amatören Carl Philip uppgraderas till något han inte är. Det tragiska är att den verklige formprinsen [Sigvard Bernadotte], som aldrig formellt fick tillbaka sin prinstitel på grund av Carl Philips pappas konservativa envishet, nu håller på att devalveras och reduceras av samma familj ännu en gång.

Allt detta får mig att tänka på två saker:


1. Ang. Carl Philip
"Förvuxen praktikant"? "Amatör"? Varför stanna där? Jag kommer osökt att tänka på Devos gamla dänga "Mongoloid". Vi döper skämtsamt om den till "Royal Mongoloid" och sjunger gemensamt:

Mongoloid, he was a royal mongoloid 

One chromosome, too many

Mongoloid, he was a royal mongoloid

And it determined what he could see

2. Ang. DN
Skämt åsido. Carl Philips talanger och kunskaper kan ju kvitta. Mer oroande är förstås vad som händer med DN. Och de etablerade medierna i allmänhet. Något man blir riktigt mörkrädd inför när man läser Mikael Vesterlund Petterssons blogginlägg "Tragedin i Malmö ger upphov till obehagliga frågor" i hans blogg Petterssons utläggningar. Pettersson har efter den enormt tragiska dödsskjutningen av en 15-åring i Malmö på nyårsafton granskat vad de etablerade medierna skrivit om händelsen och det är skrämmande. I årets hittills viktigaste text skriver han bland annat:

Journalisten Anders Haraldsson konstaterar i Svenskan att 'Skottdramat inträffade på Ramels väg i stadsdelen Rosengård och motivet är enligt polisen oklart då 15-åringen inte är känd av polisen sedan tidigare ...'. Efter att ha surfat runt på landets större mediasajter framgår det att Haraldssons infallsvinkel på inget sätt är unik utan snarare normen för hur svenska journalister väljer att bevaka barnamordet. Istället för att beskriva det fruktansvärda i att ett barn blivit mördat börjar journalisterna spekulera i eventuella motiv och eventuella kopplingar till organiserad brottslighet, vilket ger mig en konstig känsla i magen. Jag börjar ställa mig obehagliga frågor 

Den svenska Regeringsformen och Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna slår fast att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Alla människors lika värde är en bärande utgångspunkt för vår civilisation och vårt förhållningssätt gentemot varandra, har den principen krackelerat i vårt land? Gör journalisterna skillnad på barn och barn?

Den 6 oktober 2007 dödades Riccardo Campogiani på Kungsholmen i Stockholm. Den nu riksbekanta moderata karriärpolitikern Anton Abele skapade då Facebook-gruppen ”Bevara oss från våldet” som kom att få över 100 000 medlemmar. Den 12 oktober samma år samlades över 10 000 människor i Kungsträdgården för att visa sin avsky mot våldet. 2007 framröstades Abele till årets Stockholmare av tidningen City och kungen kom att uppmärksamma hans arbete mot våld i sitt TV-sända jultal 25 december 2007.

Det var fantastiskt att se hur det svenska samhället ställde sig upp och tillsammans sa nej till våld. Det vore förkastligt och oförsvarbart om journalisterna efter dödsmisshandeln hade börjat spekulera i vilka vänner Riccardo hade och eventuella motiv till dödsmisshandeln genom att skuldbelägga offret. Ingen journalist kom på tanken att skriva något i stil med att ”motivet är enligt polisen oklart då pojken inte är känd av polisen sedan tidigare”. Men när barn i Rosengård mördas är det utgångspunkten och det går inte förstå på annat sätt än att journalisterna ser barnen i Rosengård som presumtiva kriminella, medan medelklassbarnen i Stockholms innerstad inte är det.

Läs den! Och säg upp din prenumeration på den borgerliga morgontidningen som kanske dimper ner innanför din dörr varje morgon. Som De Lyckliga Kompisarna sjöng "Vi säger upp den":