"Anrika" Club King Kong gästar Storsjöyran

Torsdag och fredag spelar Anders Riggs och Don Andreas skivor på Storsjöyran i Östersund. Det gör de på Food på Krogstråket.

Själv jobbar jag. Kollar popband. Och på lördag spelar jag skivor på Cosy Den-festivalen.

Fuck. Kill. Marry.

Det blev en trevlig kväll. Nykter. Fantastisk musik. Moofish Catfish framstår som ett av de bästa banden just nu. Kunde jag inte tro när jag såg dem första gången live på Landet. Då var det otight. Men det är det ju ganska ofta på Landet. Ring Snuten! var också riktigt bra. Palpitation grymma som vanligt även om jag börjar känna att jag sett dem lite för ofta på senaste. Kajsa Grytt gjorde ett gott jobb, även om mycket tyvärr försvann i den pladdriga publiken. Jävla stockholmare.

Sällskapet var onyktrare än vad jag var och ville leka morbida sex-lekar.

Imorgon fortsätter festivlandet. Även då på Southside. Då spelar King Kong-bekantingarna Tafra och Johan Hedberg tillsammans med britten MJ Hibbet och jänkarna Let's whisper.



Micromackorna är nu slut. Måste sova.

Frukost.

Trött var jag. Somnade när jag kom hem och vaknade nyss. Trodde jag skulle jobba. Nu äter jag frukost. Sen går jag på festival.

Jag är lite deppig. När man inte orkar med att hålla igång hela tiden kommer bilderna, minnena och tankarna tillbaka. Och så slår man foten i en sängbenet och tänker att det jävla extra höga sängbenet är allt som finns kvar av det vi hade.

Och den där Lucksmiths-skivan är ju skitdeppig. Jag skulle ju inte lyssna på deppig musik. Jag måste börja lyssna på texterna ordentligt i fortsättningen även när de sjunger på utrikiska. Fan.

Blev förstås sent inatt också. Och jag gick upp kvart i fem. Batterierna i telefonen la av under natten. Så när jag vaknade en knapp timme för tidigt i huset med den stora tv:n vågade jag inte somna om. Blir en härlig dag det här.

Det var en trevlig kväll på Landet igår. Honeydrips öppnade festivalen på ett som alltid gôtt sätt. Compute var dock något av en besvikelse. Lite för mycket synth. Varannan vatten blixtrade till när Kajsa Grytt gästade med sång på bl.a. gamla Compute-hitten "Dance with me" och med tamburinklapp på avslutande låten med de fina textraderna. "Jag vill gråta till popmusik." Bäst var dock Steso Songs. Första gången live för mig var en mycket positiv överraskning.

Att jag åt en trerätters var också fint. Räka, kalv och rabarber. Med ale, rose och kask.

På vägen hem nöp jag en stor affisch från Telefonplans tunnelbanestation. "Never kneel down" stod det på den och jag kände mig stark. Imorse när jag nyvaken såg den från sängen så tänkte jag att jag visst vill kneela down. Och fria till nån. I och med mitt avhållsamhets-löfte så får vi hoppas att det sker snart.

Ikväll flyttar Cosy Den-festivalen vidare till Southside. Där spelar King Kong-bekantingarna Palpitation, Ring Snuten! och Moofish Catfish. Och dessutom spelar Kajsa Grytt. Skivspelarna sköts av Arnar Johansson från gamla goa Starke Adolf samt Christin Wolderth från bästa The Garlands.

Festival igen.

Från en festival till en annan. Nyss hemkommen från Skankaloss. Igår ett kort snabbt besök på Pride. Och idag. En av sommarns höjdpunkter. Cosy Den-festivalen. För att fira att det fem år sedan som Cosy Den hade sin första club night så har grundaren och en popens verkliga eldsjäl Mattias Jansson (som med jämna mellanrum spisar skivor på Club King Kong) dragit ihop en fantastisk liten festival som pågår på olika platser runt om i Stockholm i fem dagar. Ikväll startar det. Då på Landet vid Telefonplan.

Kvällens line-up är inga mindre är:

The Honeydrips (som gästat Club King Kong både i Sverige och Österrike)
Compute
Steso Songs
Varannan Vatten (med vänner)

Ses där! (20-00)

Shy? I don't know.

Men vi får inte tappa perspektivet. Inte glömma vår svenska historia. Zlatan må ha hyllats idag. Men ingen svensk har hyllats som Börje Salming hyllades inför Tre Kronors möte med USA i Canada Cup 1976. Skillnaden ligger främst i att Börje hyllades efter att han presterat. Zlatan måste nu leverera.



En annan skillnad är Arne Hegerfors då och nu. Då med mustasch och krage lik en spinnaker. Nu?

Flow.

Det flyter på bättre nu. Såg precis Zlatan vandra runt på Camp Nou i FC Barcelonas färger. Det var stort. Min största fotbollsidol sedan Jensa Gustafson i Bajen spelar nu i ett lag jag har varma känslor för. Och jag blir glad. Precis som Åsa Linderborg.

Flytet jag rider på just nu gör mig större. Jag har det roligt. Jag känner mig inte ensam. Jag börjar få idéer för framtiden. Det ljusnar kanske?

När jag (förhoppningsvis) inom kort åter träder ut på banan i full prakt och med mina gamla kläder ivuxna förväntar jag mig ett mottagande likt det Zlatan fick idag. Det är jag fan värd.

Bara jag inte är Eto'o. Han som alla verkar glömt bort.

Leaving paradise

Det var ett snabbt besök. Men maten var god och jag var totally relaxed. Snart Stockholm igen. Staden jag hatar att jag älskar.

Festival.

Det tar sig. Och jag är förälskad igen. Ta ner henne från scen. Jag pallar inte mer.

Gagnef.

Idag åker jag som sagt till Gagnef efter jobbet. Jag har aldrig varit i Gagnef. Jag ska på festival. Skankaloss-festivalen. Jag visste inte att den existerade förrän i början av veckan. Men guuuud så trevlig den verkar. Och guuuud så härligt spontan jag känner mig i och med att jag åker dit. Tack Simpen för att du lurade med mig och tack Paul för biljetten.

Den musikaliska line-upen är ju smått fantastisk. Vilket innebär att jag slipper Ligg på detta: Sagor & Swing, Dungen, Simon G, Hans Appelqvist, Basutbudet (som jag trodde hette Bastubadet i säkert ett års tid), Paulsimon, Jmyhaze (Beatbox?), Hajen och Knight Music. Sen en massa saker man aldrig hört som säkert är minst lika bra. Synd bara att jag missar Anna Järvinen som spelar innan jag kommit fram har länge velat se henne livs levande.

Sen blir det dans, dans, dans. Och skateboards. Och konst. Och Broder Daniel-filmen. Och rödtjut. Och tryckartält (som jag i och för sig mest bara finner stressande, som sagt).

Vädret ser dock inte ut att bli det bästa. Regn hela helgen verkar det som. Men jag ska bada i Dalälven i alla fall. Det är jag värd.

Jag har kameror med mig.

Detta är inte ett slut. Detta är en början.

Klockan är jättemycket. Kom hem från Gula Villan för en stund sen. Det var trevligt. Trevlig musik och trevligt sällskap. Peppad inför helgen är jag också. På det hela taget ganska uppåt trots att det bara är timmar kvar tills det är fyra år sedan den där första kyssen på Såggatan efter bröllopsefterfesten (där jag minns att det spelades Strebers). Och den fantastiska natten som följde på den. Göteborg visade sin allra bästa sida den natten och jag var störtförälskad i henne och i staden. Men vågade inte säga det till henne. Sa i stället att jag var väldigt "glad" i henne. Så som man så förr. Och jag gillar ju ofta förr.

Ikväll spelade The Big Picture sin låt "A Good Start" för bl.a. mig och min medhavda kameramobil. Det såg ut och lät så här:



Listen friend.
You've got a ticket in your hand.
This is not an end.
This is a beginning.

Kanske är det så jag ska se det. Och jag har faktiskt en biljett. Men inte i handen utan i telefonen. En sån SMS-biljett till Gagnef. Avgång 17.44. Ankomst 20.30ish. Ses där imorgon!

Rycker upp mig (och streamar kinesiskt).

För fyra år sedan idag åt vi middag vid den här tiden tror jag. Fast sittandes vid olika bord. Jag satt där hon pekade att jag skulle sitta hon satt några bord bakom. Det kröp i hela kroppen. Nu kryper det ut. Genom mina trängsta porer. Det gör ont. But it must out. Och rötterna måste upp. Jag går insane annars. Men jag kan inte göra det själv. Inte just nu i alla fall. Jag behöver hjälp av adressandring.se, Shurgard och annat folk. Vänner och fiender kan vi kalla dem.

Ikväll åker förhoppningsvis några rötter upp när jag åker till Stockholms bästa gula villa. Den ligger söder om Stockholm. Där spelar bl.a. The Big Picture. Peking-Micke är hemma från Kina och bjuder på sina fantastiska låtar (som bl.a. hörts på Club King Kong både en och två gånger tidigare) innan han far tillbaka för en China-tour.

Micke har ovetandes nästlat in sig i mitt liv på flera sätt. Dels genom hans fantastiska person. Dels genom hans fantastiska musik. En musik som tilltalade även henne så mycket att vi kom överens om att de skulle spela på vårat bröllop (tillsammans med Andra Generationen). Nu blir det ju inget bröllop. Hon tog ju en väska och gick. Den första som fick reda på att hon gått var Micke. Gråtandes och förvirrad satt jag framför datorn när ett sånt Facebook-chat-plopp-ljud signalerade att världen fortfarande existerade. Vår korta konversation på var sin sida av jordklotet räddade mig just då. Tack Micke, vi ses ikväll.



För den som inte vill se gitarrpop när den är som bäst så kan jag tipsa om Paulsimons spelning på Riche ikväll. Jag ser dem imorgon på Skankaloss i Gagnef. Och han som är Paul sover på min soffa inatt. Men vi hinner nog inte ses. Vi ses i Gagnef, Paul.

Bestämde mig för att ta tag i saker. Styra upp. Men så blev det den 23/7. Dagen D.

Nu orkar jag inte ens styra upp en tandborstning.

The world has changed - it's obvious.

Född i fel tid

För nån månad sen träffade jag en vän jag inte träffat på ett tag på en av stadens uteserveringar. Han blev förvånad kanske chockad över vad som hänt mig och försökte skoja bort det lite genom att fråga om det blir mycket nätporr nu. Det blir det inte. Men jag har en favoritsida med foton på tjejer. Den heter myvintagevogue och där finns massa bilder ur tidskrifter som Vogue och Life etcetera. Modefoton på tjejmodeller. Men det är inte färska bilder. Där är bilder från 1920-1960-talet. Fantastiska bilder. Kläderna, arrangemangen, uttrycken, stämningarna. Några favvisar:









Objektifiering? Kanske det. Men jag kollar i alla fall inte på Top Model längre (dock har jag blivit lite svag för So you think you can dance).

Micromacka.

Jag började första jobbet 06.30. Slutade 16.15. 17.00 började jag andra jobbet. Slutade 21.30. Känns bra. Det andra jobbet är att ringa till människor jag inte känner, men kanske kommer lära känna i höst. De flesta blir jätteglada när man ringer. De berättar om sina liv. En fyllde 25 år idag. Jag sa grattis. En kände sig "utvald". Jag blev glad när de blev glada. Men efter 21.00 får man inte ringa mer. Det är inte hyfsat.

Bor inte hemma nu. Mår inte bra där. Där jag bor finns en jättestor tv. Som har Canal 7. En ny bekanstskap som visade Bollywood. Sangharsh hette filmen. En "love movie", som min gamle pirat-hindi-langare i Skärholmen hade sagt. Det är inte varje dag man ser en sån på tv (på tal om ovanliga saker på tv; på söndag visar TV4 Sport matchen mellan Tottenham och Celtic . Hallå, jag menar Celtic liksom!!).



Nu ska jag sova i ett barns säng. Imorgon börjar jag jobba 06.30. Och slutar runt 21.00. Ja, just ja. Jag gjorde micromackor också. Kändes 90-talsretrofräscht (minns ni när micromackor var coolt?).

Jag kan fortfarande skratta litegrann

Och jag börjar bli sugen på Dalarna i helgen. Kanske kan den brusande Dalälven bidra med nåt.

Bajen

Jag grät i Sveriges enda fjord i fredags - saltade den lite.
Sen grät jag i en kolsvart, lång backe utan grodor när Tove gick bredvid.
Igår grät jag på bussen och på en rastplats strax sydväst om Örebro där jag träffade hennes gamla grannar.
Och innan midnatt hade jag hunnit gråta i tre stockholmska stadsdelar (1, 2 & 3).
Idag har jag till och med gråtit på jobbet. Och på tricken.
Ingen märkte nånting. I am the great pretender.

Det är illa nu. Tror inte ens att en miljard mål av favvo-Freddy eller en biljon måndagsöl hade gett mig nån vidare sömn denna natt. Även om bjudölen i Vitan piggade upp en stund.



Känns dumt att berätta detta. Boys ska ju inte tjura. Och nu blir det ju inget pretend längre. Kanske lika bra så. Börjar bli lite trött på att ljuga hela tiden.

Men fan vad Bajen var dåliga. Och 240 spänn kostade eländet.

Kamp

Kom hem igen. Från västkustpärlan Lysestrand. Från kommunisternas sommarläger. Därifrån har jag kommit hem elva gånger nu (även om de nio första hemresorna avgick från the original Tiveden). Men aldrig åkt därifrån så här. Aldrig så här tom och ensam. För fyra år sedan åkte jag från lägerplatsen med en betydligt högre puls. Klaffarna pumpade ut klasskamp och förälskelse i ådrorna. Det gör de fortfarande. Men utan någon mottagare vad gäller det senare. Och kamp utan kärlek, har jag fått lära mig, är en allt för fruktlös kamp. Är världen förlorad nu? Det känns så:



I förmiddags sjöng jag "Internationalen" med hundratals kamrater: "En gång skall jorden bliva vår". Det hoppas jag verkligen att den blir. Tillsammans är vi starka. Ensam är jag svag.

Nu går jag och lägger mig. I Herrängen. Ridå.

Åker samma färja igen

Förra gången på väg mot paradiset med vagnen och vännerna. Denna gång ensam, med tältet. På väg mot vad? Massor av kamrater. Och den totala ensamheten? Heaven and hell.

Om tre timmar går tåget. Borde packa. Men vill inte. Vill inte packa en tallrik. En kniv. En mugg. Ett liggunderlag. Vill packa två. Hittade i alla fall tältet till slut. Det hade vi gömt väl. Saknar Tiveden. Saknar dig.

Wien VII och Arvika XXI

Radio

På jobbet har jag en liten disk som jag står bakom. Svarar på frågor om olika saker med elektricitet i. Bakom disken finns en liten hylla. I den finns en liten radio. På den spelar jag den reklamfria kanalen P3. I godsmottagningen och varuutlämningen spelar de bara reklamradiokanalen Rockklassiker.

Jag har inte lyssnat på P3 på flera år förutom nån enstaka gång på P3 Pop. Jag gick över till P4 i mitt tidigare liv och de senaste åren har det varit P1 som hon velat lyssna på.

Idag spelade de två jättebra låtar på P3. På raken. Först Michael Jacksons "Man in the mirror" och sen "Love will tear us apart" med Joy Division. Såna gamla fina man glömt bort att man gillar. Igår spelade de "Video killed the radio star" med The Buggles vars frontman Trevor Horn fyllde 60 just igår. Grattis!

Idag gillar jag P3.

Ståpäls.

I söndags var jag och såg om utställingen Proggens affischer på Nordiska museet. Denna gång med audioguide. Den här låten, som ingick i utställningens soundtrack, är bland det vackraste jag hört. Den ska jag ha på min begravning, på mitt bröllop, på min 30-årsfest, till frukost imorgon. Ingen lär skriva något vackrare. (På andra plats kommer denna.) (På tredje kommer denna.)

Mr Right

Har inte träffat henne på tre veckor. Inatt träffade jag henne i en dröm. Vi bodde tillsammans i en innerstadslägenhet med innergård. Hon hade varit bortrest. Jag väntade henne inom kort tillbaka. Medan jag väntade tvättade jag kläder i den fristående tvättstugan på gården.

Plötsligt, på väg mot lägenheten med en stor rund tvättkorg i händerna, fann jag henne. I armarna på en annan. En överviktig person som såg ut som en sluskig båtraggare från yttersta skärgården. Komplett med mustasch, skäggstubb, keps och skinnväst. När hon såg mig och förstod att jag sett dem lösgjorde hon sig från hans omfamning. Sa något till honom och han lämnade med nedslagen min innergården i sällskap av en lika sluskig person.

Jag blev både förkrossad och lycklig. Vem fan var han? Vad gjorde hon i hans armar? Men samtidigt trodde jag att hon avfärdat honom till min fördel. Men icke. Det första hon sa var att hon skulle lämna mig. Hon hade träffat honom för ett år sedan på en teaterfestival. Jag förstod ingenting. ”Det är ju en jävla raggare”. Vad skulle hon med honom till? ”Ja, jag vet”, sa hon. ”Jag älskar honom inte, men han är den rätte.”

Sen lämnade också hon innergården. Jag följde efter henne mot gatan. Då stoppades jag. Av hennes vän, som tagit form av en operettsångare jag kände i mitt förra liv. Han bad mig att låta henne gå och lämna henne i fred. Jag sa att han, som var hennes bästa vän, väl måste se hur fel detta var. Han sa ”ja, jag vet”. ”Hon älskar honom inte, men han är den rätte.”

Sen vaknade jag. Det var en fruktansvärd dröm. När jag träffade henne för tre veckor sedan sa hon nio ord till mig som etsat sig fast i min skalle och oroat mig dag som natt sedan dess. Jag skyller mardrömmen på dessa nio ord.

När vi var yngre och nyförälskade menade hon att hon inte trodde på ”den rätte” men att jag fick henne att tvivla. Jag lyckades uppenbarligen att lura henne i några år. Jag vet fortfarande inte om jag tror på ”den rätte”. Men jag behövde inte luras.

Håll om mig i takt till musiken

Jag var full igår. Tydligen tjatade jag om dansband och Dansbandsveckan i Malung en hel del. Idag har DN ett uppslag om den nya dansbands-boomen. Lars Bälter, kommunikationsansvarig för Dansbandsveckan kommenterar boomen på följande sätt: "Det här med pardans, att hålla om en annan människa i takt med musiken, har fått en oerhörd renässans". Det låter som ljuv musik i mina öron.

Och nu fortsätter jag lyssna på direktsändningen från Guldklavsgalan. Thomas "Dansbandsprofessorn" Deutgen leder på ett fläckfritt sätt mig genom det gångna årets bästa dansmusik (även om Scotts är för bedrövliga).

Och den som hävdar att det är fånigt med dansband - eat this!

bakis-rapport.

För första gången på länge: bakis. Lika bra det. Då kanske man tar det lite lugnare. Det behövdes nog en liten urladdning bland alla fisfyllor. Igår dansade jag faktiskt i ett hörn på samma ställe som jag besökte i fredags. Om han som spelade skivor där i fredags är den bästa i stan så är Cul De Sac en av stans absolut bästa klubbar. Helen's bakficka bjöd helt enkelt på en bra helg.



Trots baksmällan känns det uppåt. Söndagens program är uppstyrt. Progg-utställningen igen och därefter Parkteatern.

På tisdag kommer mor på besök. Mycket uppskattat.

I veckan får jag också en bok. En bok som jag ser fram emot mycket att ta del av. Keep smiling heter den och innehåller teckningar av Marcus Nyblom. En handgjord silkscreenbok i limiterad utgåva som kommer hit hela vägen från Berlin. Som jag längtar. (En annan fantastisk bok av Nyblom är denna).

Berlin, förresten. Det kanske vore nåt. Eller Paris kanske. Rom? Fast, det räcker nog med Lysekil eller Malmö för att tankarna ska flyga iväg.

Skål

...för Götaland, för Svealand. För potatisland - som ger oss brännevin. (Även om jag dricker druva ikväll)

UPDATE: Det blev potatis också. Ajajaj.

Dagens låt vs. techno.

Simon created a monster in Arvika and I decided not to fight it. I had to become it. Jag laddade ned techno-skivor från Kompakt. Men jag föll snabbt ner i popträsket igen. Jag kan inte sluta lyssna på den här låten. Och jag kan inte sluta titta på videon. Så därför utser jag den till dagens låt framför any random technolåt.



Den senaste u-tube-kommentaren till klippet är "horrible makeup". Sånt lägger aldrig jag märke till om det är bra på djupet. Yta är ingenting. Camera Obscura gästar Popaganda-festivalen sista helgen i augusti. Jag går dit på djupet. Utan makeup. Even though I am the great pretender.

Fredhäll igen

Foto: Paella

Så här såg man ut vid flera tillfällen i Fredhäll i torsdags. Sen fick man skämmas.

No tears.

Dom säger att söndagarna är värst. Lördagarna är värre. Då ska man ha kul. Söndagar är hänga-hemma-dagen. Och nu är alla utomlands, på landet, på jobbet. Eller bara borta. Vad händer i din del av världen idag? Snälla, skicka ett vykort för jag undrar så. Jag såg dig på ICA idag. Bredvid en som köpte ostkrokar. Tur att boys don't cry.

Eller som Bret och Jermaine säger det:

Paradox

Lovade Simpen att jag bara skulle skriva glada saker från och med nu. Men jag är inte glad. Inte hela tiden i alla fall. Jag har en orolig själ för tillfället. "Upp och ner" är mitt högst motvilliga valspråk. Eller kanske "Högt och lågt". Oroar mig för allt. Kanske mest för framtiden. Vad händer imorgon? Vad händer nästa helg? På semestern? I höst? Nästa sommar? När ska jag ta nästa kliv? Hur gör jag med bredbandet?

Just i detta nu oroar jag mig dock mest för min egen bredd. Känns som jag i massor av bemärkelser försvinner. Något som alla påpekar. Tror jag gått ner ungefär dubbelt så mycket som resväskan hon packade och tog med sig när hon gick.

Äter ju hela tiden känns det som. Borde nog sova mer. Men sova är det jobbigaste.

Nattlig rapport

Så kom man hem igen. Lyckades med bedriften att klämma in två fyllor på en kväll. Även om den andra blev ganska avslagen. Troligen på grund av den första.

Men det blev trots allt en trevlig kväll. Trevlig anekdot-fylla på KingsTown. Dålig film. God burgare. God Zipfer på Moldau. Massor av bekanta (från bl.a. Sala, Göteborg, Bandhagen, Högdalen, Björkhagen, Södermalm, Årsta, Fredhäll, Mälarhöjden och Hökis) på bakfickan där stans kanske bästa DJ bjöd på underhållande musik som man egentligen ville dansa till, men där fanns ju ingenstans att dansa.

Nu laddar jag ned en Håkan Hellström-bootleg som enligt "upphovsmannen" ska vara PISSBRA.

Jag skiter nog i Melodikrysset i morgon. Och det är väl en himla tur att inte Hasse Tellemar leder Ring så spelar vi längre. Då hade jag ju varit tvungen att gå upp klockan åtta.

Med smak av Österrike

Vad kan vara bättre än en god österrikisk öl på stans bästa restaurang efter en dålig film med en dåligt gestaltad österrikare? Österrikiska ambassaden: agera! (Mot filmen alltså. Inte mitt alkoholintag)

Fredag

Kan en helg börja bättre? 19-kronors efter-jobbet-öl med jazzgossen från Södermalm. På soliga Södermalm. Forza!

Ikväll Fredhäll

Blogginläggen minskar. Det är ju bra. Det betyder att jag inte sitter ensam hemma. Jag har besök eller beger mig iväg. Idag åt jag middag i Fredhäll. I ett underbart funkisland väster om Stockholm med en vacker park med en vacker bassäng. I en underbar lägenhet med fantastisk utsikt över Essingeleden. Med ett sånt fönster man tittar ut genom och drömmer sig bort genom när regnet smattrar mot det tills nån fotar en med mobilen och man får skämmas lite.

Vi åt mycket god mat utan kött. Jag åt tubfärskost smaksatt med punsch till förrätt. Vi pratade och skojade. De senaste veckorna avhandlades ur flera perspektiv. Vissa skrattade starkare och vackrare än andra. Men alla var bra. Rakt i genom.

Vi lyssnade på bra musik. Magnetic Fields, Tullycraft, Håkan, Mates of State, Acid House Kings, Honeydrips, Go Team, Dexy's med mera med mera.

Tack för ikväll! Jag bjuder snart igen.

Imorgon ska jag se Brüno. God natt.

Moves

Igår var jag på bio. Idag fick jag fint främmande. Vi invigde balkongen ordentligt med sill och färskpotatis och mellanöl och dansk jubileumsakvavit. Vi lyssnade på alla Vit Päls-skivor jag har. Vi kom fram till att "Mina moves" nog är den bästa låten.



Sen fick jag prata av mig lite. Tack. Och det var ljuvligt att diska nån annans tallrik.

Försvinnande bra

Michael Jackson försvann. The Lucksmiths försvinner snart. Och igår gick det upp för mig att Broder Daniel verkligen inte finns längre. Ack, vilken bra film. Rent journalistiskt kanske inte den bästa. Men Göteborg kom verkligen till sin rätt. Och fenomenet BD blev mer begripligt. Senast i helgen i Arvika så störde jag mig lite på alla små BD-kids. Tyckte de mest var posörer. Nu älskar jag de små liven. Broder Daniel kommer alltid tillhöra favoriterna. Och har alltid gjort. Även om jag brukar glömma bort dem med jämna mellanrum för att sedan återupptäcka dem en tid senare.

Jag har massor av tankar om filmen och om bandet. Men jag orkar inte skrva. En som orkade var Erik DeVahl. Läs hans på-pricken-inlägg om filmen och bandet.

Fan, att jag inte fick gråta framför scenen i augusti i Slottsskogen förra året. Men jag skulle till Afrika då.

Afrika har för övrigt också försvunnit. På riktigt.

Nu får man hoppas att nåt nytt och för ett tag mer beständigt dyker upp runt hörnet.

Dragkrok anyone?

Idag var det tungt. Trött och viljelös. Lackade lite på en kund som tjafsade om att vi väl faktiskt var en fullsortimentsbutik. Gav honom en hastig blick som visade att det inte var läge att tjafsa. Han fattade förstås inte. En dag som idag var det därför läge att inventera. Jag har räknat armaturtillbehör hela eftermiddagen. S-krokar, konsoller, gängade och ogängade lamphållare. Lista 79, hylla 103. Problemet när man inventerar är att man är alldeles ensam. Då måste man umgås och konversera med bara sig själv. Och jag är ju uppenbarligen inget vidare sällskap när jag befinner mig i detta län. (Dragkrok anyone?)

Min skalle ville bara konversera om jobbiga saker hela tiden. Idag mycket om att öronen saknar att höra om vardagliga saker. Höra talas om folk som man aldrig träffat, men som det ändå känns som man känner bara för att hon kände dem och berättade om dem. Eller de som man bara träffat nån gång och som man blev nervös när man stötte på när inte hon var med. Skulle man sänka blicken och öka takten? Men nu behöver man inte oroa sig för det i alla fall. Inte oroa sig för att bara bli igenkänd av dem när man stod vid hennes sida. Men de skrämmer mig. Och de finns ju typ överallt. På Debaser. På Carmen. I teaterfoajerna.

Jag går på bio. BD - sing for me!



Sen vill jag bo i husvagn i helgen! Dragkrok anyone?

Årsta?

Nä. Knappast. Undar hur många stämplar det skulle krävas? Hur många såna zoner?

Ridå.

The Girl From Ipanema

Foto: Simon Davidsson

I lördags var jag i Arvika. På natten dansade jag mig svettig (trots viss knä-oro) till tyska technoduon Burger/Voigt. Hon var där. Hon dansade och tuggade tuggummi så förbannat snyggt. Och hon tittade på mig när jag dansade. Och jag tittade på henne när hon tittade på mig när jag dansade. Hon var tall and tan and young and lovely. Och när hon passerade, each one she passed went: "Ah!". När hon till slut stannade och stod bredvid mig pajade jag allting. Förstås.

Varför försvinner de hela tiden? Varför inbillar jag mig saker när de ändå bara försvinner?

Aktivismens konsttryck

Jag recenserar utställningen "Proggens affischer" på Nordiska museet i senaste numret av Proletären.

Hemma igen.

Det gick så snabbt. Men var ändå så späckat. Tiden med Carmen och gänget var underbar. Hela dagen har varit ett stort svidande sår som inte velat läka. Tomheten och ensamheten är nu total.

När jag gick upp för trapporna efter att ha lämnat de gemensamt ägda solstolarna i källarförrådet såg jag en annan kille löpa uppför samma trappor. Han hade också varit borta hemifrån i över en vecka. Han hade besökt vänner i det södraste av Sverige. Han hade legat på klippor på den västra sidan av riket och han hade träffat massor av folk på en festival i Värmland.

På hans raska takt förstod jag att han inte led av några svidande sår. I hans lägenhet satt någon och väntade. Någon mötte honom med öppna armar och kysste hans svettiga läppar. Hon hade längtat och ville nu höra alla fantastiska historier. Om allt som hänt. Och hon var så avundsjuk för att hon inte kunnat följa med.

Och sen visade hon att hyacinten slagit ut i blom medans han varit borta. Hon hade vårdat den ömt, men nu var det han som skulle vårdas. Sen berättade hon om vad hon gjort hela veckan. Och om vad som hänt i världen, i Iran och Honduras och sånt.

Sen beslöt de sig för att åka med husvagn till Malung nästa helg när de båda för första gången var lediga en helg tillsammans. Snabbt SMS:ade hon till Anna B och Shirley C. De ville också följa med. Det vankades ju ändå dansbandsvecka och det hade ju varit så roligt när de var där senast.

Sen gick de och la sig och höll om varandra. Länge. Och hon sa att hon älskade honom.

Själv uppdaterade jag min Facebook-status och slog på en fläkt som mitt enda sällskap. En fläkt vi köpte i Grekland och som gnyr som ett spädbarn. Men varken fläktar eller spädbarn är mycket till sällskap när man bara vill ha nån att prata med.



Imorgon jobbar jag och dricker därefter måndagsöl för att minska all abstinens. Bilder och kommentarer från veckan kommer än fler.

Det börjar spåra ur

Vi har det så fint

Men Linnea har flippat lite.

Festivalen ska smaka Veronika

Fever Ray. Moll.

Men bäst ändå.

Depeche. På säkert avstånd

bob hund. Glansdagarna är för länge sedan förbi.

Från ingenstans. Stor-Ove.

Positiv överraskning. Simon G feat. C.K.

Adam Heldring inkl. Sala-sonen Fläckerud

Sosseledare. Klassförrädare.

ar

Klenell. Och SERIER!

Emil Jensen. Ryter bra.

"Det finns ingen olycklig kärlek. Bara idioter som inte vill ha en."

Världens tuffaste band. Campingscenen ikväll.

Ironi

Welle Erdball. Antiklimax

Pressrum m Facebookande mediapersonligheter

Jenny och de nya gardinerna till Carmen

Röyksopp. Arenarock

Palpitation. Bra

Mars Volta. Skrattretande

Sirqus Alfon. Bra?

Detektivbyrån. Fräscht o proggigt

Opeth. Hårt.