Jag grät i Sveriges enda fjord i fredags - saltade den lite.
Sen grät jag i en kolsvart, lång backe utan grodor när Tove gick bredvid.
Igår grät jag på bussen och på en rastplats strax sydväst om Örebro där jag träffade hennes gamla grannar.
Och innan midnatt hade jag hunnit gråta i tre stockholmska stadsdelar (1, 2 & 3).
Idag har jag till och med gråtit på jobbet. Och på tricken.
Ingen märkte nånting. I am the great pretender.
Det är illa nu. Tror inte ens att en miljard mål av favvo-Freddy eller en biljon måndagsöl hade gett mig nån vidare sömn denna natt. Även om bjudölen i Vitan piggade upp en stund.
Känns dumt att berätta detta. Boys ska ju inte tjura. Och nu blir det ju inget pretend längre. Kanske lika bra så. Börjar bli lite trött på att ljuga hela tiden.
Men fan vad Bajen var dåliga. Och 240 spänn kostade eländet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
människor gråter. vad vore vi utan förmågan att känna, hur jävligt det än må vara ibland?
kanske sant. men just nu vill jag helst vara en robot. en sån transformer som blir en brandbil.
Vi hyr ett bås någonstans och sjunger karaoeke när jag kommer hem. Pengarna tillbaka garanti om inte det hjälper. 90 miljoner filippiner har inte fel.
Det förstår jag.
Skicka en kommentar