Huvud, axlar, knä och tår.

Jag är en vandrande barnvisa. Eller en vandrande förslitningsskada. Det gör ont lite överallt. Inte så man skriker, men tillräckligt för att man ska bli galen.

• Axlar. Egentligen bara axel. Men den tror jag börjar bli bra för denna gång.
• Knä. Högra knät är felskapt. Inuti. Knäskålen är hackig på undersidan och vilar inte i sin spilta som den ska.
• Tår. Förutom konstant nageltrång så har jag börjat misstänka att jag har samma vanskapta stortåleder som min far. Något han nyligen fick åtgärda hos en kirurg. Det klickar och smärtar.
• Allt detta gör självklart att huvudet blir ganska slitet och sorgligt. Men det är jag ju van vid…

 

Nu hoppas jag på att kinden klappen får!