Gratistisdag.

Idag har jag varit kulturell. Besökt tre olika arrangemang. Den gemensamma nämnaren var att de var gratis.

Först Sara Granérs utställning “Det är bara lite AIDS” på Kulturhuset. Lite ojämnt. Lite upprepande. Men allra mest helt sjukt jävla roligt, träffsäkert och fantastiskt.

Sen Tjeckisk afton i samma hus. Martin Kristensson från Kapten Stofil och Stupido-redaktionerna spelade tjeckiska örhängen och sedan visades filmen Kdo chce zabit Jessii (Who Want’s To Kill Jessie?) från 1966. Nån slags tjeckiska nya vågen möter absurd buskis möter science fiction möter serietidningsestetik. Toppat med lite regimkritik. En av de mer underliga filmer jag sett på länge, och en av de mest sevärda filmer jag sett på länge. (Läs mer om tjeckisk underhållningsfilm i Martin Kristenssons artikel “En bossa nova i Prag”)

Kvällen avslutades på ett knökfullt Debaser där De Lyckliga Kompisarna bjöd på releasekalas för nya EPn. En EP som jag inte kommer köpa. Men jag kommer med största sannolikhet ta fram debutplattan Le som en fotomodell 1991 och lyssna lite nostalgiskt. Jag avskyr ju egentligen nostalgi. Men frågan är om det inte var en väldigt stor dos av nostalgi som utspelade sig där framför Mart och hans nya bandmedlemmar ikväll. Kanske har det med passerandet av 30-årsstrecket att göra. Men att höra de gamla hitsen samtidigt som små 14-åriga punkare cirkulerade i lokalen fick mig att minnas hur trallpunkseran format mitt liv. Den fick mig att välja en väg som gick utanför den normala och förväntade. Den fick mig att upptäcka den alternativa kulturen. Den fick mig i förlängningen att flytta från lilla Sala via Halmstad till Stockholm. Den fick mig att engagera mig mot EG, mot rasism, mot Öresundsbron. Den fick mig att bli kommunist. Och det är jag jävligt glad och tacksam för. Även om jag hatar nostalgi och inte tyckte de nya låtarna med DLK var särskilt mycket att hänga i granen.