Sömnlöst.

Tänk dig att du har fått en jättefin teckning av någon du tycker väldigt mycket om. Kanske ett litet syskon eller nån grannunge från gården. Du sätter upp teckningen med dubbelvikt maskeringstejp bredvid kylskåpet, ovanför kaffebryggaren. Där sitter teckningen sen i flera år och du blir glad varje gång du ser den. Den bryter egentligen helt mot den övriga inredningen i köket. Men det gör ingenting, kanske är det till och med det som gör den så speciell. Men en dag har tejpens klister torkat och teckningen har fallit ned. Den har åkt in bakom hyllan med kokböckerna och kryddorna. När du drar fram den så fastnar den i en liten spik som av någon obegriplig anledning sitter på hyllans baksida. En stor reva rivs upp i teckningen och den färgglada skapelsen är förstörd. Du försöker laga den med tejp och med papperslim. Men det är ingen idé. Den är förstörd. Du blir ledsen och arg. Du förbannar tejpens dåliga kvalité. I frustrationen knölas teckningen ihop och hamnar i soporna. Du letar fram en annan teckning från samma konstnär, men inser snart att det aldrig kan bli samma sak. Den var speciell. Det var nåt med färgerna som aldrig kan imiteras. Och att be om en ny är menlöst, den unge konstnären går snart i mellanstadiet och har lärt sig att rita fint. Och på väggen sitter en ensam tejpbit fortfarande kvar och symboliserar allt jävla elände på jorden.

Nu försöker jag somna igen. Hopknölad som en teckning utan täckning. Ridå.