Jag är bjuden på kalas ikväll. Det började klockan 19. Jag har inte kommit in i duschen ännu. Sitter på en stol och stirrar rakt fram efter att ha legat i sängen och stirrat rakt upp. Jag hade velat sitta på en annan stol ikväll. På den vadderade stol jag suttit de senaste åren när det varit en dag som denna.
Minns första gången i Stockholm. Allt guld och allt överklassprål kändes som bortblåst. Det var vinter. Jag hade halva släkten med mig. Allt gick så snabbt. Men den där blicken jag fick efteråt bland alla gubbar och kärringar vid bakdörren. Den glömmer jag aldrig. Jag har nog aldrig varit så stolt över att få vara delaktig i någonting som då.
Jag är stolt idag med. Nånstans har man väl bidragit med nånting även denna afton. Önskar det var mig själv jag var stolt över istället. Snart hoppas jag få uppleva även den känslan igen. Det var ett tag sedan.
Som tur är finns det miljontals med poplåtar man kan låta sig försvinna i. Den här till exempel (hela finns på Spotify).
It’s going to end in tears
You think it’s nothing but it’s not nothing
When passing of the years
Has only brought you even further
From things that normal adults are supposed to be and do
And you're the odd one out in every single thing you do
All I know of life is being cast aside
All I know of love is how its been denied
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar