Jag har en massa foton jag tänkte dela med mig av. Jag har en massa känslor jag ville beskriva. Men… Vem fan bryr sig? Det räcker nu. Nu sätter jag dolken i ryggen på mig själv. Sväljer pillren. Halar fanan. Sjunger på refrängen.
Om du mot förvånan brytt dig om mina musiktips, hitta mig på Twitter. Om du mot förvånan funnit nåt annat i denna blogg intressant slå mig en signal och berätta om du hatar eller älskar mig.
Kanske ses vi igen. Kanske inte.
Hursomhelst. Det är över nu. En blogg bidrar inte till friheten. Vare sig min, din, Latinamerikas eller Nybroplans. Jag har ett liv att leva. Ett samhälle att förändra. En vuxenvärld att förstå. Ett hjärta att begripa. En kärlek att befästa. En prinsessa att övertyga:
Avslutar med det centrala: Heja Brynäs. Heja Bajen. Heja Sala. Heja Högdalen. Leve socialismen. Älska dem som älskas bör.
PS 1. Behöver nån ett livs levande rytminstrument så står jag beredd. Hjärtat mitt har skrumpnat till en valnötsliknande skapelse som skallrande far runt innanför mina revben. DS 1.
PS 2. Är du isracing-kvinnan från Hovet igår så är svaret “ja, ja, ja, förstås och såklart” DS 2.
Inlägg
1 kommentar:
Jag tänker i alla fall lyssna på din lista! Ursäkta att jag inte läst din blogg, men ibland upptäcker man klassikerna just för att de är klassiker, dvs. långt senare. För egen del vet jag inte om nån läser min blogg, väldigt få i så fall, men jag gör det ofta(st) för min egen skull och skrivande. Ta vara på ditt skallrande valnötshjärta!
Skicka en kommentar