Malmö liksom.

I Malmö köper alla drinkar i baren. Kanske för att det är löningshelg. Man får hur som helst vänta i evigheter för att få en gammal hederlig bärs.

Mattias Björkas @ Pop Songs.

Cats On Fire-sångaren Mattias Björkas inledde årets första Pop Songs på Debaser i Malmö med min Cats On Fire-favorit “I Am The White-Mantled King” med favoritraden “No one’s left me, I’m just alone”.

I skrivande stund spelar Ironville.

Ikväll. Party #2. Pop Songs i Skåne.

Sitter just nu på tåget mot Malmö. Mitt gråa SJ Prio-kort håller mig vaken. Gratis kaffe och gratis Internet. Borde sova ikapp. Det gör sällskapet.

Sällskapet består av Sara Berg. Min Pop Songs-kollega som besökt huvudstaden i några dagar. Ikväll kör vi den fjärde upplagan av Pop Songs på Debaser i Malmö. Så här skrev Sara om kalaset på Facebook:

Till Pop Songs #4 har vi en magnifik lineup bestående av [ingenting], Ironville samt Mattias Björkas från Cats on Fire. Sistnämnde kommer både spela live och spela skivor.

[ingenting] är bandet som äntligen fått ett välförtjänt genombrott, åtminstone i vissa kretsar. Dessutom hyllades sångaren Christopher Sanders soloskiva lite överallt. Vi har sett dem spela många gånger förr, men det kan aldrig bli tillräckligt. Vi är stolta över att ha dem på vår klubb.

Ironville är handplockade av [ingenting] som förband, det tar vi som en kvalitetsbeteckning.

Och så Mattias. Från ett av våra favoritband, Cats on Fire. Han kommer att spela några låtar solo och dessutom hänga med oss i dj-båset för att spela några av sina bästa låtar av andra artister. Det ser vi fram emot.

 

Hoppas ni kommer!

 

Följande hårda fakta gäller:

Pop Songs #4 @ Debaser Malmö
30/1 kl. 19.00-03.00.
Fri entré innan 22.00. Därefter 90 kronor.

Hoppas ni komer!

Igår. Avtalet! My Little Pony!

Det blev som väntat en fantastisk gårdagskväll. Avtalets debutspelning var lysande. Jag är glad att vi bokat dem till Club King Kong den 6 mars utan att ens ha hört dem förrän igår.

 

My Little Pony var lika lysande. Fina låtar och vettigt mellansnack. Underbart gäng människor de där norrmännen.

Sen spelade ett band till har jag för mig.

Dagens andra video: The Embassy - “C’est la vie, c’est embassy”

Title: C'est la vie, c'est embassy
Music: The Embassy
Video: Malcolm Noble

Information: The mans name is Ian Brown. He's a retired engineer from the Ministry of Defence. He lives in a small village called Cardross in Scotland and was married to a Swedish woman but is now divorced.

Från: Look.

Party #1. Fredag.

Ikväll blir det redigt pop-kalas på Debaser Slussen. Svenska Musikklubben har bjudit in tre fantastiska band och en drös grymma DJs. I DJ-klungan utmärker sig särskilt residenterna från Hornstulls farligaste indieklubb – Club King Kong. Vi spelar tillsammans med SVMK-residenterna på stora golvet. I lilla baren spelar ingen mindre än Jalito från peruanska skivbolaget Plastilina Records. Ett underbart skivbolag som släppt plattor med bland annat King Kong-bekantingar som Indurain, Stars In Coma och Twig.

För livemusiken svarar bland annat mina underbara vänner i norska My Little Pony. Förra året såg jag dem live sju gånger och de var lika bra varje gång. De har precis avslutat inspelningarna av sitt andra studioalbum och har i dagarna släppt en EP med gamla örhängen samt en “ny” låt i England. EPn heter  My Little Pony plays the hits of… My Little Pony och är släppt digitalt på Lazy Acre Records. Du lastar ner den här.

My Little Pony live at Øyafestivalen in Oslo 2009.

Kvällen till ära bjuder också Avtalet på sin premiärspelning. Ett band bestående av massor av bekantingar och vänner. Kristoffer från Hari and Aino och Agnes från Moofish Catfish har båda spelat på Club King Kong. Fridabritt från Boskap är King Kongs bästa vän och längst fram står Aron, en snubbe ingen riktigt vet vem han är, men alla älskar honom ändå. Den 6 mars står Avtalet på Club King Kongs lilla, lilla scen!

Dessutom spelar proggpoparna Blända ikväll.

Vilken kväll va?

Dagens video: The Argyle Wishlist - “All Details”

“60s inspired, with soft drums, lovely melodies and a warm, clean guitar-sound. A really pleasant listen.” Så skriver norska bloggen Eardrums om Wisconsin-bandet The Argyle Wishlist. Där kan man också läsa att deras nya EP finns att lasta ned helt gratis från deras hemsida!

Ikväll.

Nattens andra video: Elenette - “Jag hatar män”

En klassiker. Bättre än bra. Och vackra Skogskyrkogården. Det är dit man ska skicka sina turistvänner. Inte till Skansen.

En gång för länge sedan höll jag ett minnestal vid en grav på Skogskyrkogården.

Nattens video: Efterklang - “Modern Drift”

Currently reading.

Andra samlingsvolymen av Jan Lööfs serier (Kartago) är mycket trevlig. I alla fall Felix-serierna. När jag var barn ville jag vara Felix. Han var ballare än Tintin och Spirou tillsammans. Men ibland undrade jag om inte hans föräldrar var oroliga för honom.

Tack för julklappen mor.

Dagens video: Solander – “Rhino”

Centerpartist vill förbjuda fikaraster på svenska byggarbetsplatser. Moderater personangriper sjukskriven.

Dagens pajas heter Jonas Pettersson. Hans tjub-klipp får mig att tänka på de klassiska raderna ur Free Loan Investments prolpop-låt "Bomb The Bourgeoisie". De om att borgarna har pengarna, men att vi andra är snyggare och har bättre böcker. Som vi faktiskt läser. För inte har väl Pettersson läst alla de böcker som han så stolt sitter framför. Hans “undersökning” av en byggarbetsplats orkar jag inte ens kommentera.

Det är som Sven Wollter brukar säga: “Dårarna har tagit över politiken.” Något som ytterligare bekräftas när man läser de moderata representanterna i socialförsäkringsutskottet Gunnar Axén och Helena Rivières debattartikel i dagens Aftonbladet. När politiker hoppar på enskilda individer på detta sätt har det väl ändå gått för långt…

Jag orkar inte mer. Bomba bourgeoisien och deras marionetter…

Snart.

Snart kommer den. Makeithappen släpper ett Vit Päls-retroperspektiv på CD-skiva. 21 låtar under rubriken “nu var det i alla fall så”.

Den 13 februari spelar Vit Päls på Klubb Poplogg i Oslo. Gissa vem som spelar de bästa skivorna? Ingen mindre än undertecknad! Och 4 mars spelar de på Strand i storstan.

Vill ha.

Helgen.

Internet har varit trasigt på min dator sen i onsdags. Nu funkar det igen. Känns sådär. Var rätt skönt att leva analogt. Läsa böcker och lyssna på vinyl. Men räkningarna måste ju betalas.

Helgen har varit jobbhelg. Har sålt ännu lite mer av min arbetskraft. Bara två starköl på hela helgen. Och inget fira fredag.

I fredags var jag på en fest i Sickla. Plötsligt överöstes jag av SMS. På spåret-tåget hade tydligen stannat i Sala. Och jag missade det. Blev ledsen på riktigt. Har väntat i säkert tio år på att de skulle återvända. Extasen när de åkte från Sala häromveckan var ju total. Blev ledsen på riktigt.

Då hade jag redan blivit ledsen (på riktigt) en gång den dagen. Såg på eftermiddagen klart sista säsongen av Hem till byn. Precis som när det ursprungligen sändes så fick Lars-Eriks avslutande ord mina ögon att vätas. Jag visste att det skulle ske. Därför har jag inte velat se sista säsongen igen. Men till slut kunde jag inte hejda mig längre. Nu känns det som jag förlorat en vän. Blev ledsen på riktigt. Fast vännen finns kvar i bokhyllan i åtta pappersaskar med tre dvd-skivor i varje. Snart kommer Pär vandrande med bananstocken på min TV igen. Jag längtar redan.

Efter festen i fredags hamnade vi på Sjöhästen. Där intogs en av helgens två starköl (den andra på Pelikan igår). Sjöhästen är bäst. Bäst personal. Bäst häng. Bäst toaletter. Bäst folk.

Sen gick folk till Debaser. Det gjorde inte jag.

Igår gicks det på biograf. Vägen. 3 av 5 lågenergilampor till den.

Nästa helg.

Årets klubbkväll utanför Sjöhästen?

Norge.

Jag var i Oslo i somras. Det var Øyafestival. En kväll spelade Karl Blau i källaren på Garage. Det var på tok för lite folk. Efter den fantastiska spelningen skulle jag besöka herrarnas. En sån herrarnas som är så där coolt nedklottrad. Jag öppnade dörren. Och plötsligt stod de bara där. Det var fantastiskt. Kändes som de alltid hade stått där. Jag frågade om jag fick ta ett foto av dem och de poserade coolt för mig när jag i smyg filmade.

Frågan kvarstår dock. Vad tyckte de om Karl Blau?

P3 Guld.

Slog på TV:n. Skulle se Hem till byn säsong 8 avsnitt 4 på dvd. Men fastnade i P3 Guld-galan. Några korta kommentarer:

• Svaret på förmiddagens blogginlägg: man skrattar, och skrattar och skrattar.
• Vem är Erik Hassle?
• Varför pratade Timo hela tiden om hur lite pengar musiker tjänar?
• Hårdrockare (Mustasch) ska sjunga hårdrock.
• Var det verkligen så illa ställt för dansmusiken för sju år sedan som September ville ge sken av?
• Mest glädjande var att se Wannadies-Pär hoppa upp och ner bakom Amanda Jensen och spela swindiegitarr (det lät inte så mycket swindie över det, men om man stängde av ljudet så trodde man det).

Alla galans vinnare finns här. Hade jag  fått bestämma hade det slutat så här:

Årets grupp: [ingenting]
Årets artist: ehhh…Jonathan Johansson kanske
Årets nykomling: Miike Snow
Årets låt: Agnes - “Release me”
Guldmicken: Takida (i protest emot att Fever Rays laser inte ens var nominerad)
Årets dans: Fever Ray
Årets hiphop/soul: Promoe (men bara för att han är från Västerås)
Årets pop: Taken By Trees
Årets rock/metal: Gösta Berlings Saga

Men hade jag fått bestämma så hade nog de nominerade sett ganska annorlunda ut. Då hade kanske listan sett ut så här:

Årets grupp: Solander
Årets artist: Anna Järvinen
Årets nykomling: Makthaverskan
Årets låt: Vit Päls - “Lime i en vattenpöl” 
Guldmicken: Suburban Kids With Biblical Names (för spelningen på Club King Kong i juni, se nedan)
Årets dans: Liminals
Årets hiphop/soul: Speech Defect
Årets pop: Parker Lewis
Årets rock/metal: Makthaverskan

Solnatattare.

Ja… Ska man ska skratta eller gråta?

1917 för sjutton.

Sitter och googlar vidare på Kalle Rosenberg och Västerås och hamnar på författaren Anders Lifs hemsida. Han har skrivit flera böcker om Västerås. Bland annat om dess bandylag och däribland en om profilen Pelle Fosshaug. Men han har också och framför allt skrivit boken 1917 - En berättelse om Sigfrid Edström, Asea, Västerås och revolutionen. En fantastisk bok om revolutionsåret 1917 och det som hände i Sverige och världen i allmänhet och Västerås i synnerhet. Den ska tydligen vara slut hos förlaget, men finns fortfarande att beställa direkt från Lif. Eller så kan man få låna mitt ex.

Himlen är grönvit. RIP Kalle Rosenberg.

Jag hejar på Hammarby i bandy. Det har jag dock inte alltid gjort. När jag var riktigt liten hejade på Västerås SK. Pappa brukade ta med mig till Rocklunda Bandystadion i residensstaden för att i bävernylon äta korv och klappa bandyapplåder. Ibland fick vi finbiljetter genom farsans jobb och då fick man stå på läktaren med tak och värme. Men oftast stod man i kylan. Jag har starka minnen av framförallt det som hände utanför planen. Och då förstås framförallt av Kalle Rosenberg. Hejarklacksledaren som vandrade runt isen i vit sweatshirt, grönvit halsduk, megafon och skyltar med ramsorna på, till exempel klassikern “Heja alla är ni klara”. Han bodde i Göteborg och for till Västerås till varje hemmamatch och fanns med på de flesta bortamatcherna.

Peppe Texas upplyste mig för ett tag sen om att Kalle lämnat jordelivet vid 82 års ålder. Och Karl-Erik Eckemarks nekrolog på VSK:s hemsida bekräftade det hela. Även om hjärtat mitt klappar för ett annat grönvitt gäng sedan många år tillbaka så högg det i samma hjärta när jag nåddes av nyheten. Det gjorde det antagligen hos alla som någon gång förstått vad idrott handlar om.  Det lär väl knappast ske, men jag hoppas verkligen de hyllar Kalle på Idrottsgalan ikväll!

Kalle in action:

Cirka 2.25 in i klippet sätter Bajen en balja på VSK och Kalles missnöje klipps vackert ihop med “Tomtens” glädje. Nu sitter de tillsammans i himlen. Och himlen är grönvit.

Två goda vänner, Tomas Wallin och Daniel Östborg gjorde för några år sedan en film om Kalle. Jag har inte sett den, men nu finns Där himlen är grönvit tillgänglig för fri nedlastning. Jag ser den istället för på Peter Settman och hans jävla gala.

Dagens video: La Casa Azul - “Yo también”

Låten finns på soundtracket till den spanska filmen med samma namn. Och den har nu nominerats till det spanska Goya-filmpriset för bästa originallåt. Grattis, Guille! Läs mer här.

Söndag.

Svanteman bjöd in till kalas.

Helgen.

Som sig bör firades det fredag i torsdags. Sjöhästen, Pet Sounds Bar, Carmen och Kvarnen förärades med min närvaro. Apple-telefoner, västmanlänningar och grekiska kommunister fanns runtomkring mig:

Fredag. Hökarängen:

Lördag. Kirfest. Gula Villan:

                        New Commuting Low

                       Korova Station

Söndag. Nattbuss:

Ikväll.

Ikväll borde man varit i Oslo:

Men det finns goda alternativ även på hemmaplan:

Augusti.

Även om vintern är min vän, i alla fall när den beter sig rationellt, så längtas det ju så klart till sommaren. Framförallt när man följer planeringen inför Cosy Den-festivalen som i år går av stalpen den 5-8 augusti i Stockholm. Klara artister: White Town, som vann gårdagens last.fm-lista överlägset och det innan jag visste om detta. The Just Joans, som festivalbloggen presenterar som “the twee Arab Strap”. Culkin, som jag skrivit om här. Och Stella Rocket, som jag sålde biljetter åt på en tidig spelning på klassiska Tre Backar (2003?). Klockrena första bokningar. Ser fram emot resten.

Jag var på många festivaler i somras. Cosy Den-lördagen i Gula Villan var utan konkurrens den starkast lysande stjärnan på 2009 års festivalhimmel. Jag skrev följande i min långa festival-krönika i Folket i Bild/Kulturfront (snart bör den finnas i sin helhet på hemsidan):

Augusti 2009. Söder om Stockholm, i Handen, ligger en gul villa. Här har knappa hundratalet samlats för att ta sig igenom den sista av de fem dagarna som den ambulerande Cosy Den-festivalen pågått. Under veckan har programmet toppats av internationella gäster som The Smittens och MJ Hibbett. Under veckan har jag sett arrangören och eldsjälen Mattias Jansson nästan ensam genomföra en festival med smått obskyra band som aldrig nånsin kommer få spela på Hultsfredsfestivalens Hawaii-scen. Den idealismen borde resultera i åtminstone ett Polarpris. Inne i den gula villan avlöser banden varandra. I solen utanför villan är det familjärt som på barndomens kolloveckor.

Har en massa bilder därifrån också. Här några favoriter: