Apple Of My Eye.

För en tid sedan försökte jag precis som alla andra göra en lista över 00-talets bästa låtar. Jag orkade bara med de som fanns på Spotify. Bland annat tog jag med Ed Harcourts äppellåt. Låtar om äpplen och ögon är min grej tror jag.

Ikväll trotsade jag stressen och ångesten och gick ut på lokal. Jag åkte till Landet där gästlistan tillät mig att utan kostnad beskåda en smått fantastisk konsert med Christopher Sander. Jag tar tillbaka allt jag sagt om honom i negativ bemärkelse. Jag satt som förstelnad under hela konserten. Han sjöng till mig och om mig, hur klyschigt det än må låta. Bäst var [ingenting]-låten “Dina händer är fulla av blommor” och “Äppelöga”. Så här såg det ut och lät när den senare spelades för min mobil:

Låten (som Anna Järvinen gjorde till sin och trollband mig med tidigare i år) fick mig att minnas. Och den fick mig att fundera. Fundera på om vad som är värst – att ha haft det man vill ha och sedan förlorat det eller att inte haft det man vill ha och ständigt sträva efter det? Jag har inget svar på den frågan.

När man väl har något antar jag att man reflekterar för lite kring det. Det blir självklart. Det blir fakta och empiri. Jag föddes med en genetisk sjukdom som jag lärt mig leva med. Jag har kanske på grund av, eller tack vare, min blödarsjuka känt mig ständigt sjuk och därför inte oroat mig för det jag inte har eller riskerar att drabbas av. Kanske det i detta går att finna en förklaring till varför jag för tillfället lever ett så ohälsosamt liv med mycket dricka, dålig mat och lite motion.

Men i solidaritetens tecken tänker jag trots detta ta svin-sprutan imorgon. Sen tänker jag drabbas av vininfluensan och drömma om Oslo och Moss.