Som vi har väntat. Men hur bra denna låt än är blir det aldrig som den där klassiska Eurosport-sommaren 2005. Det är lite som Calle Thörn och Simon G sjöng i Las Palmas-låten “Summer Camp del 2”: “Den sommaren, den sommaren, den kommer ej igen. Var har du tagit vägen, jag saknar dig min vän.”
Man kan lasta ned Le Sport-låten här.
Om du glömt hur Eurosport-sommaren lät, checka Spotify.
Häromveckan besökte Erik de Vahl Stockholm. Han hann med att göra en spelning på Röda Stjärnan och dessutom spela in följande video för PSL.
Jag bläddrade mig ännu en gång igenom JT Leroys Sarah. Såg om Donnie Darko. Och upptäckte ett nytt band – Memoryhouse (bilden).
Nu ser jag åter på Stefanie Schneiders underbara fotoserie Sidewinder. När jag gjort det några gånger ska jag försöka sova.
Det var en sjuk dimma som omfamnade Högdalen idag. Man kunde stirra rakt in i solen.
Försökte skapa lite trevlig stämning. Isn’t it pathetic, don’t you think?
I fredags var jag på en fest:
I lördags var jag också på en fest.
Igår var jag på en förfest. Då lyssnade vi på Girls. De är faktiskt bra har jag bestämt mig för. Idag fann jag en länk till en ocensurerad version av deras video till låten “Lust For Life”. Klicka på den och bli lite röd om kinderna. Det blev jag. (Här finns den censurerade och MTV-godkända versionen)
En av favoritscenerna i videon får mig att tänka en scen ur trevliga feel-good-punk-filmen Tjenare kungen. Den där Abra ska försöka få en spelning med sitt band på Errols. Och då uppmanas av bandbokaren Bar-Johnny (som spelas av han som spelar Roland i Andra avenyn) att “snacka i micken”. Abra tackar bestämt nej, men det gör de inte i Girls-videon…
Sven Wollters nya skiva Sånger från det tjugonde seklet finns nu på Spotify. Den finns också att köpa i din skivbutik. Till exempel här. Eller så besöker du Teater Tribunalen den 12 december då Proletärkultur och Kommunistiska Partiets Stockholmsavdelning ordnar releasegala. Du lär behöva köpa förköp. Enklast gör du det genom att ringa till Röda Stjärnans bokhandel på 08-6538201.
Jag hade förhoppningar på Strand. Hoppades att det inte skulle bli ett nytt Debaser Medis med bara tonåringar. Ikväll var jag där. Jag var gamla gubben. Från en upphöjd position spelade skivvändarna hit efter hit. Och viftade med armar och nävar. Var tog känslan vägen? Var tog publikens krav vägen?
Det spelades några låtar från mina lyckliga år som jag något motsägelsefullt får för mig att citera:
The people
They don't understand
No, girlfriends
They don't understand
We are underground
And
We don't care
We don't care
We don't care what you say about us
Men jag önskar att de hade spelat den här istället. Den handlar om här och nu och ger inte upphov till minsta uns av misstänkt nostalgi:
Usch, vad trist allt blev. Tar av mig ryggsäcken och går på kalas. Stärkt av finsk slisksprit och portugisiskt starkvin. För att glömma och sluta drömma så dansar jag runt lite till denna underbara låt:
Finns också på Spotify och på MySpace. Där finns också en remix av Handsomeboy Technique. Och nästa helg spelar de live på världens bästa Club King Kong.
Jag är bjuden på kalas ikväll. Det började klockan 19. Jag har inte kommit in i duschen ännu. Sitter på en stol och stirrar rakt fram efter att ha legat i sängen och stirrat rakt upp. Jag hade velat sitta på en annan stol ikväll. På den vadderade stol jag suttit de senaste åren när det varit en dag som denna.
Minns första gången i Stockholm. Allt guld och allt överklassprål kändes som bortblåst. Det var vinter. Jag hade halva släkten med mig. Allt gick så snabbt. Men den där blicken jag fick efteråt bland alla gubbar och kärringar vid bakdörren. Den glömmer jag aldrig. Jag har nog aldrig varit så stolt över att få vara delaktig i någonting som då.
Jag är stolt idag med. Nånstans har man väl bidragit med nånting även denna afton. Önskar det var mig själv jag var stolt över istället. Snart hoppas jag få uppleva även den känslan igen. Det var ett tag sedan.
Som tur är finns det miljontals med poplåtar man kan låta sig försvinna i. Den här till exempel (hela finns på Spotify).
It’s going to end in tears
You think it’s nothing but it’s not nothing
When passing of the years
Has only brought you even further
From things that normal adults are supposed to be and do
And you're the odd one out in every single thing you do
All I know of life is being cast aside
All I know of love is how its been denied
Hemmagjorda musikvideos brukar vara rätt kassa. Men den här är ju bara för härlig. Skön prick. Och fruktansvärt bra låt från tidernas bästa skiva (skivor) 69 Love Songs.
I mars kommer ett av världens genom tiderna bästa band till Filadelfiakyrkan i Stockholm. The Magnetic Fields that is. Jag är så jävla där.
För mer än tio år sedan flyttade jag hemifrån. Jag flyttade till Halmstad av alla ställen. Jag trivdes aldrig särskilt bra där, även om jag uppskattade att slippa Sala och jag träffade några av mina bästa vänner där. Jag tittade mycket på film då, köpte vhs-er som en blondinbella köper fodral. Jag försökte skaffa mig så mycket kunskap om filmhistorien som möjligt, helst då den lite udda filmhistorien. Genre-film var grejen. Ett tag var jag väldigt inne på sportfilmer. En av de bättre såg jag om ikväll. Slagskott – hockeyfilmen med Paul Newman i huvudrollen och Hanson-bröderna som de kanske mest minnesvärda karaktärerna. Den håller fortfarande hög klass. Paul Newman är perfekt som den avdankade, spelande coachen Reggie Dunlop. Spelarna i Charlestown Chiefs har alla sina lite menlösa men underhållande sidostories. Hockeyn är i centrum, men inte i fokus. Men framförallt är det en vacker film; amerikanskt 70-tal, liten bruksort, arbetarklass, skyhöga skorstenar, utställda läderbyxor, muzakdisko, frisyrer, hockeyspelare utan hjälm. Och Maxine Nightingales tidslösa klassiker “Right Back Where We Started From” i eftertexterna ger filmen en skönt avslutande skjuts. Fantastiskt!
Paul Newman som lämnade jordelivet förra året var inte bara känd för sina filmer, sina intensiva blå ögon och sina salladsdressingar. Han var också en god amerikansk liberal som var kritisk till mycket hos den amerikanska staten. Hans starka åsikter om bland annat medborgerliga rättigheter och anti-militarism fick honom uppsatt på en lista över politiska fiender som Richard Nixon upprättade under sin tid i Vita huset.
Det finns faktiskt en lite tragisk koppling mellan min tid i Halmstad och Paul Newman. I min jakt efter udda skivor, videofilmer och böcker rotade jag regelbundet runt i stadens loppmarknader och second hand-butiker (jag vägrar använda ordet “vintage”). På Myrornas, som jag vill minnas låg på Brogatan, hittade jag en gång en coffee table-bok om just Paul Newman. Slog till. Väl hemma upptäckte jag en med blå kulspets skriven dedikation på titelbladet. Det stod ungefär: “Grattis på födelsedagen. Hoppas du gillar Paul Newman lika mycket som jag” och avsändarens namn och ett datum. Ett datum som låg inom det gångna halvåret. Uppenbarligen gillade inte födelsedagsbarnet Paul Newman lika mycket som avsändaren. Men jag blev glad över boken. Har den dock inte kvar. Attans. Och nu har Paul varit död i över ett år.
Jag ändrar mig alltid. Det här är dagens video, från samma barnprogram som den förra videon, dvs Yo Gabba Gabba. Plötsligt äter alla Nick-kids som aldrig förr. Maten måste ju på partyt! Och jag blev hungrig…
Live i barnprogrammet Yo Gabba Gabba, ett program som ger hipstermusik till kidsen. Härligt!
Läs mer om spektaklet här.
Jag tänkte gå och lägga mig nu. Har letat jobb på internet i några timmar. Jag vill inte plugga mer. Nån som har nåt tips? Gärna utanför Stockholm. Jag måste nog bort nu.
Undrar vad jag kommer drömma om denna natt. Den gångna natten drömde jag att jag fick ett sms av Hajen (som numer kallar sig för Jaw Lesson) och att jag blev ett fan av Våldet på Facebook.
Lyssna på 5 Songs From Hajen på Spotify.
Finns även på Spotify på skivan After Eight från 1982. Taco och Rudolfo Valentino är en oslagbar mix.
Jag gillar hala golv. Minns det nya golvet jag hade i mitt rum i Kila. Finns en video från mitt sjuårskalas där jag och mina lekkamrater Andreas, Tomas och Jenny halkar runt och skrattar. På Södertörns högskola finns också en hel del hala golv. Med rätt skor och lite fart kan man glida rätt bra. Jag har en uppsättning strumpor i nåt konstigt syntetmaterial som jag köpt väldigt billigt på en textiloutlet. De är ett jävla glid i dem på mitt klickgolv i hallen. Ibland nästan farligt.
För en skön glidstund: Stäng av ljudet på det övre klippet. Låt klipp två rulla i bakgrunden. Inspireras av klipp ett och när det är slut testar du golvet i ditt hem. Glid omkring!
Torsdag: Debaser Slussen. Europavox-festival. Konstig EU-finansierad tillställning, eller är det bara jag som är konspiratorisk och skeptisk till allt som har anknytningar till EU. På bilden spelar norska The New Wine. Efter det spelade James Yuill. Sen var det nåt belgiskt också tror jag, men då gick jag.
Fredag: Debaser Slussen. Spelade skivor. Såg fina spelningar med Harvey Williams och Kommun (som gästar pop songs #3 i Malmö i helgen). Innan Debaser var jag på julfest på mitt extraknäck. En helt regular julfest som till viss del hamnade i ett annorlunda skimmer idag då jag läste en etnografisk forskningsrapport från en reklambyrås julfest i USA med titeln You asked for it: Christmas at the Bosses Expense. Innan julfesten klippte en vänlig frisör av allt mitt hår.
Lördag: Jag åkte till Farsta och deltog i ett torgmöte i Kommunistiska Partiet arrangerade. Solen sken över Stockholm, men vid tunnelbanan i Farsta var det skugga och blåst. Kallt. Sen åkte jag hem och sov.
Lördag: Jag skulle åka till Debaser Slussen för att spela skivor. Såg en same i Högdalen för första gången.
Lördag: Vi spelade skivor på Debaser Slussen.
Lördag: Vi presenterade en avskalad showcase-spelning med Parker Lewis på Debaser Slussen.
Lördag: Flera goda vänner dök upp på Debaser Slussen. Ovan syns två av dem.
Söndag: Jag har inte varit på Debaser Slussen idag.
Härmed utnämner jag Johan Borgerts EP Fabriksslavarna från 2002 till världens bästa fyrspårsskiva någonsin. Den har allt.
Läser i norska bloggen poplogg om nästa årtiondes bästa film. Jag längtar till 21 januari.
Förresten är det väl rätt skoj att årtionde heter tiåret på norsk.
Kylskåpet har blivit en frysbox. 10 minus där nu. Fryst gurka på pinne är en höjdare. Allt drickbart fick slängas. Fick ta ett (dricks)glas Mintu istället för ProViva efter tuppluren. Plötsligt sjukt peppad på livet igen!
Jag har gjort en spellista med låtar om brev. Hjälp mig gärna, jag har bara kommit på tre stycken.
Ikväll spelar Harvey Williams hos Falling and Laughing på Debaser Slussen. Om man tar de band som han spelat med så behöver man egentligen inga fler; Another Sunny Day, The Field Mice, Blueboy, Trembling Blue Stars och The Hit Parade. Han personifierar hela Sarah Records-eran. Pepp!
Dessutom spelar Kommun, dvs (typ) Sibiria på engelska. Och dessutom spelar min pop songs-kollega Sara Berg från Malmö skivor i DFB:n. Jag gästar med några väl valda låtar! Ses där!
Den perfekta uppladdningen inför morgondagens Club King Kong-gästspel i samma lokaler.
Jag älskar den här bilden. Den togs på ett offentligt möte som Kommunistiska Partiet arrangerade på ABF-huset i Stockholm för nån vecka sen. Ett bra möte som tog upp bakgrunden och orsakerna till den ekonomiska kris som drar genom världen just nu. Och vad vi, arbetare och vanligt folk, kan göra för att bekämpa den och dess verkningar. (Den är inte på väg bort, vi kommer få leva med den länge, länge – oavsett vad högern säger). Jag var konferencier på mötet och på bilden syns också huvudtalaren Magnus Jönsson. Det jag älskar med bilden är hur härligt 70-tal det ser ut. Det hade kunnat vara ett offentligt möte 1973 till stöd för nån vild strejk i nån hamn nånstans. Möjligen är mikrofonerna lite för moderna för 1973, men annars har jag väl rätt?
Kommunistiska Partiet bedriver just nu en nationell kampanj för att rädda jobb och välfärd i dessa kristider. Läs mer här eller köp den här broschyren. Eller så tar du helt enkelt bara en prenumeration på landets enda riktiga arbetartidning – Proletären.
Jag firade fredag on my own på Debaser. Spritt språngande nykter. Nu kan jag inte sova. Det är för mycket i huvudet. Funderar på att sitta och stirra tills posten kommer. Kanske för den lite glädje med sig. Snart är det jul…
Jag läser en kurs i grundläggande organisationsteori. Jag lär mig om hur man genom historien på olika sätt tyglat arbetarklassen. Idag handlade det om ledarskap. Det finns massa olika sorters ledarskap. När jag och mina anställda från byrån går ut och tar nåt starkt efter veckan så kör jag med den karismatiska ledarstilen.
Den fantastiska låten är från EPn The Hateful Eye EP (Labrador) som släpptes för ett tag sen. Den fanns också med på Club King Kong/Donkeyboys Recordings samlingsskiva Med musiken i mitten vol. 3 som släpptes redan i juni förra året (och nu tyvärr är helt slutsåld). Man kan också lasta ned låten helt gratis genom att klicka här.
Nu måste jag börja med humor så jag kan vinna Lasse O’Månsson-stipendiet.
Det är vad jag känner i hela kroppen. Detta efter att en USA-administrerad blogg gjort mig uppmärksam att man nu kan läsa Sala Allehanda på nätet gratis. Det var på tiden. Kanske är det konkurrensen om annonsörer från “nyhetssiten” nolltvå24 som ligger bakom beslutet. Nu slipper jag i alla fall läsa den propagandaskriften från Salas näringsliv.
Det är med glädje och oro jag nu läser om vad som händer på hemmaplan. Glädje över att kultur- och fritidsnämnden inrättat ett stipendium i crazy-humorlegenden Lasse O’Månssons namn. Det var på tiden! Och med oro läser jag om Sala Folkets Parks ekonomiska problem.
Tack Simpen!
När jag var barn var det ofta mycket snö så här års. Jag minns mina barndoms vintrar som evigt vita och kalla. Vi spolade isen på grusplanen bredvid skolan. Vi skrapade isen och gick sen in i skolans omklädningsrum som vi betrotts med nyckel till. Där snörde vi på oss våra rör och tog på oss våra olika favoritlags jerseys. Sen spelade vi hockey, oftast med tennisboll, tills någon förälder kom och hämtade oss. Då hade det blivit mörkt för länge sedan och någon hade fått gå ner i källaren med den otäcka kulverten och slå på den stora strömbrytaren som tände de stora urladdningslamporna som lös upp våra försök att likna spelarna på de bilder som vi böt på rasterna.
Jag minns också all snö. Och alla snödrivor. Jag var förvisso betydligt kortare i overallen då än vad jag är nu, men jag vill ändå försöka behålla minnet av snödrivorna som gigantiska. Som en mindre Åreskuta bredvid skolpersonalens parkering. I drivorna grävde vi tunnlar och hålor. Ofta kom de äldre pojkarna i byn och hjälpte till när ingen av deras kamrater från grannsocknarna kunde se dem. När de hjälpte till blev drivorna mäktigare än Visbys ringmur för oss småttingar. Fan, vad jag gillade drivor när jag var barn.
Varför tänker jag på det här dag? Beror det på att jag i klimatdebattens kölvatten oroar mig över dagens spöregn. Nej. Tanken om min barndoms snödrivor och i förlängningen mina barndoms vintrar uppkom när jag försökte definiera kvällens spelning med The Je Ne Sais Quoi i Fritz’s Corners regi på Lilla Hotellbaren. Det var en väldigt drivig konsert. Gitarrdrivet. Refrängdrivet. Sångdrivet. Jävligt drivet helt enkelt. Och förutom en viss ringrostighet riktigt bra. Ser fram emot kommande tredje skivan. Den kommer i vinter tror jag.
Bloggen Swedesplease frågade sig här om dagen vem som skulle rädda indiepopen nu när The Bridal Shop lagt av. Som eventuell ny räddare presenteras sen Youngfuck från Götlaborg. Och visst är det möjligt. Jag är otäckt förtjust i detta nya shoegaze-gäng.
…smäller det big time. “Hornstulls farligaste klubb” Club King Kong gästar Fritz’s Corner på Debaser och tar över deras bakficka DFB. Vi spelar de bästa skivorna som finns och bjuder dessutom på en avskalad live-spelning med Parker Lewis (ca kl. 22.00).
Kvällen är för mig personligen viktig på många sätt. Kanske främst för att en pojke från min hemkommun, Jonas Fläckerud, sköter rattarna på det stora dansgolvet. Det blir så att säga en lokal 0224-battle i lokalerna. Jag har alltid gillat att slå ur underläge och är säker på att gå som segrare ur denna lilla competition.
Dessutom spelar amerikanska The Shaky Hands på stora scenen.
Ändrade mig. Det här är dagens låt:
Han har förstås också en MySpace.
Annars verkar hela internet med alla sina sociala forum och bloggosfärer mena att Beach House’s debutsingel “Norway” är dagens grej. Helt ok, men knappast dagens låt-material i Smygarnland. Och kom ihåg att jag då också är ett stort fan av Norge.
Jag är trött som få. Ska jobba om några timmar. Humöret är på väg ner. Finns bara en räddning. Sketcher med Sven Melander man dögarvade åt som barn.
Såg intervjun med Henning Mankell på statstelevisionen tidigare ikväll. Den var filmad i Maputo, Moçambique. Jag var där förra sommaren. Träffade aldrig Henning, men rörde mig i hans fotspår. Besökte såväl statyn Neilo bodde inuti i Commedia Infantil som byn i böckerna om Sofia. Kände igen flera miljöer i programmet. Den nedgångna strandpromenaden. Teatergatan. Och en interiör som jag tror var övre foajén på Teatro Avenida i samma hus som vi bodde i. Jag var där en dryg vecka. Hon var där i över en månad. Kanske var det i och med det allt föll. Kanske var det vår sista riktigt lyckliga vecka. Kanske var vi inte lyckliga ens då. Hatar att bli påmind av bilder. Och nu kan jag inte låta bli att titta på bilderna på hårddisken. Jag ser tjock och entusiastisk ut på korten. Nu mår jag tjyvtjockt. Är detta straffet för att jag för första gången på länge hade på mig min fina blå screentryckta Moçambique-tisha igår och tyckte allt kändes bra?
För drygt en timme sedan lastade en person upp bilder från mitt förra liv på Facebook. Minns tillfällena. Minns vissa av människorna. Men mest blev jag väldigt förvirrad kring allt jag inte minns. Jag publicerar en av dem nedan. Eftersom jag gjort en konstnärlig bearbetning av ursprungsverket så ser jag inga upphovsrättsliga problem i detta.
Fredag: Jag hittade min gamla Brynäs-kepa och blev överlycklig!
Fredag: Jag gick till Debaser Medis. Hatar det stället mer än jag hatade Alger 2001. Vi snackar alltså hat. Men de ställde ett sjukt bra band på scen; The Mary Onettes. Så slickat, så tajt, så snyggt och ändå så stört bra. Och de hade en morfar på scenen som stolt ropade in sina barnbarn för extranummer. Och de hade en stringquartet med sig. Det var vajjert, Låten de spelade för min mobil finns att lasta ned från skivbolaget Labrador. Här för att vara exakt.
Det är klart man hatar ett ställe som erbjuder såna här faciliteter. Funderade på att kissa breve, men det drabbar ju knappast de onda. Lägg märke till min vänstra danssko som sticker fram. Den innehåller en uppsättning tår som saknade känsel efter att vi tvingats vänta utanför entrén för att Debaser Medis’ kassaapparat gått sönder. Jag menar; hallå! Det är väl för fan inte mitt problem. Och vakten (som i övrigt var trevlig) hävdade att det var för bandens skull; annars skulle de ju inte få några pengar. Nu missade de publik istället. Nazikepsen bjöd på Fernet, det värmde min själ och mina tår.
Lördag: Efter ett riktigt slavpass på jobbet igår var det underbart att återigen omfamnas av den kollektiva värmen som bara finns i den där revolutionära källaren på Kungsholmen. Ölen var billig. Erik de Vahl (som jag intervjuade i senaste Folket i Bild/Kulturfront) uppträdde med egna och andras låtar, bland annat en cover på McCarthys fantastiska “Red Sleeping Beauty”:
Söndagen har bestått av att knåpa ihop en vettig låtlista av alla mp3:or jag lastat ned senaste tiden. Sen ytterligare ett slavpass på jobbet. Sen ett kort stopp på Kungsholmen där jag bland annat besökte min före detta lokala hamburgebar. Det var äckligt.
Fan vilken eländig jävel man är. Tur jag har sällskap av Focault resten av natten. Och ProViva Hallon och Granatäpple – Ett resultat av svensk forskning.
Inlägg
Alla kommentarer
