När löpsedlarna här om dagen skrek ut arbetsmarknadsminister Nils-Otto Littorins avgång tänkte jag skriva om det och delge min stora glädje över att vi slipper se eländet för en tid framöver. Eller som Proletären kommenterade:
Äntligen, säger vi […] och önskar bara att Littorin skulle få finna sig i den långa karens i a-kassan som gäller för alla andra som säger upp sig själva. Och ett brev från Försäkringskassan med avslag på sjukpenningen. “Jag orkar inte längre”, är ju faktiskt inget medicinskt hinder för en förnedrande praktikplats.
Men vän av ordning som man ändå är så tänkte jag att hetsjakten på hans person och hans familj kan nån annan få sköta. Mina ideal står över skvallerpressens.
Men så kom det nya uppgifter. Och till och med skvallerpressens ideal stod plötsligt långt ovan Littorins. Inte bara hade han använt sina barn som ursäkt för något helt annat. Det hela andra var dessutom att han var en vidrig horbock. En sån som inte får nog av att förnedra arbetslösa och sjukskrivna, han var dessutom tvungen att i egen person direkt förnedra en annan genom att köpa en människas kropp för sin egen maktutövning. Fy fan.
En kamrat uppmärksammade i sammanhanget Ronny Erikssons & Euskeferats låt “Littorin Humpaa” med kommentaren: “undrar om torsk stod på menyn för "Årets arbetare" 2006?!
Tipstack till Hedman.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar