Måndag.

Det var måndag. Men det kändes som tisdag. Efter allt för många dagars festande var jag som invärtes dränkt i alkohol och nån bakfylla kunde på något kemiskt vis inte uppbringas. Jag steg upp ur det ena sovrummet och satte mig i den nya soffan och skrev klart en recension av en fantastisk diktsamling. Facebook-chattar lite. Väcker han i det andra sovrummet. Går till Oslos Södermalm och äter grekisk frukost på ett vedervärdigt 50’s-diner-ställe. Stressar till ett tåg. Köper snus för 75 norska oljekronor. 

På tåget tränger sig sömbristen på. Men jag upprepar “måstehållamigvakenmåstesovainatt” som ett mantra.  Håller mig på ett motsägelsefullt sätt vaken med läsning. Läser diktsamlingen en gång till. Denna gång är den om möjligt ännu bättre. Den får ett soundtrack. Den skapar nya bilder i huvudet på mig. Trots att poeten är avbildad på insidan av pärmen så ser jag en annan framför mig. En som både känns nära och avlägsen. Gällande såväl de revolutionära dikterna som mitt eget liv. En gång kallade jag denne för arbetarklasshjälte. Jag undrar hur hon har det.

Sen kommer några utbytesstudenter och förstör min fina ensamhet. Men de håller mig vaken i alla fall.

På natten drömmer jag att jag går på en gata i Oslo och tänker att slaktarn har satt kniven uti Stockholm. Och hur jag hatar de som känner pengar på vad andra gör.