Jag lämnade (återigen) Söderstadion med kroppen fylld av frustration och bitterhet. (Ytterligare) En fullständigt usel prestation mot ett (som vanligt) betydligt sämre motstånd. På väg ut från läktaren kände jag att det var sista gången jag knallade där i år. Nu får det räcka (och, ja – jag stämde in i avgångskrävarkören). Men jag kände ändå ett behov av något mer. Mina känslor för Hammarby har vuxit sig så starka att jag inte bara kunde avsluta det rakt av i ingenting. Jag behövde uppleva något. Jag behövde en kick. Jag tog tunnelbanan från Gullmars till T-Centralen och vandrade två trappor ner för att ta blå linje mot Hjulsta. Jag klev av vid Solna Centrum.
Jag var lite nervös när jag klev av. Tänkte att jag måste vara beredd på allt. Men på plattformen var nästintill folktom.
I rulltrappan på väg upp mot Råsunda kände jag mig lugn. Redo att möta vad som helst. Jag knöt min näve.
Uppe i gången var om möjligt ännu mer folktomt. Allt började kännas menlöst. Var är alla? Jag behövde kickarna.
Jag gick till en Statoil-mack. Hände ingenting.
Jag gick ned i tunnelbanan igen. Helt dött. Fan.
Jag krossade en ruta som skyddade en älg med näven och åkte hem till söderort igen. Inte fan var jag gladare.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar