Vi fick våra 15 minuter i strålkastarljuset. Det var den mest romantiska historien någonsin. I min egenskapta fantasivärld hann jag berätta den för våra barnbarn tills de tröttnat på både historien och sin farfar/morfar. Det var helt enkelt för bra för att vara sant. Hon hade stans vackraste fejs som gjorde mig stum och döv. Hon sa hon jobbade med biokemi. Men jag tyckte hon sa nyårsrevy.
Nu svettas jag ut en månads fest och fylla. Bland smutsiga tallrikar och tobaksstank. Och i feberyran ser jag filmer om brittiska fotbollshuliganer och amerikansk-franska bohem för att dämpa ångesten. Försöker glädja mig åt att det alltid finns nån som har det värre.
Snart vinner rätt hästar.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar