Vintern har sitt grepp. Om det mesta. Men ljuset vinner alltid över mörkret och hur mycket jag än önskar att det alltid vore vinter så vet jag att sommaren är oundviklig. Det kompakta decembermörkret har luckrats upp och jag hinner se himlen annat än svart såväl på väg till som från arbetet. Det smärtar. Det svarta har blivit mörkblått och snart är det ljusblått. Ouch. Min favoritpark kommer ut ur vinterförvaringen och visar sig åter för mina högst ofrivilliga promenader. Gluggar av frihet sätter sig som bindestreck kring en bisats. Bisatsen arbete. Bisatsen livsglädjen bor inte här längre.
I parken finns åter mina kompisar djuren. Livs levande eller i tyst spårform. Men haren är inte vit. Den är fortfarande brun-grå. Som om den känner sig säker i storstan. Som den inte behövde camo.
Jag hookar pekfingret och gräver ut bakverket jag har under läppen. Med en tjugondel kvar i munnen låter jag det svarta guldet lämna handen i en båge. Tjugondelen lämnar munnen som en avlöning ner i drivan. Nästintill samtidigt når de mark. Där avlöningen blir en brun splasch landar prisen fullständigt ljudlöst några meter ut i den djupa snön. Som en nål ner i sin dyna ser jag den borra ett fingertjockt schakt i det vita. Det känns nästan overkligt. Som tecknad film. Jag tänker på att det som göms i snö kommer alltid att dö.
Jag fortsätter gå. Minns inte vad som händer. Möter antagligen nån hundägare med okopplad hund som jag svär invärtes åt. Önskar antagligen att jag var allergisk mot hundar. Tänker antagligen att hundägare är idioter.
Plötsligt svartnar det mörkblå. Decembernatten är åter över mig och min till kapitalet donerade promenadtid. Genom mig rusar från ingenstans en blixt. Jag glömmer tid och rum. Känner en ruskig känsla av här och nu. Att allt annat blir helt menlöst. Eller inte menlöst, mening existerar inte här och nu. Kroppen stelnar som ett stånd och det enda jag tänker mitt i extasen är att jag fattar poängen med nervsystemet. Balanssinnet spelar 55 omgångar elitseriehockey och jag tror jag ler. Ett fånigt men lyckligt leende. En nanosekund senare har mina helfigurssvällkroppar tömts på blod och allt är över. Slak som vinballarnas vinballe inser jag att det är 2011 och att allt är skit igen.
Allt gick så snabbt att stämpelklockan några hundra meter fram inte hunnit röra sig och sedan den här tidiga januarimorgonen har jag försökt igen varje dag. Jag vill tillbaka till den sekundens bråkdel. Men det går inte.
Att halka är som att älska.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar