For en kväll.

Idag är det tisdag. I fredags var det fredag. Det börjar sjunka in. Club King Kong firade sin femåriga existens. Det var magiskt. Vi hade snackat om att försöka boka nåt hippt och modernt från Storbritannien som säkert skulle dra massor med folk. Men vi ändrade oss och bjöd in de två svenska band som gjort de bästa spelningarna på gamla goa Sjöhästen (här och här). De banden råkade också vara de band som vi tycker är typ bäst i hela världen. De råkar dessutom vara väldigt nära och kära mig personligen. När Suburban Kids With Biblical Names rev av "Guns N' Ammo" som andra låt hände nåt inom mig. Jag kände en känsla som jag inte hade känt på väldigt länge; ren och skär lycka. Känslan av att befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle. Där inga problem fanns. Där fokuset låg på det som skedde i just denna stund. Sen blev det bara bättre. "Subban" var så där snoräckligt bra-bra, det var kanske inte lika svettigt och galet som spelningen på Sjöhästen eller på Garage i Oslo. Men det var så tajt och rätt. De nya låtarna funkade skrämmande bra och överträffade de gamla godingarna. Sen kliver Vit Päls på. För nionde gången i år såg jag dem live. För nionde gången i år stod jag framför scenen och kallade dem för världens bästa band genom tiderna. För nionde gången i år vill jag se dem snart igen. Sen tog Get Dancy! över och bjöd på ett perfekt King Kong-dansgolv. Inom mig insåg jag att både Stockholm och Oslo är mina hemstäder.

Och alla var där kändes det som. Norrmän, finnar, partikamrater, f.d. partikamrater, Fibbare, brynäsare, hammarbyare. Alla vänner och alla vänners vänner och vänners syskon. Massor av folk som spelat hos oss under åren. Kollegor och vänner från andra klubbar. Massor av stammisar. Och säkert 300 personer som jag inte hade en aning vilka de var. Och alla var där för att King Kong hade ordnat festen. Det finns fan inte en lokal i den här stan som vi inte fyller. Ge oss världens största sfäriska byggnad för en kväll och vi fyller den. Jag lovar. Det här kommer jag leva på länge.

Fem år. Jag trodde aldrig vi skulle stanna så länge. Hur toppar vi det här? Alla vill se dig falla nu Club King Kong.

Efterfestandet blev dock något av ett antiklimax. Patricia levde inte upp till sitt rykte. Men den perfekta avslutningen på den fantastiska kvällen var ändå att jag mötte Anders Eldeman inne på urinoaren klockan kvart i fem. Sen tog jag en taxi hem. Där låg fyra små norrmän och sov sött. Det här kommer jag leva på länge. Tack som Sören till alla inblandade och alla som kom. Och alla som gjort det möjligt för oss att över huvud taget fira fem år.

Anders "DJ Lilla Vargen" Hemmingson fotade kvällen:

    

Ännu har ingen backlash kommit. Men en viss ångest har kommit över mig. Ångesten över att jag inte fick visa upp detta för de jag helst ville visa upp det för. Visa hur bra jag kan vara. Att jag faktiskt är bra.