måndag 11 oktober 2010

Söndag.

Jag ligger i fosterställning på tvärsen i sängen. Hungrig. Törstig. Lite bakis. Lite trött. Har bestämt mig för att inte göra ett skit innan jag ska gå på bio klockan 20.30. Men jag måste äta nåt. Jag vet att jag vill ha pizza. Jag vill ha kebabpizza. Jag bestämmer mig för att jag ska äta kebabpizza. Men jag ligger kvar. Jag ligger i säkert en timme. Försöker läsa lite, somnar lite. Efter den där timmen har jag mentalt redan ätit den där pizzan. Den finns redan i min mage. I alla fall har jag redan ringt och beställt den. Allt är redan fixat. Nu ska jag bara skörda vinsterna av mitt framgångsrika agerande. Jag inser att söndagens pizzasug är en allt för träffande metafor för mitt eländiga liv. Jag vet vad jag vill. Jag vet att jag kan. Men jag låter allt rinna ut i sanden. Kanske är jag rädd för att misslyckas. Antagligen gillar jag att leva på hoppet. Hoppet sviker aldrig. Det är det misslyckanden som gör. Till slut tar jag i alla fall mod till mig. Jag ringer pizzerian.

Han ba: …grillen.

Jag ba: Hej, jag skulle vilja beställa en pizza.

Han ba: Ok.

Jag ba: En kebabpizza.

Han ba: Ok. Var det bra så?

Jag ba: Ja, men jag vill ha lite pommes på.

Han ba: Grymt.

Jag ba: Grymt. Tack,

Han ba: Du kan hämta om tio minuter.

Jag ba. Ok. Hej.

Han ba. Hej.

Efter en misslyckad promenad till återvinningscentralen där det färgade glaset göms bakom en lastpall med nån slags isolering är jag inne på pizzerian. Där är fullt av folk. Jag får stå i kö.

Han ba: Har du beställt?

Jag ba nickar.

Han ba: Kebabpizza?

Jag ba: Precis.

Han ba: Med pommes på?

Jag ba: Mmmm.

Han ba ler värsta kompisleendet.

Jag bär ut pizzakartongen. När jag går genom lokalen känner jag mig stolt. Jag känner hur allas blickar är riktade mot mig. Alla tycker jag är coolast i centrum. Jag har pommes på kebabpizzan.

Snart blir detta metaforen för mitt nya liv.

DSC02793

1 kommentar:

sara sa...

haha micke, du är sjuk i huvet, fast på ett bra sätt. jag kommer till sthlm i helgen.