Fågelperspektiv.

Jag sitter i min vardagsrumsfåtölj. Den som börjar snurra av sig själv om man lyfter fötterna från golvet. Till höger har jag alla mina böcker. I fula Billy-hyllor. Hon gillade aldrig bokhyllorna. Och inte fåtöljen heller.

Dörren till ballen är öppen. Det är nog lite vår. Jag ser på ballens bord och tänker att det borde målas. Plötsligt landar en fågel på bordet. Direkt känner jag igen den. Den har suttit där förut. Det måste varit flera år sedan. Men då var den lite större. Den tittar in genom dörren, vänder sedan blicken i riktning mot Högdalens centrum och börjar kvittra. Jag tänker att jag känner igen melodin, men att jag inte kan placera den. Och jag minns att för alla dessa år sedan sjöng den med blicken riktad mot mig.

Sjunger den om att den är kär i en ängel som inte längre heter Natalie? Eller är det kanske den om han med rakbladsvassa pressveck som kommer gående upp för Sturegatan? Eller sjunger den om att den inte ens kan gå utan en viss annan fågels luft i sina lungor? Eller kanske är det den om att alla vetenskapsmän blivit arbetslösa på grund av att solen numer snurrar bara kring den lilla fågeln och dess kära fågelvän?  Eller kvittrar den om att socialismen ger alla små fåglar mod och tar dem mot friheten?

Jag vet inte. Men likförbannat sjunger den. Och jag undrar om den ens fattar att jag lyssnar. Sen lyfter den och flyger iväg mot stan. Det känns som en fuckin’ disaster. Men när jag reser mig för att stänga dörren ser jag att i det stora trädet på gården finns flera fåglar. Och en, med blicken riktad mot ballen och mot mig, sjunger:

if you hum along and remember the song
we may move on to the next one.