Erik de Vahl - "Interpunkteringsfel Mixtape"

 

12 oktober släpper Erik de Vahl en kassett på Zeon Light (som tidigare i år släppt bl.a. Paddington DC och Horrible Houses). För att peppa lite så har han satt ihop ett digitalt blandband i helgen.

 

Här är låtlistan:

The Wispters - "Knowin'"
Maher Shalal Hash Baz - "31st December"
Herman Chin Loy - "Rest Your Self"
Konvaljen - "Brev"
Lesley Duncan - "Love Song"
Bill Fay - "Parasite Child"
White Noise - "My Game of Loving"
The Paragons - "On the Beach"
The Durutti Column - "Love No More"
Lars Forssell - "Ramsa"
Värmlandskören - Gammal visa
John Corbett & Friends - In the Wee Small Hours of the Morning"

PS. Eriks skiva Spring 2012 är fortfarande en av årets absolut bästa. DS.

MUSIK: Erik de Vahl - "Ur dina händer"

Idag är det inte bara 100 år sedan Strindberg dog, det är också 81 dagar sedan skotten i Ådalen föll. Min vän och idol Erik de Vahl använde nyligen en gammal propagandafilm från Röda hjälpen för att illustrera låten "Ur mina händer". Så här blev det vackra resultatet:

På sin Facebook-sida skriver de Vahl idag att han länge trodde "att låten handlade om socialdemokratin, men det för den alltså inte." Låten finns hur som helst med på årets finaste skiva Spring 2012 (finns även på Soundcloud). På edvleaks finns spåren som inte kom med på skivan. 

Och jag sitter på en buss mot de Vahls hemstad Göteborg och det spöregnar utanför Borås. Klassiker.

Dagens (årets?) låt: Erik de Vahl - “Red Sleeping Beauty”

Red Sleeping Beauty by erkdv

I helgen var jag i Göteborg. Jag hade glädjen att sova över hos Erik de Vahl. Vi pratade lite om den här låten som ursprungligen gjordes av McCarthy. Jag har hört den live några gånger och nu finns den sedan några dagar äntligen tillgänglig för strömning och nedlastning (klicka på pil-ned ovan).

Här har vi originalet:

Om att skildra Göteborg – eller att romantisera arbetarromantik.

Håkan Hellström har av många kallats vår tids store Göteborgsskildrare. Och visst är det väl så. Ingen har fått en från Västmanland till huvudstaden emigrerad arbetargrabb att längta till Göteborg som Håkan. Ingen har fått mig att känna mig så göteborgsk som han. Men samtidigt saknar han den där sista göteborgska touchen. Det radikala. Det politiskt övergripande och samhällskommenterande. Eller kanske främst det skönt arbetarromantiska som jag älskar så innerligt. Det som så många andra göteborgare gjort till sitt signum. Den där knorren som så ofta låtit ett småstadskomplex övergå i en kaxig underdog-mentalitet. Den där solidariteten mellan kulturarbetare och skitiga hamngubbar. Det där som aldrig funkar på stockholmska. Det kan vara Kent Andersson och det kan vara Claes Eriksson. Sven Wollter eller Andra Generationen. Göteborgskan i sig blir liksom en symbol för arbetarstaden Göteborg. Till och med Tomas von Brömsen låter ju revolutionär om man lyssnar utan att höra. Och även om antalet arbetare är långt fler i Stockholm än i Göteborg så kommer stockholmska aldrig komma upp till samma status. Hur många kongresstal Henrik Schyffert än håller så kommer jag alltid tro att han är ironisk (undantaget som bekräftar den regeln skulle väl vara Jerry Williams).

Men tillbaka till Håkan. På förra skivan För sent för Edelweiss var en favoriterna låten “Tro och tvivel”. Låten som öppnade skivan öppnades med raderna:

Nittifyra hade jag ett fast jobb på Pååls bagerier
tills jag började med tequila och blev trummis i en ny orkester
och sen sa dom på Pååls att några skulle gå
och det betydde Karl-Johan, Andreas och jag
Jag hade inga barn då, men Karl-Johan hade två
så det tog hårt på honom

Här föddes min teori om att Håkans nästa skiva skulle bli “politisk”. Att den skulle skildra fabrikerna, varven, spårvagnarna och pirarna i Göteborg ur jobbarnas perspektiv. Att Göteborgs stolta arbetarklass liksom skulle bli en del av Håkans Göteborg precis som de lika stolta indieklubbarna och de skumma bakgatornas folk. Att hamnmiljöerna inte bara skulle vara kulisser. Tyvärr blev det inte så. Även om nya skivan 2 steg från paradise är årets absolut bästa skiva så blev det mest indieklubbsexistentialism även denna gång. Kanske hade jag redan slutat hoppas på den politiska skivan redan inför valet när Håkan kom ut som miljöpartist. Men nu har jag släppt önsketanken och fortfarande älskar jag Håkan Hellström över det mesta och tror, och har trott en längre tid, att vi skulle kunna bli de bästa vänner (trots miljöpartistgrejen). Jag romanitserar ju också gärna nedlagda indieklubbar, olycklig kärlek, förorter och kalasfyllor.

En annan modern Göteborgsskildrare är Jens Lekman. Han har på ett liknande sätt skildrat sitt Göteborg med nattlivsreferenser, utanförskap och olycklig kärlek. Han har också nuddat vid det politiska. Till exempel i “Do You Remember The Riots”. Men där var demonstrationstågen och kravallerna mest en kuliss till nåt annat. Aldrig har jag tänkt att Lekman skulle bli nästa politiska sångare från Göteborg. Men igår dök ett tjub-klipp upp på Pitchfork med en livs levande Jens Lekman sjungandes en sång om hur han stalkar Kirsten Dunst i Göteborg under sommarens Way Out West-festival.

Många har kommenterat låten men få har fångat essensen. Den ständigt lyhörde och kloke Erik De Vahl plockar ut den åt mig och jag ger den till er:

They turned the youth center into a casino
they draw a swastika in you cappuccino
the v.i.p. lines are not to the clubs
but to health care, appartments and jobs

Kanske är Lekman på väg att bli den Håkan Hellström som Håkan Hellström aldrig blev i mina drömmar. Jag vågar inte hoppas. Men Lekman har tidigare sagt att han velat bli undersköterska har jag för mig. Så kanske blir hans kommande skiva en skiva om situationen för de anställda på Sahlgrenska eller i någon av Göteborgs förorters vårdcentraler (om det finns några kvar?). Fast riktiga arbetare dricker väl inte cappuccino, så det är kanske en long shot.

För att inte få denna text att framstå som ett påhopp på min älskade Håkan så måste jag avsluta med att hylla honom lite extra. Efter hans senaste konsert på Rockefeller i Oslo så nådde det mina öron att han som en hyllning till staden framfört en cover på Fred Åkerströms “Oslo”. Låten som enligt mig har allt; kärlek, politik och – förstås – Oslo. Och visst känns det att han tar i lite extra när han sjunger raderna:

Men klart att det finns taskigt folk i Oslo
Dom tjänar pengar på vad andra gör
Men sånt skit finns ju även uti Göteborg
I Bonn och Bryssel, London och New York

Bara det inte var ytterligare ett uttryck för det Stockholmsförakt som han för några år sedan gav uttryck för i norsk media då han på frågan vad de tre sämsta sakerna med Sverige var svarade: Stockholm, Stockholm, Stockholm. Men det kan ju aldrig tro. Han är ju stockholmare inners inne.

Dagens video: Erik de Vahl - “Alltid så”

Först kom Lilla Gubben med sin “Siluett” och det kändes som årets låt var självklar. Nu är jag inte lika säker efter först The Radio Depts. “Never Follow Suit” och sen denna på samma tisdag.

Augusti.

Även om vintern är min vän, i alla fall när den beter sig rationellt, så längtas det ju så klart till sommaren. Framförallt när man följer planeringen inför Cosy Den-festivalen som i år går av stalpen den 5-8 augusti i Stockholm. Klara artister: White Town, som vann gårdagens last.fm-lista överlägset och det innan jag visste om detta. The Just Joans, som festivalbloggen presenterar som “the twee Arab Strap”. Culkin, som jag skrivit om här. Och Stella Rocket, som jag sålde biljetter åt på en tidig spelning på klassiska Tre Backar (2003?). Klockrena första bokningar. Ser fram emot resten.

Jag var på många festivaler i somras. Cosy Den-lördagen i Gula Villan var utan konkurrens den starkast lysande stjärnan på 2009 års festivalhimmel. Jag skrev följande i min långa festival-krönika i Folket i Bild/Kulturfront (snart bör den finnas i sin helhet på hemsidan):

Augusti 2009. Söder om Stockholm, i Handen, ligger en gul villa. Här har knappa hundratalet samlats för att ta sig igenom den sista av de fem dagarna som den ambulerande Cosy Den-festivalen pågått. Under veckan har programmet toppats av internationella gäster som The Smittens och MJ Hibbett. Under veckan har jag sett arrangören och eldsjälen Mattias Jansson nästan ensam genomföra en festival med smått obskyra band som aldrig nånsin kommer få spela på Hultsfredsfestivalens Hawaii-scen. Den idealismen borde resultera i åtminstone ett Polarpris. Inne i den gula villan avlöser banden varandra. I solen utanför villan är det familjärt som på barndomens kolloveckor.

Har en massa bilder därifrån också. Här några favoriter:

   

Dagens videos: Erik de Vahl - “Friendly Fire” (och Komplettering #2)

Ytterligare en PSL-video med Erik de Vahl. Denna gång titelspåret från skivan Friendly Fire (Service) från 2005. När det begav sig gjordes också denna video till låten:

PSL-videon till “The Coloring” kan du se här.

Upptäckte också att hela de Vahl-katalogen (förutom Kning Disk-släppet i åtta exemplar från 2005) finns tillgänglig på Spotify. I och med detta finns nu också skivan Scattered Vacations/As I Am Beating, som utan minsta problem kvalade in på min årsbästalista (med komplettering #1), med i min årsbästa-Spotify-lista.

Dagens video: Erik de Vahl - “The Coloring”

Häromveckan besökte Erik de Vahl Stockholm. Han hann med att göra en spelning på Röda Stjärnan och dessutom spela in följande video för PSL.

Sammanfattart.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                         Fredag: Jag hittade min gamla Brynäs-kepa och blev överlycklig!

 

Fredag: Jag gick till Debaser Medis. Hatar det stället mer än jag hatade Alger 2001. Vi snackar alltså hat. Men de ställde ett sjukt bra band på scen; The Mary Onettes. Så slickat, så tajt, så snyggt och ändå så stört bra. Och de hade en morfar på scenen som stolt ropade in sina barnbarn för extranummer. Och de hade en stringquartet med sig. Det var vajjert, Låten de spelade för min mobil finns att lasta ned från skivbolaget Labrador. Här för att vara exakt.

Det är klart man hatar ett ställe som erbjuder såna här faciliteter. Funderade på att kissa breve, men det drabbar ju knappast de onda. Lägg märke till min vänstra danssko som sticker fram. Den innehåller en uppsättning tår som saknade känsel efter att vi tvingats vänta utanför entrén för att Debaser Medis’ kassaapparat gått sönder. Jag menar; hallå! Det är väl för fan inte mitt problem. Och vakten (som i övrigt var trevlig) hävdade att det var för bandens skull;  annars skulle de ju inte få några pengar. Nu missade de publik istället. Nazikepsen bjöd på Fernet, det värmde min själ och mina tår.

 

Lördag: Efter ett riktigt slavpass på jobbet igår var det underbart att återigen omfamnas av den kollektiva värmen som bara finns i den där revolutionära källaren på Kungsholmen. Ölen var billig. Erik de Vahl (som jag intervjuade i senaste Folket i Bild/Kulturfront) uppträdde med egna och andras låtar, bland annat en cover på McCarthys fantastiska “Red Sleeping Beauty”:

Söndagen har bestått av att knåpa ihop en vettig låtlista av alla mp3:or jag lastat ned senaste tiden. Sen ytterligare ett slavpass på jobbet. Sen ett kort stopp på Kungsholmen där jag bland annat besökte min före detta lokala hamburgebar. Det var äckligt.

Fan vilken eländig jävel man är. Tur jag har sällskap av Focault resten av natten. Och ProViva Hallon och Granatäpple – Ett resultat av svensk forskning.

Skribent II och Page Three Girl.

Idag landade ett nytt nummer av Folket i Bild/Kulturfront på min hallmatta. Jag har återigen medverkat. Denna gång med en intervju med popmusikern och brevbäraren Erik de Vahl. Ett kort samtal om musik och politik.

                       Erik de Vahl live på Cosy Den-festivalen i augusti. 

Annan fin läsning i nya numret är bland annat ett rikligt illustrerat reportage om läget i Nepal av Martin Schibbye och Jonas Gratzer. Dessutom intervjuer med skribenten och författaren Lena Sundström, serietecknaren  Henrik Bromander och barnneurologen David Henley som vittnar om den psykiska ohälsan bland barnen på Gazaremsan. Det finns dessutom en intervju med undertecknad. Jag är nämligen “Månadens medarbetare” eller som jag hellre kallar det: numrets Page Three Girl. Bara det är värt en prenumeration!

                 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

   Min “slampiga” Page Three-bild. (Från Svikis Camping i juni.) Foto: okänd, men antagligen Åskan.

Club King Kong. En bakgrund.

För fyra år sedan bestämde vi oss för att starta en klubb. Vi var lite trötta på Stockholms klubbliv. Allt hade blivit så stort. Vi saknade källarna och de låga takens pop-estetik. Vi ville lyssna på musik som vi gillade. Både från scen och på dansgolv. Don hade hört talas om att man kunde ordna klubbar på ett litet ställe i Hornstull som hette Sjöhästen. Vi gick dit och kärlek uppstod. Sen satt vi med pizza och folköl och kom fram till att döpa vår skapelse till Club King Kong (en apa som nästan ingen förstod sig på  = indie!). Vi gjorde affischer, flyers och hemsidor. På premiären lördagen den 3 september 2005 spelade inga mindre än Loveninjas och Erik DeVahl.

Åren har gått. Följande band och artister har spelat genom åren:

Loveninjas, Erik de Vahl (x2), Grand Roses, Last State, Paper, Nicky the Greeks, Patrik Berglund, New Decade, Great Wall of China, Celebrate the Sun, Asaka, The Bombhappies, Everyday Sensations (x3), Javelins, Models Inc., Strip Squad, Bent Pen Project, Juni Järvi, Antennas, jssfrk, The San Marinos, Lucky Lucky Pigeons, The Charade, Starflower (FIN), thehelpmeplease, Springfactory (x2), Shiney Friend, Utah Rangers, Almedal, Tupelo Honeys, The Electric Pop Group, The Big Picture (x2), The Lovekevins, Kuryakin, After-School Sports, Malin Fors, Johan Hedberg (x2), Jap Adaptors (x2), Nomber 5s (NO), Hari and Aino, The Standups, Elenette, Liechtenstein, Lacrosse, Fredrik, The Olive Shoots, Örnsberg, Lisa Bouvier & Herrorkestern, The Second Band (x2), Vit Päls, Le Bombe, Little Big Adventure, Stars In Coma, Television Keeps Us Apart, All The King's Men (UK), Erik Halldén, My Little Pony (No), Silent Man, Klas, Tafra (S/UK), Ring Snuten, Dianas Tempel, The Honeydrips (x3), Top Sound, Kalle Berglund & Billie Lindahl, Nicolas Makelberge, Jenny Westerlund, Twig, Indurain (UK/S), Judge Circuit and the Champions of the World, The Ballet (US), Moofish Catfish, Palpitation, Makthaverskan, The Paper Merchants, Akiine, Trike (CAN), Roadside Poppies (UK/DK), Suburban Kids With Biblical Names, Oh Sweet Music och Love Antell.

King Kong bor fortfarande på Sjöhästen och lär så fortsätta. Men han har varit ute och rört på sig, han har varit i Sala, Wien, Uppsala, Östersund, Malmö, Oslo, Helsingfors, Haninge, Göteborg och runt om bland Stockholms skivspelare. Han trivs på resande fot men lever bara ut till max på Sjöhästen. Där har det varit knökfullt för det mesta. Fönstren har svettats kondens och folk har svimmat. Men oj vilka fester vi haft. Och oj så roligt vi haft med våra gamla och nya vänner. Folk har bett oss flytta till ett större ställe, för att undvika köer och trängsel. Men vi vill inte.

Och nu är det dags igen. För en femte säsongspremiär. Detaljerad information finns lite här och var (t.ex. här) och kommer säkerligen även i denna blogg inom kort.

Nu kör vi igen! Vi älskar er och hoppas vi ses den första lördagen varje månad resten av våra liv, med start nu på lördag – den 5 september mellan kl. 21.00 och 03.00.

Bli vän med oss! Och få all nödvändig info:

Facebook – MySpace

Av alla stunder med apan så är nog synen av The Ballet på lilla, lilla scenen (bilden) den största. Tätt följt av de mirakulösa spelningarna med Vit Päls och SKWBN. Hittils alltså!

Onsdags-sammanfattning.

Idag har jag lyssnat på: Häxor och Porr, Hajen, Erik DeVahl, Bright Eyes, Zip’N’Rar, Leaving Mornington Crescent, Vampire Weekend, White Town, The Wave Pictures, Cats on Fire, The Doors, The Little Hands of Asphalt, John Coltrane, Sad Day for Puppets, Örnsberg, Chairlift, The Megaphonic Thrift.

Sen har jag läst Foucault, Barthes, Lévi-Strauss och Bjurman och blivit något klokare.

Fick ett sms från en god vän som mött MZW på stan igår. För ett tag sedan såg hon Owe Thörnqvist på tunnelbanan. De tillhör ju mina 10-i-topp-idoler båda två. Och de var båda med i årets premiäravsnitt av Allsång på Skansen (som jag skrev om här). Kan allt detta vara en slump? Knappast. Måste läsa mer Foucault för att förstå (det rimmar!).

Föreläsning 08.00 imorgon. Måste i sängen tidigt. Men väntar på grannen som flyttar till Danmark på söndag. Han ska bjuda på avskedscigg.

Onsdagen har fortsatt i förvirringens tecken. Och så lär det göra ett tag till. Det är en sak jag inte kan sätta fingret på, en sak jag inte kan slå huvudet på spiken på, en sak som gör att kaffet tar så mycket bättre, en sak jag går och grubblar på helt enkelt.

Lördag.

Ikväll spelar jag skivor på Cosy Den-festivalens stora avslutningsskiva i Gula Villan. Tyvärr verkar det vara helt slutsålt. Förutom mig kan de lyckligt lottade med biljett njuta av bl.a. Erik DeVahl, Vit Päls, Cats on Fire, Jap Adaptors och SKWBN.


Mitt pressfoto. Foto: Riggs

Nu är jag svettig och stressad. Har klippt en gräsmatta för första gången på typ 10 år. Det var ganska harmoniskt. Man blev väldigt fokuserad på uppgiften. Och fokus är min bästa vän.

Försvinnande bra

Michael Jackson försvann. The Lucksmiths försvinner snart. Och igår gick det upp för mig att Broder Daniel verkligen inte finns längre. Ack, vilken bra film. Rent journalistiskt kanske inte den bästa. Men Göteborg kom verkligen till sin rätt. Och fenomenet BD blev mer begripligt. Senast i helgen i Arvika så störde jag mig lite på alla små BD-kids. Tyckte de mest var posörer. Nu älskar jag de små liven. Broder Daniel kommer alltid tillhöra favoriterna. Och har alltid gjort. Även om jag brukar glömma bort dem med jämna mellanrum för att sedan återupptäcka dem en tid senare.

Jag har massor av tankar om filmen och om bandet. Men jag orkar inte skrva. En som orkade var Erik DeVahl. Läs hans på-pricken-inlägg om filmen och bandet.

Fan, att jag inte fick gråta framför scenen i augusti i Slottsskogen förra året. Men jag skulle till Afrika då.

Afrika har för övrigt också försvunnit. På riktigt.

Nu får man hoppas att nåt nytt och för ett tag mer beständigt dyker upp runt hörnet.