SERIER: Stöd Optimal Press

Det klassiska förlaget Optimal Press har från sitt huvudkontor i Göteborg under många herrans år med imponerande fingertoppskänsla gett ut nordiska serier till svenska läsare. Deras utgåvor har glatt mig många gånger och det är därför med stor oro jag nås av nyheten att de hamnat i ekonomiska trångsmål pga en kraftig skattesmäll. För att få in pengar till skatteskulden rear därför Optimal ut hela sin katalog, såväl nyheter som backlist har fått priserna reducerade med 30% och dessutom skickas de fraktfritt (minimorder 200 kr). Så passa på att fylla på bokhyllan med högkvalitativa vuxenserier samtidigt som ni stödjer ett av Sveriges viktigaste förlag. Men skynda på, rea-priserna gäller bara tills imorgon. (Passa även på att gilla Optimal på Facebook.)

Här listar jag tio tips ur deras utförsäljning (utan inbördes ordning):

Döda Farbron av Daniel Ahlgren. Ahlgrens debut från med Morrissey-parafraserad titel/omslag. Klassiskt album från 1993 som banade väg för vågen av vardagsrealism och självbio som präglade svenska alternativserier under 90- och 00-talen. 42 kr!

Labyrinterna och andra serier av Anneli Furmark. Furmark, född 1962, dök upp från ingenstans i Galago i slutet av 90-talet och tog både mig och övriga seriesverige med storm. Med stillsamt berättartempo och fantastiska teckningar visade hon att sjävlbio och vardagsrealsim inte bara behövde handla om jobbiga gymnasieår. Labyrinterna är hennes debut i bokform från 2002 och hon har sedan även gett ut böcker på Galago och Kartago, samt publicerats i bokform också Frankrike. 66 kr!

Sjunde våningen av Åsa Grennvall. Fruktansvärt gripande berättelse om ett fruktansvärt förhållande. Den gjorde ont att läsa. Belönades med Seriefrämjandets Urhunden-pris 2003. 77 kr!

Kekkonen av Matti Hagelberg. En av anledningarna till att jag verkligen beundrar Optimal Press är att de introducerade den finska, och världsberömde, serieskaparen Matti Hagelberg för mig. Varje serieruta är ett litet konstverk i skrapkartongs-teknik. Boken är en slags väldigt fri och fantasifull biografi över den forne finske presidenten och landsfadern. 140 kr!

Grön rapsodi av Kati Kovacs. En annan finsk serieskapare som jag lärt mig uppskatta genom Optimal är Kati Kovacs vars svenska debut Grön rapsodi från 1995 är en mycket läsvärd historia om en 10-årig flickas surrealistiska besök i Ungern. 56 kr!

Susanna & Bo av David Liljemark. Egentligen hade jag kunna satt upp alla Liljemarks böcker på denna tips-lista - han är något av en Optimal-favorit. Men bäst är nog ändå relationsdramat om Susanna och (blödarsjuka!) Bo. 77 kr för inbundna originalutgåvan eller 35 kr för utökad pocketvariant!

Samlingsbox med Kapten Stofil av Joakim Lindengren. Här finns stora pengar att tjäna. För endast 490 kr (ord. pris 700 kr) så får du de tre första samlingsvolymerna av tidernas mest bakåtsträvande superhjälte praktiskt och vackert förpackade i en låda. 

Jag tror jag är kär av Daniel Novakovic. Trallvänlig historia om twee-klubbar, pop-sjuor och stora känslor av mannen bakom klubben So Tough! So Cute! Läs smakprov här. 126 kr!

Den lilla människan av Pentti Otsamo. Mer finskt. En liten behändig bok med en liten och lågmäld historia. 60 kr! 

I ringen av Tiitu Takalo. Feministiskt album om 16-åriga kampsportaren Julia. Strålande! 91 kr!

Den skitstora Johan Wanloo-boken av Johan Wanloo. Skitstor och skitrolig samling av Wanloos lustigheter från bla Ernie, DN, GT och Dagens arbete. 140 kr!

Om du inte kan bestämma dig för vilka titlar som verkar mest intressanta så kan jag också varmt rekommendera Optimals långkörare; antologin Allt för konsten som kommit i nio volymer. Innehåller gräddan av nordisk seriekonst. 

KÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖP!!!

  

VIDEO: Love Antell tolkar Johnny Bode

Det bästa av två världar

Det är inte bara Strindbergs-år i år, det är dessutom Johnny Bode-år. I lördags firades det med pompa och ståt på Oceanen vid Stigbergstorget i Göteborg att herr Bode skulle ha fyllt 100 år i år. I klippet ovan framför Love Antell (vars insomnade (?) poporkester Florence Valentin är döpt efter en av Bodes pseudonymer) tillsammans med Beata Harryson Bodes klassiska kampsång "När atombomben faller" från skivan Bordellmammans dotter från 1973 - en av uppföljarna till den mer kända Bordelmammas visor. Tydligen var det Antell och Harrysons uppgift att framföra den mer ekivoka och barnförbjudna (och kanske mest kända) delen av Bodes repertoar. Om Antells förhållande till Johnny Bode i synnerhet och gammal svensk populärmusik i allmänhet kan man läsa i denna intervju.

Schlageridol, Åsa-Nisse-soundtrack-kompositör, fifflare, pornograf och allmänt genialisk/vettvillig; om Johnny Bode skulle jag kunna skriva otaliga rader, men hänvisar i stället till Johnny Bode Sällskapets hemsida och Wikipedia. En mer intressant svensk artist går nog inte att hitta, något som den läsvärda biografin Jakten på Johnny Bode av Ingmar Norlén gång på gång bekräftar.

På jubileumsfesten i lördags framträdde en imponerande räcka av artister. Jag hoppas verkligen nån av dem framförde min Bode-favorit "Fröken Gull ifrån Skanstull", som finns återutgiven bl.a. av Vax Records på samlingsskivan Ekenkisen - Populärmusik från gamla Stockholm (lyssna på Spotify).

Ett fyrfaldigt leve för Johnny Bode - Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Måndag.

Hilding hade namnsdag.

Bajenvrak.

Vårens bok: “Jag tror jag är kär” av Daniel Novakovic

Igår tog jag del av Optimal Förlags vårplaner. Flera väldigt intressanta titlar, bland annat Mr. Kenneth av Emelie Östergren och Slåss som en tjej av Tiitu Takalos (som tidigare gjorde den fina I ringen på samma förlag). Men mest sticker nog ändå Daniel Novakovics Jag tror jag är kär ut. Den känns lite som en twee-Hey Princess och man måste ju älska den här pufftexten:

Känslor så stora att man knappt vet var man ska bli av. Pop. Sjutumssinglar. Sarah Records. The Ronettes. Pojkrumsdrömmar. Tonårsdrömmar? Så oerhört svåra att överträffa. Allt är egentligen väldigt enkelt. En knapp som visar att hon är nere med The Pastels. Pow! En blå och vitrandig tröja. Svarta Converse eller Mary-Janes. En blick under lugg eller över kanten på ett par svarta Wayfarers. Ett oskyldigt leende. Pop! Du kan inte gömma din kärlek för alltid. Lätta, trippande danssteg till So Tough eller The Kids At The Club. Du känner dig som 17 år igen. Och ditt hjärta slår ett par extra slag. Precis som första gången du hörde Ain't Gonna Eat My Heart eller Orange Juice. Åh, allra vackraste Orange Juice. Du tror fortfarande på magi. Och att göra blandband. Med poplåtar som hennes nya pojkvän aldrig har hört talas om. Med omslag gjorda av bokstäver utklippta ur dagens tidning. Och ni har tv:n på medan ni ligger i sängen. Och du inte bara tror att du är kär. Du vet.

Blandband. “Med poplåtar som hennes nya pojkvän aldrig hört talas om”. Kan det vara en av de bästa kärlekslåtarna? Jag tror nästan det. Vi döpte till och med en klubb efter samma låt.

Currently reading.

Andra samlingsvolymen av Jan Lööfs serier (Kartago) är mycket trevlig. I alla fall Felix-serierna. När jag var barn ville jag vara Felix. Han var ballare än Tintin och Spirou tillsammans. Men ibland undrade jag om inte hans föräldrar var oroliga för honom.

Tack för julklappen mor.

Himlen är grönvit. RIP Kalle Rosenberg.

Jag hejar på Hammarby i bandy. Det har jag dock inte alltid gjort. När jag var riktigt liten hejade på Västerås SK. Pappa brukade ta med mig till Rocklunda Bandystadion i residensstaden för att i bävernylon äta korv och klappa bandyapplåder. Ibland fick vi finbiljetter genom farsans jobb och då fick man stå på läktaren med tak och värme. Men oftast stod man i kylan. Jag har starka minnen av framförallt det som hände utanför planen. Och då förstås framförallt av Kalle Rosenberg. Hejarklacksledaren som vandrade runt isen i vit sweatshirt, grönvit halsduk, megafon och skyltar med ramsorna på, till exempel klassikern “Heja alla är ni klara”. Han bodde i Göteborg och for till Västerås till varje hemmamatch och fanns med på de flesta bortamatcherna.

Peppe Texas upplyste mig för ett tag sen om att Kalle lämnat jordelivet vid 82 års ålder. Och Karl-Erik Eckemarks nekrolog på VSK:s hemsida bekräftade det hela. Även om hjärtat mitt klappar för ett annat grönvitt gäng sedan många år tillbaka så högg det i samma hjärta när jag nåddes av nyheten. Det gjorde det antagligen hos alla som någon gång förstått vad idrott handlar om.  Det lär väl knappast ske, men jag hoppas verkligen de hyllar Kalle på Idrottsgalan ikväll!

Kalle in action:

Cirka 2.25 in i klippet sätter Bajen en balja på VSK och Kalles missnöje klipps vackert ihop med “Tomtens” glädje. Nu sitter de tillsammans i himlen. Och himlen är grönvit.

Två goda vänner, Tomas Wallin och Daniel Östborg gjorde för några år sedan en film om Kalle. Jag har inte sett den, men nu finns Där himlen är grönvit tillgänglig för fri nedlastning. Jag ser den istället för på Peter Settman och hans jävla gala.

Två tummar upp.

Tumme 1: Rami rök. Äntligen.

Tumme 2: Brynäs visade att de är landets hårdast arbetande lag och med en tredjedel av laget skadat spöade de indian-pajasarna från Götteborg. Och Calle Järnkrok har flyttat in bland de stora.

Från Brynäs hemsida:

Järnkrok väntade och väntade och väntade tills Eero kom helt ren mitt i slottet innan passningen levererades på bladet och Eero var helt fri med Honken. Ett högt och placerat avslut utan chans för Honken efter 15.49 skapade läge för Brynäs att kontrollera matchen genom ledning 0-1. Jag var tvungen att titta om det var Janne Larsson som hade hoppat in och spelade i tröja 19, men det var en rightare som smekt fram passningen så det kunde ju inte stämma. Var det Bäckis som flygit hem och lånat sin gamla tröja...? Nä, det var ju faktiskt Järnkrok.

Det är poesi i mina öron, kära vänner. 2010 rullar vidare! Livet leker.

Is.

Som ni kanske ser/sett i den lilla presentationstexten till vänster under blogg-loggan så när jag en liten (eller egentligen ganska stor) dröm: “att sätta upp Vi äro tusenden med hockeyspelare på is ackompanjerade av Tullycraft.”

Det verkar som att Andres Lokko kan bli räddaren av detta projekt efter hans nöjes-krönika i dagens SvD. Hoppas det i alla fall.

Intresserade finansiärer ombeds maila mig innan helgen.

Vila i frid, Håkan.

En legend har gått i graven. Håkan Wickberg var en av de största i Sveriges mest klassiska ishockeyförening. Läs mer här, här och här.

Konsert.

Har pundat The Kinks hela dagen. Så sjukt bra. Sedan blev det av diverse, mer eller mindre, logiska skäl The Pinks istället. Och på Spotify fanns en dubbel-CD innehållande även de inte allra största hittarna. De stora hittarna har man tröttnat lite på, men nu njuter jag av låtar som “Namn och nummer”, “Kom och håll, kom och ta” och “Telegram”. Låtar jag helt glömt att de existerade.

The Pinks var mina första idoler. Jag hade en komplett katalog på kassett.  1984 var jag lika kär i “Linda, Linda”-Linda som Robert Andersson sjöng att han var. Och jag är fortfarande lite svag för “Helena och jag”-Helena som satt på en bänk utanför Gröna Lund i regnet 1985. The Pinks måste faktiskt vara ett av mina första minnen.

Det första riktiga konsertminnet är också en konsert med The Pinks på Avestakarnevalen. Det måste varit 1985 eller 1986. Jag minns det väldigt starkt. Hur mina föräldrar satte mig i bilen och sa att vi skulle åka till en överraskning. Jag trodde vi skulle plocka jordgubbar, en sysselsättning jag uppskattade som barn och var enormt peppad. Men vägen ledde norrut till Avesta och väl där såg vi både motionslöpare och karnevalståg. Det var skoj och jag var nöjd med min överraskning. Då gick vi till scenen (som jag har för mig var gul) och när jag förstod vilken den riktiga överraskningen var gick jag smått bananas. Minns att lyckan var total. Plötsligt stod de där framför mig. Jag var en levande del i texten till “Pink & Rock ‘n Roll” – hyllningslåten till deras fans. Och på scenen satt deras maskot Rosa Pantern och log mot deras publik och han och jag släppte loss när vi hörde deras musik.

Tio-tolv år senare såg jag Millencolin på samma scen. Det var också jävligt bra. Men den spelningen minns jag inte alls lika bra.

Och det här handlar inte om nån kultig nostalgi. Det här är allvar. De som inte fattar det tillhör kultureliten som kommer att skickas till Gulag efter revolutionen.

Äntligen!

Brynäs – Skellefteå 6-0.

Poor Paul.

För mer än tio år sedan flyttade jag hemifrån. Jag flyttade till Halmstad av alla ställen. Jag trivdes aldrig särskilt bra där, även om jag uppskattade att slippa Sala och jag träffade några av mina bästa vänner där. Jag tittade mycket på film då, köpte vhs-er som en blondinbella köper fodral. Jag försökte skaffa mig så mycket kunskap om filmhistorien som möjligt, helst då den lite udda filmhistorien. Genre-film var grejen. Ett tag var jag väldigt inne på sportfilmer. En av de bättre såg jag om ikväll. Slagskott – hockeyfilmen med Paul Newman i huvudrollen och Hanson-bröderna som de kanske mest minnesvärda karaktärerna. Den håller fortfarande hög klass. Paul Newman är perfekt som den avdankade, spelande coachen Reggie Dunlop. Spelarna i Charlestown Chiefs har alla sina lite menlösa men underhållande sidostories. Hockeyn är i centrum, men inte i fokus. Men framförallt är det en vacker film; amerikanskt 70-tal, liten bruksort, arbetarklass, skyhöga skorstenar, utställda läderbyxor, muzakdisko, frisyrer, hockeyspelare utan hjälm. Och Maxine Nightingales tidslösa klassiker “Right Back Where We Started From” i eftertexterna ger filmen  en skönt avslutande skjuts. Fantastiskt!

Paul Newman som lämnade jordelivet förra året var inte bara känd för sina filmer, sina intensiva blå ögon och sina salladsdressingar. Han var också en god amerikansk liberal som var kritisk till mycket hos den amerikanska staten. Hans starka åsikter om bland annat medborgerliga rättigheter och anti-militarism fick honom uppsatt på en lista över politiska fiender som Richard Nixon upprättade under sin tid i Vita huset.

Det finns faktiskt en lite tragisk koppling mellan min tid i Halmstad och Paul Newman. I min jakt efter udda skivor, videofilmer och böcker rotade jag regelbundet runt i stadens loppmarknader och second hand-butiker (jag vägrar använda ordet “vintage”). På Myrornas, som jag vill minnas låg på Brogatan, hittade jag en gång en coffee table-bok om just Paul Newman. Slog till. Väl hemma upptäckte jag en med blå kulspets skriven dedikation på titelbladet. Det stod ungefär: “Grattis på födelsedagen. Hoppas du gillar Paul Newman lika mycket som jag” och avsändarens namn och ett datum. Ett datum som låg inom det gångna halvåret. Uppenbarligen gillade inte födelsedagsbarnet Paul Newman lika mycket som avsändaren. Men jag blev glad över boken. Har den dock inte kvar. Attans. Och nu har Paul varit död i över ett år. 

Sammanfattart.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                         Fredag: Jag hittade min gamla Brynäs-kepa och blev överlycklig!

 

Fredag: Jag gick till Debaser Medis. Hatar det stället mer än jag hatade Alger 2001. Vi snackar alltså hat. Men de ställde ett sjukt bra band på scen; The Mary Onettes. Så slickat, så tajt, så snyggt och ändå så stört bra. Och de hade en morfar på scenen som stolt ropade in sina barnbarn för extranummer. Och de hade en stringquartet med sig. Det var vajjert, Låten de spelade för min mobil finns att lasta ned från skivbolaget Labrador. Här för att vara exakt.

Det är klart man hatar ett ställe som erbjuder såna här faciliteter. Funderade på att kissa breve, men det drabbar ju knappast de onda. Lägg märke till min vänstra danssko som sticker fram. Den innehåller en uppsättning tår som saknade känsel efter att vi tvingats vänta utanför entrén för att Debaser Medis’ kassaapparat gått sönder. Jag menar; hallå! Det är väl för fan inte mitt problem. Och vakten (som i övrigt var trevlig) hävdade att det var för bandens skull;  annars skulle de ju inte få några pengar. Nu missade de publik istället. Nazikepsen bjöd på Fernet, det värmde min själ och mina tår.

 

Lördag: Efter ett riktigt slavpass på jobbet igår var det underbart att återigen omfamnas av den kollektiva värmen som bara finns i den där revolutionära källaren på Kungsholmen. Ölen var billig. Erik de Vahl (som jag intervjuade i senaste Folket i Bild/Kulturfront) uppträdde med egna och andras låtar, bland annat en cover på McCarthys fantastiska “Red Sleeping Beauty”:

Söndagen har bestått av att knåpa ihop en vettig låtlista av alla mp3:or jag lastat ned senaste tiden. Sen ytterligare ett slavpass på jobbet. Sen ett kort stopp på Kungsholmen där jag bland annat besökte min före detta lokala hamburgebar. Det var äckligt.

Fan vilken eländig jävel man är. Tur jag har sällskap av Focault resten av natten. Och ProViva Hallon och Granatäpple – Ett resultat av svensk forskning.

Tänk om!

Snälla! Tänk om! Det här nya känns inte bra…

 

Kom tillbaka! Vi börjar om igen.

Gala.

Jag har en egen, bättre fotbollsgala på YouTube. Utan Kent. Utan kungligheter. Utan Solna AIK. Utan Lagrell. Utan Amanda Jensen. Utan sketcher. Och definitivt utan Adam Alsing. Hittils har jag hyllat Henrik Larsson för hans strålande insatser i Celtic, landslaget och Barca. Priset för årets mål gav jag till Emil Johansson. Förstås. Guldbollen ger jag till Caroline Seger.

Natt II.

Läser en artikel på hockeysverige.se. Där konstateras att Lars Eller blir den sjätte dansken att spela i NHL. Jag konstaterar att han har nattens bästa namn. Det är som gjort för en göteborgsk ordvits.

Och grabben är bara 20 år. Visst är han söt?

Barcelona II (inkl. Ångest XVIII + XIX)

Jag var som sagt i Barcelona. Det var varmt och fint för det mesta. Men vissa stunder var gravt ångestframkallande.

Ångest XVIII. 091023. 12.01PM. Barcelona. Skivaffär. Inte ens i Katalonien slipper man töntarna.

Ångest XIX. 091025. 2.07PM. Barcelona. Plaça de Catalunya. Mellan matcher; missade derbyt i Stockholm och missar Barcas hemmamatch senare på kvällen.

Hjälm på!

Såg i DN att spelarna i Solna AIK hade på sig guldfärgade, PEAB-sponsrade bygghjälmar när de firade på innerplan efter slutsignalen. Komiskt att jag såg det i just DN; tidningen vars ledarsida ständigt förnekar arbetarklassens existens.

I samma DN skriver världens tråkigaste fotbollskrönikör Johan Esk följande angående varför Solna AIK tog hem guldet:

Gamla spelare och nyförvärv. Ungdomar och veteraner. Svenskar och importer. De har bara kört. Utan tvekan och tvivel, utan att stoppas eller störas. När politiker kämpar med att få integrationen att fungera i landet visar Stahre hur man kan göra.

Klyschigt, javisst. Men han har en poäng. Om man ser till att få alla att känna sig delaktiga och ger alla chansen att vara med och påverka så är det klart att det går bra. Men när politiker skickar stora befolkningsgrupper till farmarlaget så blir det inte bra.

Onsdag.

Världens näst bästa fotbollslag; TSV 1860 München spelar i Zweite Bundesliga. Så varför skulle inte Bajen kunna spela i en andraliga?

Superettan, här kommer Bajen!