Det fanns tider då man såg stort på livet. När en blomma på väg till hennes hand var större och starkare än allt. När man orkade springa på gator och hustak. Eller bara sitta ner på vilket underlag som helst. När en ballong var vackrare än allt. Hela tiden mirakel.
Men luften går ur ballongerna, ibland med en smäll – ibland pysandes under en soffa. Och rosorna vissnar. Och hoppet och drömmarna försvinner. Det finns inga mirakel!
I söndags for jag med tåget från Malmö Syd till Älvsjö. Efter att ha suttit ensam från Svågertorp till Lund så fylldes kupén. Jag såg alla gamla tågåkarfilmer passera revy framför mina ögon. Här skulle nya vänner träffas och allt skulle vara så himla kosligt. Nån skulle bjuda på kaffe. Nån skulle vitsa. Vi skulle röka i korridorfönstret och håna skejtarkillen lite när han inte hörde.
Men snart insåg jag att informationsteknologin dödat alla drömmar om eventuellt tågkupéumgänge. Fram åkte bärbara datorer och mp3-spelare. In åkte hörlurar och plötsligt satt jag där och kände mig ensam och gammal. Jag tog upp min bok. Jag läste och snusade. Ingen sa nåt. Förutom nåt om att hon behövde ladda sin dator. Jag åkte genom hela södra Sverige. Såg ett land i förfall. Ibland såg jag min egen spegelbild i fönstret. Såg en person i förfall. Var var jag på väg? Hem till en stad jag hatar. Hem till en lägenhet jag inte trivs i. Hem till ett jobb som får mig att må dåligt. Hem till andlig och ekonomisk fattigdom. Ångesten var i och över mig. Värre än på mycket länge. Kom hem. Tog den gamla vanliga medicinen och somnade.
Måndagen räddades av jobbet jag mår dåligt av. Fick mig att tänka på annat. På kablar och slangar. På vägen hem från jobbet tänkte jag att det måste vara fint med ett jobb man trivs med. Tänkte att det kanske vore kul att nån gång ha ett jobb där man har på sig sina egna kläder. Har aldrig provat det. Måndagskvällen bestod av ångestdämpande medicin från Skottland och Finland.
Tisdagen arbetades bort med en himla fart. Väl hemma försökte jag minnas hur det var förr. Då när man inte försökte minnas hur det var förr. Insåg att de fullständigt lyckliga stunderna de senaste året kan räknas i timmar. Ganska många säkert, men alldeles för få i sträck. Konstaterade att de enda hyfsat ihållande lyckoperioderna ägt rum i Oslo. Denna min tillflyktsort som jag kommit att bli så fäst vid. Skriver en fånig status på Fejcan och får i en kommentar höra att Parker Lewis ska spela i Bergen ikväll. Skickar ett SMS till Folkparkskungen och får det bekräftat. Vill dit. Vill bort från Stockholm. Fort som fan. För att få lite Norge-feeling gör jag det förbjudna. Jag dricker upp min sista flaska Pepsi Raw. Kärleksdrycken. Livets vatten. Pepsi Raw.
Senast jag publicerade en av mina ångestfilmer var den sjunde maj. Den hade nummer XXIII. Den uppmärksamme läsaren av denna blogg har kanske noterat att Ångest XX och Ångest XXI inte finns publicerade. Här kommer Ångest XX:
Ångest XXI kommer publiceras postumt.
Det är tydligen 10 år sedan nu. 10 år sedan vi satt i köket hos Frallans päron, han, jag, hans syster och nån mer. 10 år sedan vi inte kunde komma överens om det var magi eller trams. Det är 10 år sedan hon söta flickans storebror blev besviken över att jag hann före honom med ectasy-kopplingen i “uppe på fem”-strofen. Det är 10 år sedan man köade skiten ur sig till Nightlife på Dianas källare. Det är 10 år sedan jag insåg att hip-hop inte var min grej. Det är 10 år sedan jag var 10 år yngre. 10 år sedan jag var arbetslös. 10 år sedan jag tog mitt första riktiga jobb. 10 år sedan jag blev en del av LO-kollektivet. 10 år sedan jag blev kär för första gången. 10 år sedan jag läste I’m Spock av Leonard Nimoy. 10 år sedan jag åkte ambulans i horisontellt läge. 10 år sedan jag lämnade en polisanmälan. 10 år sedan jag förstod vad ångest var. 10 år sedan hemska maj. 10 år sedan jag blev stockholmare. 10 år sedan “Känn ingen sorg för mig Göteborg”.
I höst kommer en ny skiva. Undrar hur den står sig när jag är 10 år äldre än nu?
Fröken Steiner och jag skulle smida bröllopsplaner. Först såg vi The Ruby Suns göra en något för lång och något för rytmisk spelning på Strand. Sen - för att planerna skulle kunna smidas så effektivt som möjligt - begav vi oss mot lugnare miljöer. Vi hamnade i lokalerna som jag tidigare benämnt som mitt andra hem. De som tidigare kallades Sjöhästen och där King Kong bodde. Nu heter det Stage och är totalt våldtaget (renoverat). Allt var fel och fult. Det var som att nån brutit sig in hemma i Högdalen och satt upp fula tapeter på mina väggar och lagt piffiga kuddar i sofforna. Kulturskymningen i borgerlighetens Stockholm kan nu sägas vara total. Fy fan. Jag emigrerar till Sala över helgen.
För en tid sedan var jag på mitt årliga läkarbesök. En för mig ny läkare med norsk brytning lyssnade på mitt hjärta, kände på mina leder och kollade blodtrycket. Allt var ok. Innan den fysiska undersökningen hade vi haft ett samtal. Hon frågade då om mina studier, mina jobb, mina motionsvanor (jag ljög i år igen). Sen fick hon för sig att fråga om mitt sociala liv. Bor du tillsammans med någon? frågade hon för att hastigt ställa följdfrågan; eller du kanske bor hemma? när hon såg att mina ögon ville dö. Jag bor ensam, svarade jag med ett försök till oberörd stämma. Har du nån partner? blev nästa fråga. Nej. Jag frågar inte av egen nyfikenhet, kommenterade hon med en darrning på rösten. Men du är ju i den åldern då många väljer att skaffa familj. Ridå, ridå, ridå.
Inte nog med att man begåvats med en genetisk sjukdom. Man ska få lida för sitt misslyckade “sociala liv” också. Efter läkarbesöket kändes det mesta krokigt och jag hoppades att de snälla sjuksyrrornas omhändertagande mentalitet i provtagningsrummet skulle dämpa ångesten. Men tydligen behövdes inga prover i år och jag blev hemskickad. Klev av bussen vid ett soligt St Eriksplan och kände för att promenera av mig det mörka. Tog riktning mot Gottfrid Larssons staty “Arbetaren” som alltid brukar lugna mig. Det funkade inte.
Att sedan promenera om lekparken med alla daglediga småbarnspappor gjorde inte saken bättre och jag kände att jag var tvungen till handling. Hur motverka den åldersnojiga ångesten? Jag kom fram till att det behövdes göra nåt fräckt. Jag beslöt mig för att gå och läsa livsstilsmagasin på tidskriftsbiblioteket på Odengatan. På vägen dit började det att också kurra i det inre. Jag var hungrig. Såg en sushirestaurang och fick en tanke om att bete mig ungt och modernt och äta sushi för första gången i mitt liv. När jag läser menyn i fönstret och ser att alla kotlettfrajsor käkar med pinnar på uteserveringen inser jag misstaget. Man kan inte göra sig yngre än vad man är. Men man kan göra sig äldre. Jag korsar gatan och köper strömming med mos, rödlök och gräddfil. Sen Sala Allehanda istället för nåt livsstilsmodernt. Sen repiga revyskivor istället för fräcka popskivor.
Sen kändes det lite bättre. Väl hemma igen hade jag en trevlig stund i horisontellt läge tillsammans med Tjadden Hällström.
Sen bjöds jag på middag och sen vann Bajen med 5-0 över Ålands bästa lag. Sen drack jag veteöl, som sig bör när man är gammal.
När separationsångesten nu är som starkast finns det bara två (2) saker som hjälper. Ettan baksnus och Britt Damberg.
Jag var som sagt i Barcelona. Det var varmt och fint för det mesta. Men vissa stunder var gravt ångestframkallande.
Det var en kulen dag. Jag mådde krokigt.
Åt en pastasallad. Sen omfamnades jag av den kollektiva gemenskapen i en radikal bokhandel på Kungsholmen. Där föreläste en kamrat från Malmö och sen spelade en orkester. Orkestern hette The Spinning Jennies. De spelade sån amerikansk folkmusik med texter om klasskamp, solidaritet och kärlek. Chockerande bra. Jag rätade på mig och gick på 30-årsfest söder om Söder. Åh, vilken fest. Den bästa på länge. Tror jag också måste ha en 30-årsfest söder om Söder.
Idag har jag ätit brunch. Sillar och fruktsallad. Sen har jag blivit med kabinväska. Sen såg jag filmen Upp i 3D med 3D-glasögon. Fin film, emellanåt tänkvärt om livet, emellanåt klassiskt Pixar-skoj. 3D-glasögonen var inte såna i papp som man fick med Fantomen på 80-talet utan moderiktiga, RayBan-aktiga plastbågar. Hela salong åtta var full av hipsters.
Sen kom jag hem. Pantade burkar. Tog en promenad. Hängde i en gångtunnel och hoppades att nån skulle komma och försöka sälja nåt olagligt. Det kom ingen. Gick hem igen och botade ångesten med Freewheel. Imorgon är det måndagjävel igen. Men jag lämnar landet på onsdag.
Nu knyter jag mig. Ska upp tidigt imorgon och promenera innan gröten.
Har den gångna veckan vid två tillfällen lyckats hamna på riktigt ångestframkallande etablissemang. Ett på Söder och ett i Sala. I Sala trodde jag att jag skulle få gå på den klassiska klubben 30+ helt legalt. Och att Nanne Grönwall skulle uppträda. Och att det vankades styrdans. Men jag hade förstås tagit fel på vecka. Det blev 20- istället med ångesthits och gubbsjuka. Är inte matsalen öppen är det inte värt det…
Det blev en bra födelsedag. Av finnarna fick vi bubbel och jag fick Kosken. Sen fick jag tårta på Kungsholmen. Sen fick jag äga Spotify (nästan) hela kvällen. Sen fick jag öl på Movitz. Och mat på McDonalds. Dessutom fick jag en näshårstrimmer av “Fantomen” som jag ser fram emot att prova imorgon. Men bäst var ändå att bli väckt av mammas dagisbarn sjungandes “Vi gratulerar”. Och alla SMS. Så skönt att Dalle kommer ihåg en.
Efter nattbussen blev det lite ångest. Klev av vid fel hållplats. Insåg att jag inte hade några lakan i sängen.
Men grusplaner är fina om natten. Imorgon är det onsdag. Då är jag 30+. Sov gott.
Då var man enligt passet 30 år. Två siffror man inte använt på länge. Den första använde jag sista gången den 28 september 2003 och den andra den 28 september 2000.
Men det är egentligen inte förrän 02.50 nånting jag fyller på riktigt. Kanske slår nojan till då. För nu känns det som vanligt. Ålder är ju bara ett nummer, som de säger i Förenta staterna.
Men det skär lite i själen ändå. Jag hade inte trott att det var så här mitt liv skulle se ut på min trettioårsdag. Hade nån frågat mig för tio år sedan under en fikapaus på truckförarjobbet hade jag nog sett mig med barn och utan blogg (fast då kanske det inte fanns bloggar). Hade man frågat mig för ett år sedan hade jag sett den storslagna 30-årsfesten i Sala Folkets Hus framför mig. Planen var att jag skulle sitta på en tron och låta folk hylla mig. Band från Stockholm skulle spela. Sala Allehanda skulle göra reportage. Både Stadshotellet och Svea Hotell, och kanske till och med Sofielunds vandrarhem skulle vara fullbokade i mitt namn. Nu sitter jag ensam i min gamla soffa. Jag hade gärna haft sällskap. Det var inte så här det skulle vara.
Det här önskar jag mig i present: Gammeldansk. Fernet. En iphone. En ny lap-top. Ett par svarta jeans. En eller flera fina skjortor. [ingenting]-skivan. En hatthylla. Fina ostar. Nya klackar till mina kängor. Ed Wood-dvd-boxen. En himla många program-boxen. En flaskdiskborste. Fast jag skiter egentligen i prylar. Det finns bara en sak jag vill ha, det som jag plågsamt tjatar på min nära vänner om hela tiden. Det som kommer efter ångeststönen i mina ångestfilmer.
På tal om det. Bokmässehelgen gav inte upphov till nån större ångest. Det var för späckat schema för det. Men i Malmö helgen innan var det stundtals riktigt illa i fyllan. Här är bevisen:
Det blir kanske lite firande imorgon iallafall. Funderar på att sätta mig nånstans och låta mig bjudas på öl och sång. Firandet inleddes förvisso lite lätt tidigare ikväll i huset med den stora TV:n. Kebabpizza med pommes och två såser och en flaska skumpa.
Nu måste jag sova. Tvättstugan imorgon bitti. Grattis och god natt. Ridå.
Häromveckan hade jag ångest för att Prefab Sprouts nya skiva Let’s Change The World With Music inte fanns på Spotify. Det gör den nu och den är såååå bra.
För övrigt gillar jag att ha tentaångest. Den lägger sig liksom över alla annan ångest och det känns nästan som förr.
090913. 00.08AM. Skatteskrapan. Missade Liechtenstein.
090913. 00:44AM. Karl Johans Torg. Fucking jävla Debaser-kö.
090913. 04:16AM. Högalidsgatan. “det är för sent, för sent för vin. För sent för kärlek ren som snö”. Och ingen fattar nånting.
090913. 10:49AM. Hornstull. Skulle ju plugga idag.
Inlägg
Alla kommentarer
