MUSIK: Spinning Jennies - "Hur kan jag va glad?"

En torsdag mitt i privatieringshysterins Stockholm känns Spinning Jennis nya inspelning alldeles förträfflig.

MUSIK: Nytt med The Spinning Jennies

Det politska bluegrass-bandet Spinning Jennies laddade i helgen upp två (för mig) nya låtar på Soundcloud. Inte de mest politiska ur deras reportoar, men himla fina ändå. Håll till godo.

Hon bor i Hammarbyhöjden by spinningjennies

Vänd På Skutan, Joe! by spinningjennies

I december förra året släpptes debutskivan Det våras för Werther, som man enklast beställer direkt från bandet genom att maila thespinningjennies(a)hotmail.com. 

Passar på att återigen dela med mig av klippet jag filmade när de spelade live på Bokcaféet Röda Stjärnan för några år sen. Låten "Istid" om snö, is och kapitalistisk kris känns tyvärr fortfarande lika aktuell.

Gilla Spinning Jennies på Facebook!

Lördag 1.

Det var en fantastisk dag och en fantastisk kväll på Teater Tribunalen  i den progressiva kulturens tecken. The Spinning Jennies är mitt nya favoritband. Sven Wollter var som Sven Wollter alltid är - leveransernas leverans liksom.

Men jag såg allt utifrån istället för inifrån. Och även om jag ibland såg det jag ville se så fanns det egentligen ingenting att titta på. Så jag satt kvar med ljudteknikern och rökte inomhus när de andra gick för att ha roligt.

Popvänstern?

Nån gång i somras läste jag en artikel i Metro där kända artister tillfrågats om deras politiska ståndpunkter och ställningstaganden. Eller kanske snarare, skulle artikeln visa, bristen på desamma. Jag minns att bland andra Marit Bergman och Moneybrother (som båda har mer eller mindre radikala bakgrunder) fanns bland de tillfrågade. Nästan alla lät meddela, flera via sina skivbolag, att de inte ville prata politik. Om det var artisterna själva som var rädda att missförstås eller om det var skivbolagen som var oroliga för skivförsäljningen vet jag inte (men jag hoppas på det senare). Otäckt att människor med åsikter inte vågar (eller tillåts) uttrycka dessa i en tid då den den värsta krisen sen trettiotalet drabbar oss med varsel och utanförskap.

I ett av höstens nummer av Nöjesguiden skrev Carl Reinholdtz Belfrage en krönika som nuddade samma ämne. En krönika av honom som jag faktiskt uppskattade. Han menade att det i denna kristid, till skillnad från 90-talskrisen, saknades en musikrörelse som manade till medvetenhet och protest. 90-talet gav oss Nirvana och grunge (och trallpunk, mitt tillägg). Idag är det istället sakral pop med [ingenting] och Jonathan Johansson som unga poplyssnare tar sin flykt till när arbetslösheten och Euroshopper-tonfisken kommer och knackar på dörren.

Varför vågar inte eller varför tillåts inte musiken ta sitt avstamp i de hårda tiderna för att bidra till ett allmänt uppvaknande? Kulturen har väl som en ständig uppgift att undersöka samhället och bidra till förståelse och förändring av det. Och att alltid vilja ligga steget före. Men som tur är finns det undantag. På några veckor har jag sett två spelningar med Parker Lewis, en artist som verkligen säger det han tycker om såväl politik som kultur. I somras gladdes jag åt Love Antell i Florence Valentin som i sina låttexter och mellansnack tog tydlig ställning. Och i fredags gladdes jag åt Kommun, som också vågar ta det politiska ordet i sin mun. Och det finns fler.

I dagens DN recenseras Sven Wollters nya skiva Sånger från det tjugonde seklet (Proletärkultur) av Johanna Paulsson. Hon ger den en tvåa och avslutar med: “Det är svårt att ta på allvar men har väl någon sorts existensberättigande som kuriosa och soundtrack för Jan Myrdal-män att kura skymning till.” Kanske är det de gamla Myrdal-männen som får visa vägen ännu en gång? När ingen annan verkar våga?

Vad hände förresten med Timbuktus medlemskap i SAP? Fastnade han kanske i byråkratin? Eller i brass-dimmorna?
Avslutningsvis måste jag ändå säga att [ingentings]s “Dina händer är fulla av blommor” som nyligen visualiserats är en fantastisk låt. Det hoppas jag Belfrage håller med mig om.

Lördag+Söndag (inkl. Ångest XVII).

Det var en kulen dag. Jag mådde krokigt.

Ångest XVII. 090917. 5.30PM. Munkbrogatan. Gamla Stan. Höst.

Åt en pastasallad. Sen omfamnades jag av den kollektiva gemenskapen i en radikal bokhandel på Kungsholmen. Där föreläste en kamrat från Malmö och sen spelade en orkester. Orkestern hette The Spinning Jennies. De spelade sån amerikansk folkmusik med texter om klasskamp, solidaritet och kärlek. Chockerande bra. Jag rätade på mig och gick på 30-årsfest söder om Söder. Åh, vilken fest. Den bästa på länge. Tror jag också måste ha en 30-årsfest söder om Söder.

Idag har jag ätit brunch. Sillar och fruktsallad. Sen har jag blivit med kabinväska. Sen såg jag filmen Upp i 3D med 3D-glasögon. Fin film, emellanåt tänkvärt om livet, emellanåt klassiskt Pixar-skoj. 3D-glasögonen var inte såna i papp som man fick med Fantomen på 80-talet utan moderiktiga, RayBan-aktiga plastbågar. Hela salong åtta var full av hipsters.

Sen kom jag hem. Pantade burkar. Tog en promenad. Hängde i en gångtunnel och hoppades att nån skulle komma och försöka sälja nåt olagligt. Det  kom ingen. Gick hem igen och botade ångesten med Freewheel. Imorgon är det måndagjävel igen. Men jag lämnar landet på onsdag.

Nu knyter jag mig. Ska upp tidigt imorgon och promenera innan gröten.