MUSIK: Radiodokumentär om Honningbarna

Norska P3s Trine Sollie har gjort en dokumentär med titeln Brothers of Rock om det unga, politiska punkbandet Honningbarna. Bandet som gjort kometkarriär i Norge med mängder av hyllningar och utmärkelser men som i januari förlorade sin trummis i en trafikolycka (läs om det här). Det ledde till att bandet ställde in en rad spelningar (bl.a. en på Debaser i Stockholm). Men till by:larm-festivalen i Oslo var de tillbaka och spelar nu vidare för att hylla den framlidne Anders Askildsen Eikås. I lördags spelade de t.ex. på Popadelica-festivalen i Huskvarna:

'

Låten Våkn opp! finns med på bandets självbetitlade EP från 2010.

MUSIK: Honningbarnas trummis omkommen i tragisk bilolycka

Bara dagar innan norska punkbandet Honningbarna skulle göra en efterlängtad Stockholmsdebut på Debaser Slussen nås jag av den tragiska nyheten att bandets blott 20-årige trummis Anders Askildsen Eikås inatt omkom i en bilolycka i Norge. Bandet vann för bara några veckor sedan en Spellemann (norsk grammis) som bästa rockgrupp 2011 med albumet La alarmane gå. Bandets manager, Lois Holbrook, kommenterade den tragiska dödsolyckan i ett pressmeddelande tidigare idag: "Honningbarna är ett tätt sammansvetsat kompisgäng, och bandet är självklart extremt berörda av det som skett. Våra tankar går till Anders' familj i denna stund [min översättning]."

Vad som händer med Honningbarnas framtid som band är i nuläget fullt förståligt oklart. Men klart är att fredagens spelningen på Debaser ställs in (bandet är också inbokade till Popadelica-festivalen senare i år, om den spelningen blir av är oklart).

Jag fick aldrig chansen att se Honningbarna live, men jag fick upp ögonen för dem via norska musikvänner för flera år sedan och jag har med stor glädje följt de framgångar de nått med sin väldigt politiska punk. Idag sänder jag alla mina kondoleanser till Anders' anhöriga, bandmedlemmar och vänner. Det är en mörk dag för musiknorge och för alla som lärt känna Honningbarna genom deras musik.

Ett klipp från Honningbarnas spelning på förra årets Roskilde-festival:

MUSIK: Hunx - "Allways Forever" (Albumsläpp 28/2)

Hunx - Always Forever by hardlyartrecords

Låten är inte direkt ny, men det var en glädjande nyhet för mig att det finns ett officiellt släppdatum för Hunx' soloplatta Hairdresser Blues. Släppet sker på Hardly Art den 28 februari. Plattan är Hunx' första soloalbum som följer upp Hunx and his Punx-debuten Too Young To Be In Love (Hardly Art, 2011) och hyllade singel-/EP-samlingen Gay Singles (True Panther Sounds, 2009). Mer "young oldies" att se fram emot alltså; Hunx' egna definition på musiken sin - en blandning av riot grrrl, 50-s teeange rock 'n' roll, 60s girl groups, tweepop och Ramones.

Helst ska det dock ses live. Konserten från april 2010 på nu nedlagda Högkvarteret platsar fortfarande på min topp-10 när det kommer till konsertupplevelser någonsin (klippet nedan filmat av mig).

MUSIK: Honningbarna till Debaser Slussen

Hej, vad glad jag blir! Äntligen kommer norska stjärnskotten Honningbarna till Stockholm och Debaser Slussen med sin politiska cello-punk. Deras Stockholms-premiär sker den 3 februari på nya klubben Lost Sound (ett samarbete mellan Who Killed Marilyn, I Hate The Kids och Club Monkey Business). Det blir galet!

Som förkämpe för den norska populärmusiken är det glädjande att Honningbarna verkar fått ett fotfäste även i Sverige. I detta fall beror det nog mycket på att PSLs Per Sinding-Larsen länge tjatat om bandets storhet (rekommenderar verkligen intervjun nedan med en norsktalande Sinding-Larsen). Men jag var före.

I maj spelar de även på Popadelica-festivalen i Huskvarna. Kanske dags för ett premiär-besök?

På Spotify finns både debutalbumet La Alarmane Gå och den självbetitlade EPn. Med låttitlar som "Borgerskapets utakknemlige sønner", "Fri Palestine" och "Yankeesane Kommer" är det inte svårt att förstå att jag är hooked. 

Refused are not fucking dead

Precis innan sängång inatt så dök ett tweet från Pitchfork upp i min Twitter-feed. Där stod att Refused skulle spela på Coachella-festivalen i USA. Jag retweetade (min Twitter finner du här) med några tillagda utropstecken och frågetecken. På plats i sängen berättade jag om det för min flickvän som svarade med kommentaren: "Det Refused?" Sen sov vi.

På morgonen idag var det all over internet. Inte bara Coachella utan även Way Out West i Götborg skulle besökas av Refused. Alla blaskor skrev om det. Alla twittrade och facebookade om det. Och alla hade åsikter om det. 

Min åsikt så här ett drygt halvår innan spelningen är att det vore himla kul att se dem igen. Jag såg dem på Volvopalooza-turnén på Medborgarhuset (nuvarande Debaser Medis) i Stockholm 1998, det måste varit en av de sista spelningarna i Sverige. Jag minns kvällen väldigt väl. Det var en jävla line-up med bl.a. The Hives, No Fun At All och Liberator som förband. Jag minns att jag och en bekant från Sala gick iväg under nåt av förbanden för att få i oss lite öl, och att det enda stället vi hittade som serverade starköl till en tonåring som mig var Pizza Hut i korsningen Götgatan/Folkkungagatan. Så där charmig landsortspunkigt på nåt vis. 

Hur som helst håller jag med bandet när de i sitt uttalande säger att:

We never did “The shape of punk to come” justice back when it came out, too tangled up in petty internal bickering to really focus on the job. And suddenly there’s this possibility to do it like it was intended. We wanna do it over, do it right. For the people who’ve kept the music alive through the years, but also for our own sakes.

Det är en fantastisk skiva. En av de få skivorna från den "hårda" perioden i mitt musikaliska liv som levt kvar. Synd bara att återföreningen sker på den lökigaste festivalen av dem alla. Jag lär ju missat. Jag lär ju vara i Oslo eller Helsingfors då. Fast jag räknar med att Martin Schibbye är hemma då och han gillar ju Way Out West. Så...

Hur som helst, ändå stort.

Tips: Min gamle vän Staffan har skrivit en läsvärd artikel om nyheten på hemsidan SWEHC.COM.

Det stormar

Stormarna avlöser varandra. I norr och i söder. Men i den nyliberala experimentlådan som kallas Stockholm har det blåsta hårt och kallt väldigt, väldigt länge nu. 

Instämmer till fullo. Delvis i alla fall.

I december slog den sympatiske Kjetil Sandlund i bloggen Furore i Harare fast att Norges bästa band genom alla tider är Nomber 5s. Visst är det så. Så är det. Visst! Deras enda fullängdare If We Get It On Tape (som jag utsåg till förrförra årets bästa album alla kategorier) finns på Spotify. Att strömma den med jämna mellanrum förlänger livet.

Det är nästan så man glömt det. Men back in happy days så spelade faktiskt Nomber 5s på Club King Kong. Dags igen snart.

Foto: Mattias Millbro.

PS. Norges näst bästa band var enligt Kjetil Youth Pictures of Florence Henderson. Inget dåligt val. Men fel. Rätt val skulle jag säga är Pönkarna. Där Nomber 5s tjusigt flörtar med 90-talsslackerpop och skateboardmusik  så tar Pönkarna tag om 90-talets svenska trallpunkvåg och gör det bättre än många av sina svenska förlagor. Deras skivor finns inte på Spotify. Men ack så bra de är. Undrar om de har spelat i Sverige? Om inte är det dags snart.

DS.

Helgen v. 48.

Vem går över ett torg en lördag kväll
Vem går hem med den rätte och vem får en smäll?
Vem är det som är lycklig och vem luktar bränt?
Vem är dålig på riktigt och vem är ett skämt?
Det är sent och det dröjer lite till innan blommorna slår ut
Jag ser en bil,
jag ser en tjej,
jag ser en snut,
snart har helgen vecka 48 tagit slut
Det är sent och det dröjer lite till innan blommorna slår ut
Jag ser en bar
jag ser en man
jag hör ett tjut
snart har helgen vecka 48 tagit slut

Glädje. Ångest. Berusning.Värktabletter. Helgen v. 48 innehöll det mesta. Jag lyckades fly Stockholm två gånger. Först till Mariehamn i fredags. Sen till Solna igår där jag träffade Thurneman. Däremellan en konsert på Strand och långhäng på Kulturhuset med morran, Tomoko Sawada, Larissa Sansour m.fl.

Nu ligger jag i sängen med ryggsmärtor efter en liten ofrivillig luftfärd. Funderar på att koka gröt. Och tänka på att revbenen inte gör ont längre. Och att jag slipper Stockholm på fredag. Och att jag ska på Solvalla på onsdag. Och att The Felt Tips spelar på Landet på torsdag. Snart har helgen vecka 48 tagit slut på riktigt.

Sverigebilden: Tvättstugan 2010-10-04.

Har jag sagt att de finns på Spotify?

Dagens video: Stoned - “Pizza Pete”

Blev knäpp av att bara lyssna på Abba. Behövde nåt rivigt.

Tipstack till Johan.

Allvarligt.

Jag hade förträngt den där punkfesten eftersom jag visste att jag skulle vara borta från stan. Nu när den nu ploppade upp i minnet så mår jag faktiskt riktigt pissigt. Som tur är så är det helt utsålt. Annars vetekatten om jag inte skitit i Bokmässan och Göteborg. Hallå, liksom! Hans & Greta spelar! Från Sala! Mina högstadieidoler! Fattar ni smärtan!?

Grattis B.B.

Jag åker som sagt till Bokmässan ikväll. I Göteborg that is. Ska bli riktigt trevligt. Men det är en sak som smärtar. Jag missar årets (millenniets?) fest på Kägelbanan här i Stockholm på fredag. Punk-skivbolaget Beat Butchers firar då sin 25-åriga existens. Och vilket firande det lär bli. Hela mina tonår står på scen igen. Det är som att Hej Baberiba-kvällarna på Sala Folkets Hus aldrig försvann. Och Hans & Greta från Sala spelar. Det band jag antagligen sett flest gånger live. Och Köttgrottorna (som väl iofs inte lagt av helt) med Mongo i spetsen, som jag hängde med på Gran Canaria för snart 20 år sedan. Och Radioaktiva Räker. Och Coca Carola. Och 23 Till. Och Asta Kask. Och mer därtill.

Ett bättre 30-årsfest hade jag inte kunnat ha. Fan, det smärtar så jag får fysiskt ont i hela kroppen. Fan, fan, fan! Varför ska världen vara så ond?

Men jag får i alla fall trevligt på premiären (och premiärfesten) av Henrik Ibsens Brand på Angereds Teater på fredagkvällen. Jag ska ockupera nån Spotify-dator och bara spela trallpunk. Som en hyllning till Beat Butchers.

Och på lördag kl. 10.00 sänder Melodikrysset live från Bokmässan. Det är ok kompensation.