Motvillig lokalkändis.

Under julhelgens besök i Sala så blev jag intervjuad av Sala Allehanda kring ämnet om min gode vän Martin som sitter fängslad i Etiopien (läs mer här). Jag har idag mötts av sms och hälsningar hemifrån om min medverkan i lokalblaskan. Förhoppningsvis fick det några, kända och okända, läsare att få upp ögonen för detta sjuka, sjuka, sjuka som händer. Det finns en kort sammanfattning av intervjun på nätet, annars hänvisas till pappersupplagan (finns bl.a. på Stockholms stadsbibliotek).

UPDATE 29/12: Intervjun ska enligt uppgift idag också ha publicerats i Vestmanlands Läns Tidning.

Fortsättningen.

Som ett resultat på det som jag skrev om i förra inlägget så skrev Simpen en insändare till Sala Allehanda som publicerades dagen innan julafton. Den blev något av en snackis under julhelgen. Både på stan och kring vårat julbord. Läs insändaren här. 

Att känna sig borta hemma.

Julen står för dörren och med den är det dags att vända hemåt. Rötterna kallar. I eftermiddag tar jag tåget hem till mitt Sala. Det blir bäddsoffa hos morsan, släktträff och glada återseenden med gamla vänner. 

Kanske är detta med de gamla vännerna det bästa med julen. Från land och rike runt återvänder vi till det som format oss. Väl hemma möter vi upp dem som valt att stanna kvar. För det mesta så är det som sagt bara glada återseenden. Frågan är bara var vi ska ses i år? Rent historiskt har det varit juldagsfirandet på Sala Stadshotell som varit den centrala samlingspunkten. Men för ett ganska stort antal år sedan kom en konkurrent, Popkults julvaka (Skrev om tidigare vakor bl.a. här och här). Dagen innan julafton kunde man samlas utan det hysteriska som symboliserade juldagsfirandet; hysteriska biljettpriser, köer, dansgolv. 

Vad händer då i år? På sociala medier har det oroligt viskats om att det inte blir nån julvaka i vanlig mening. Men många har som kompensation sett det nya etablissemanget i gamla tingshuset som ett välkommet alternativ. I höstas öppnade där puben The Drunken Barrister och många är vi som sett fram emot ett lugnare, mognare alternativ till det i mina ögon sett ganska stökiga Stadshotellet. Så planerna om samlingsplats kändes ganska självklara inför julhelgen.

Men vad händer? Jag går in på The Drunken Barristers hemsida och möts av nån slags (Mad Men-inspirerad?) 50-talsestetik. Tyvärr verkar det inte bara vara illustrationerna som krögarna valt att hämta från svunna tider. På en stort uppslagen banner så möts man nämligen av informationen om att en "Herrarnas kväll" står på programmet den 23/12:

Känslan är ju så där. Vadå "Herrarnas kväll"? Jag klickar:

Känslan blir inte bättre. Vad är det för stenålders-afton de planerar? Men då jag vill försöka undvika att tänka dåliga tankar om nåt som har att göra med Sala så tänker jag att det är nog inte så farligt. Jag vänder blad och upprörs över annat i stället. Då dyker ett chat-meddelande från Simpen upp, som Sala-bo har han vad det verkar följt samma mönster som jag. Men där jag, lätt upprörd, vände blad väljer Simpen i stället att skrida till handling. På The Drunken Barristers Facebook-sida (där det i ett inlägg från krögaren tipsas om "Herrkväll") skriver han: "Får man fråga vad detta 'Herrkväll' egentligen innebär och vad som är syftet med det? Är kvinnor inte välkomna? Kommer något speciellt 'manligt' ske under kvällen? Tacksam för svar."

Och Simpen får svar:

Ridå. Man orkar inte ens bli förbannad. Behöver jag säga att jag väljer ett annat alternativ i julhelgen?

Alternativet lär dock knappast bli gamla hederliga Sala Statt:

Det är nog tyvärr inte som jag alltid hävdat att Sala format mig. Snarare är det kanske avsaknaden av Sala som format mig. Men jag älskar Sala ändå.

Imorgon: Plattvändande på Sala Statt. Bakisjul.

Det lackar mot jul. Jag är så långt från peppad man kan komma. Hade nog helst jobbat och låtit allt bara blåsa förbi. Imorgon åker jag hur som helst norrut. Hemåt. Med tåg. Det verkar i alla fall ett lovande färdsätt om man vill döda julstämning. Men kanske ska jag inte döma ut julen 2010 innan den riktigt börjat. Det gör jag på söndag kväll istället.

Försöker tänka på det positiva istället. Sala! Med den årliga julvakan imorgon. På Sala Stadshotell. Med livemusik och DJs. Med Navet! Med Dom kallar oss Depeche Mods! Med undertecknad i båset tillsammans med bland andra Simon Davidsson från Uppsala-klubben Själen! Vakan pågår mellan 20.00 0ch 02.00 och inträdet är löjliga 20 kr (inkl. garderob).

Så här såg det ut när Sala-trion Navet framförde 2011 års kanske bästa skivspår “For The Show” på Debaser Medis för några veckor sedan (så här såg det ut när samma låt framfördes på Club King Kong i somras).

På Facebook så omnämns Navet-spelningen som deras debut på hemmaplan. Men vad? De spelade ju på Julvakan 2008? Om än i en mindre konstellation och med ett ganska radikalt annorlunda sound. Ett något annorlunda sound med Navet-Julia kan man också ta del av i följande Tjub-klipp från årets underjordiska Lucia-firande i Sala Silvergruva.

Ses på Hotan!

Dagens video: Navet - “Leave and Let Go”

Ok. Det är en reklamfilm. Men det skiter jag i. Det är ju sköna Navet ju. Deras nya singel finns förresten att lasta ned från deras MySpace.

Club King Kong@Södra Bar imorgon!!!

Dags igen!
Efter den senaste, nu legendariska, King Kong-aftonen på Södra Bar tänkte vi försöka toppa det hela genom att ställa hela tre band på scenen och sen tvinga fram den där härliga King Kong-dansgolvs-känslan inom er alla.

Ett tips: Kom inte för sent. Förra gången passerade 1300 personer genom lokalerna och insläppet stängde runt midnatt då 500 st var kvar inne. Vad händer den 28/7 då? Jo, vi kör ett samarrangemang med våra goda vänner på etiketten Changes Music från Sala. De skickade ett brev:

Changes Music Label Night!

Hösten 2010 kommer vara en hektisk period för Changes Music familjen. Inte mindre än tre skivor är under produktion och flera singel- samt videosläpp är inplanerade den närmaste tiden. Vi tänkte bjuda er på lite smakprov av vad som komma skall medan det fortfarande är sommar, semester och fullt legitimt att dansa onsdagsnatten iväg fram tills torsdagen gryr.

Våra kära vänner på Club King Kong bjuder in till fest i sina nya lokaler på Södra Teatern och vi ger er våra finaste akter och massor av nytt material för första gången!

ALL THE KING'S MEN (UK)
Manchesterbandet som tidigare fått King Kongpubliken och halva Hornstull att dansa är tillbaka i Sverige för att spela in sitt andra album. Lite mörkare, lite dansantare och uppladdade med ny energi från det regntyngda Storbritannien. På onsdag kommer ni att ha chansen att höra mycket av det nya materialet för första gången någonsin.

JUDGE CIRCUIT
Det senaste tillskottet i Changesfamiljen heter Judge Circuit. Första singeln "If You Only / Then & Now" är just släppt och debutplattan kommer ut i oktober. Ingen kommer att kunna stå stilla, lovar...

 
NAVET
Debut EP'n "Four Times One For Love" kom i våras. Sedan dess har bandet vart på en redan legendarisk inspelningsresa till Fårö. Resultatet kommer på albumet i november, men vill ni höra det nya materialet redan nu är King Kong det bästa alternativet!

 
Så, välkomna och lyssna, skåla och dansa med oss i sommarnatten!
mvh / Changes Music Crew
******************************

Inte nog med det. På skivspelarhyllan gästas vi av The Mexicos!

Allt händer som vanligt på Södra Bar & Kök i Södra Teaterns hjärta. Åldern som gäller är 18 år och entrén är obefintlig. Dörrarna stänger kl. 02.00 och då måste alla gå.
Info:
http://www.myspace.com/clubkingkong
http://twitter.com/Club_King_Kong
http://www.sodrateatern.com/sv/Sodra-Bar-Kok/

Dagens singel: Judge Circuit - “If You Only…”

Tidernas kanske bästa Sala-band har kortat namnet och lagom inför deras spelning på Club King Kong den 28/7 så har de släppt en ny singel på Sala-etiketten Changes Music. Singeln gästas av ett annat av topp-5-Sala-banden genom tiderna; Navet. Även Navet står på King Kongs scen den 28/7. Det gör även britterna All The King’s Men. Men glöm inte att det är King Kong-time redan onsdag nästa vecka, den 14/7.

Cykel.

Jag har blivit cykeltokig. Just nu vet jag inget som är roligare än att cykla. Studsar ur bingen om mornarna för att få cykla till jobbet. Och sen cyklar jag hem. Igår var jag till Cykel-Steves härliga lilla verkstad i Linde för att få en översyn av de tjugoen växlarna som finns på min DBS Kilimanjaro. Han sprayade lite spray i reglagen och efter två minuter funkade den som aldrig förr. Varpå Steve säger; “där sparade du 700 kronor”. En hjälte!

Var mitt cykelvurmande kommer ifrån är ännu inte klargjort. Men jag har väl jagat en ny hobby ett tag antar jag. Men cyklandet i Sala i midsommarhelgen var nog den utlösande faktorn. På väg hem från festen testade jag den senaste rondellen:

I helgen ska jag köpa hjälm och bli ett så kallat “bedrövligt jävla sköldpaddsoffer”.

Till sist en cykellåt: Nationalteaterns “Vi cyklar runt i världen” från föreställningen/skivan Kåldolmar och kalsipper.

Förfest (rörlig bild)

Stampers.

Ångest XXIII.

Fröken Steiner och jag skulle smida bröllopsplaner. Först såg vi The Ruby Suns göra en något för lång och något för rytmisk spelning på Strand. Sen -  för att planerna skulle kunna smidas så effektivt som möjligt - begav vi oss mot lugnare miljöer. Vi hamnade i lokalerna som jag tidigare benämnt som mitt andra hem. De som tidigare kallades Sjöhästen och där King Kong bodde. Nu heter det Stage och är totalt våldtaget (renoverat). Allt var fel och fult. Det var som att nån brutit sig in hemma i Högdalen och satt upp fula tapeter på mina väggar och lagt piffiga kuddar i sofforna. Kulturskymningen i borgerlighetens Stockholm kan nu sägas vara total. Fy fan. Jag emigrerar till Sala över helgen.

Självförakt på en fredag.

Jag sitter i mitten av vagnen. Det är fredag och jag är på väg hem. Jag har varit i Björkhagen hos Folkparkskungen och gjort skäl för mitt bidragsberoende. På ett säte i den mot västerort åkande tunnelbanan jag nyss bytt ifrån fann jag en socialdemokratisk tidskrift. I den läser jag en lång dikt av kallskänkan och poeten Jenny Wrangborg. Jag har sett henne på 'Tjuben och jag har sett henne på Strand. Dikten är sanslöst bra. Den får mig att tänka.

Det är fredag och helgen innan löning. En glad-i-hatten-man försöker vara lustig och charma den vackra kvinnan som sitter i komplonen bredvid mig. Han frågar om hon shoppat. Nej, svarar hon, det är bara lite grejer från jobbet i påsen. Jaså, säger han. Några pengar till att shoppa finns inte den här helgen, säger hon och ler ett artigt arbetarklassleende. Hon har ett par fina stövlar på sig som jag inte kan bedöma om de är dyra boutique-stövlar eller billiga SkoKanonen-stövlar. Men hon är glad och pratar i sin telefon om fredagsmys.

Mittemot mig sitter en byggare i blåbyxor och sover. Firmanamnet på hans jacka antyder att det är en liten firma han jobbar på. Han har gamnacke. Det är fredag. Jag kommer på mig själv att tänka att det är tragiskt att han redan är full. Innan han ens bytit om efter veckans sista arbetsdag. Föraktar mig själv inför tankarna. Känner hur mitt klasshat riktas inåt.

Nästa Högdalen, säger tunnelbanetaket. Och byggaren öppnar ögonen och reser sig och kliver av samtidigt som mig. Han var inte det minsta full. Han var väl bara trött. Jag hatar mig själv.

När jag kommit hem läser jag Jenny Wrangborgs dikt igen. Den är delvis riktad mot den socialdemokrati som i alla fall delvis finansierar pappret dikten är tryckt på. Den är jävligt bra. Jag känner att den tar. Den får mig att tänka.

Jag sitter strax på tunnelbanan igen. På väg mot Södermalm. Jag ska gå på teatern. Jag ser mig själv utifrån och ser en tönt. En inavlad jävla kulturtönt. Som borde nöjt sig med lite mindre. Som borde varit nöjd med att bo i en kommun med fyra siffror i riktnumret. Som aldrig borde läst Bourdieu. Som borde se tacos som det enda nödvändiga en kväll som denna. Som borde vara nån annan och kämpa för det som är viktigt; rättvisa, jämlikhet och fredagsmys.

Imorgon är det löning. Sen är det fredag igen. Då går jag på hockey. Och skäms över mig själv för att jag föraktar sånt som jag vill älska.

 

Helgen.

Internet har varit trasigt på min dator sen i onsdags. Nu funkar det igen. Känns sådär. Var rätt skönt att leva analogt. Läsa böcker och lyssna på vinyl. Men räkningarna måste ju betalas.

Helgen har varit jobbhelg. Har sålt ännu lite mer av min arbetskraft. Bara två starköl på hela helgen. Och inget fira fredag.

I fredags var jag på en fest i Sickla. Plötsligt överöstes jag av SMS. På spåret-tåget hade tydligen stannat i Sala. Och jag missade det. Blev ledsen på riktigt. Har väntat i säkert tio år på att de skulle återvända. Extasen när de åkte från Sala häromveckan var ju total. Blev ledsen på riktigt.

Då hade jag redan blivit ledsen (på riktigt) en gång den dagen. Såg på eftermiddagen klart sista säsongen av Hem till byn. Precis som när det ursprungligen sändes så fick Lars-Eriks avslutande ord mina ögon att vätas. Jag visste att det skulle ske. Därför har jag inte velat se sista säsongen igen. Men till slut kunde jag inte hejda mig längre. Nu känns det som jag förlorat en vän. Blev ledsen på riktigt. Fast vännen finns kvar i bokhyllan i åtta pappersaskar med tre dvd-skivor i varje. Snart kommer Pär vandrande med bananstocken på min TV igen. Jag längtar redan.

Efter festen i fredags hamnade vi på Sjöhästen. Där intogs en av helgens två starköl (den andra på Pelikan igår). Sjöhästen är bäst. Bäst personal. Bäst häng. Bäst toaletter. Bäst folk.

Sen gick folk till Debaser. Det gjorde inte jag.

Igår gicks det på biograf. Vägen. 3 av 5 lågenergilampor till den.

Nyåret.

Sala.

Jag är fortfarande i Sala. Igår åt jag lunch i gallerian som heter Sala Torg. Det kändes som jag var i Västerås. Idag såg jag i Avatar på Centrumbiografen. Det kändes väldigt mycket Sala. Och träden på Stora torget påminde om träden i Pandora i filmen.

Filmen var bra men lite overklig. Stridsrobotorna var ologiska och skoj. Sensmoralen att väpnat motstånd mot kapitalet lönar sig var fin. Jag sa åt barn att “hålla käften”. Och jag insåg att 2009 års sci-fi-trend var storvuxna blå humanoider:

Imorgon åker jag till Stockholm igen.

Mitt vinterland.

Hemma i Sala. Alltid a pleasure.

Sala-tisdag.

Det var som sagt visst tisdag och inte onsdag idag. Och aftonen gick i Sala-bygdens tecken. På Debaser spelade Salabandet Navet (bilden) överraskande bra pop med hårda beats och skön sång.

Under kvällen gjordes det också klart att Salabandet Judge Circuit And The Champions Of The World gör comeback på Club King Kong. Den 9/1 är datumet ni ska skriva upp i era kalendrar.

Sen orkade Salagamlingarna (jag inräknad) inte med den hurtiga studieförbundskänslan på Club Tube längre och gick till ett ställe för vuxna och drack mörk irländsk öl som vuxna gör.

Jag är sur för att jag missar julen i Sala. Ingen Popkult-julvaka. Ingen julafton med morsan. Inget Stadshotell på juldagen. Men när fliset landar på kontot den 15/1 kommer jag vara kung i Högdalen.

Onsdags-frisyren.

Som en hyllning till det snart försvunna 00-talet vaknade jag med en klassisk Fredrik Ljungberg-frilla. Eller så är det Sala-generna som satt sig i håret. Mer Stadshotell än så här blir inte en frisyr. Kanske kan detta bli en bra dag.

Poor Paul.

För mer än tio år sedan flyttade jag hemifrån. Jag flyttade till Halmstad av alla ställen. Jag trivdes aldrig särskilt bra där, även om jag uppskattade att slippa Sala och jag träffade några av mina bästa vänner där. Jag tittade mycket på film då, köpte vhs-er som en blondinbella köper fodral. Jag försökte skaffa mig så mycket kunskap om filmhistorien som möjligt, helst då den lite udda filmhistorien. Genre-film var grejen. Ett tag var jag väldigt inne på sportfilmer. En av de bättre såg jag om ikväll. Slagskott – hockeyfilmen med Paul Newman i huvudrollen och Hanson-bröderna som de kanske mest minnesvärda karaktärerna. Den håller fortfarande hög klass. Paul Newman är perfekt som den avdankade, spelande coachen Reggie Dunlop. Spelarna i Charlestown Chiefs har alla sina lite menlösa men underhållande sidostories. Hockeyn är i centrum, men inte i fokus. Men framförallt är det en vacker film; amerikanskt 70-tal, liten bruksort, arbetarklass, skyhöga skorstenar, utställda läderbyxor, muzakdisko, frisyrer, hockeyspelare utan hjälm. Och Maxine Nightingales tidslösa klassiker “Right Back Where We Started From” i eftertexterna ger filmen  en skönt avslutande skjuts. Fantastiskt!

Paul Newman som lämnade jordelivet förra året var inte bara känd för sina filmer, sina intensiva blå ögon och sina salladsdressingar. Han var också en god amerikansk liberal som var kritisk till mycket hos den amerikanska staten. Hans starka åsikter om bland annat medborgerliga rättigheter och anti-militarism fick honom uppsatt på en lista över politiska fiender som Richard Nixon upprättade under sin tid i Vita huset.

Det finns faktiskt en lite tragisk koppling mellan min tid i Halmstad och Paul Newman. I min jakt efter udda skivor, videofilmer och böcker rotade jag regelbundet runt i stadens loppmarknader och second hand-butiker (jag vägrar använda ordet “vintage”). På Myrornas, som jag vill minnas låg på Brogatan, hittade jag en gång en coffee table-bok om just Paul Newman. Slog till. Väl hemma upptäckte jag en med blå kulspets skriven dedikation på titelbladet. Det stod ungefär: “Grattis på födelsedagen. Hoppas du gillar Paul Newman lika mycket som jag” och avsändarens namn och ett datum. Ett datum som låg inom det gångna halvåret. Uppenbarligen gillade inte födelsedagsbarnet Paul Newman lika mycket som avsändaren. Men jag blev glad över boken. Har den dock inte kvar. Attans. Och nu har Paul varit död i över ett år. 

Glider omkring.

Jag gillar hala golv. Minns det nya golvet jag hade i mitt rum i Kila. Finns en video från mitt sjuårskalas där jag och mina lekkamrater Andreas, Tomas och Jenny halkar runt och skrattar. På Södertörns högskola finns också en hel del hala golv. Med rätt skor och lite fart kan man glida rätt bra. Jag har en uppsättning strumpor i nåt konstigt syntetmaterial som jag köpt väldigt billigt på en textiloutlet. De är ett jävla glid i dem på mitt klickgolv i hallen. Ibland nästan farligt.

För en skön glidstund: Stäng av ljudet på det övre klippet. Låt klipp två rulla i bakgrunden. Inspireras av klipp ett och när det är slut testar du golvet i ditt hem. Glid omkring!

O, Lasse! Jag älskar din dialekt.

Nu måste jag börja med humor så jag kan vinna Lasse O’Månsson-stipendiet.