Helvete feat. Sibille Attar - "In genom mörkret"

 

Helvete består av Per Nordmark (från bl.a. Fireside) och Jens Sjögren (Bring Me The Fucking Riot...Man). Sjögren är också regissör och på fredag har hans Lycka till och ta hand om varandra biopremiär. Jag såg den redan i helgen och älskade den. Det var tårar i ögonen och så där sitta kvar hela eftertexterna bara för att liksom känna efter. Och till eftertexterna ljöd denna låt, där Helvete får besök av den ständigt sjönsjungande Sibille Attar. Fantastisk låt. (Tyvärr innehåller videon ovan vissa spoiler-element.)

 

Jag har skrivit det tidigare på denna plats att den svenska filmhösten 2012 blir något alldeles särskilt. En annan svensk film alla måste se är Gabriela Pichlers debut Äta Sova Dö. Jag skulle kunna skriva tiotusen tecken exlusive mellanslag om den filmen, men Nöjesguidens Caroline Ringskog Ferrada-Noli har redan skrivit den perfekta recensionen.  

Vit Päls - "Livet är underbart" (+ päls-spelningar i Malmö och Stockholm)

Ny singel (Spotify) och ny video. Hörde den genom två dörrar sent igår kväll och tänkte att den får vänta till måndag morgon. Nu sitter jag på jobbet och är som förtrollad. Det känns nästan fånigt att jag alltid blir träffad "rakt i min själ" av varje ny låt med pälsen.

Förra veckan såg jag filmerna Äta Sova Dö och Lycka till och ta hand om varandra. Två väldigt olika svenska långfilmer som ändå i slutändan hade sina gemensamma poänger där vänskap och gemenskap blir botemedlet mot utanförskap och ensamhet. Jag lägger "Livet är underbart" i samma budskapspåse. Den sorgligt arga kärlekshistorien (med den knäckta iPaden som tydlig peripeti) som i slutet blir en hyllningssång till vännerna och "livet" (i alla fall i min tolkning).

Jag har också haft den stora glädjen, vilket läsare av denna blogg säkerligen redan förstått, att få ha Vit Päls som mina nära vänner. Därför är det extra roligt att jag får vara med och fira denna singel och video tillsammans med dem. Två gånger om dessutom! På lördag far jag ner till Malmö och Debaser för att tillsammans med min allra bästa vän Sara-Märta stå bakom skivspelarna när Vit Päls och bästa Springfactory står för musicerandet från scen. Och några veckor senare, lördagen den 10 november, så är det stor megadunderfest hos Club King Kong på Södra teaterns kägelbana med Vit Päls och City på scen och förutom CKK även Popaganda-ministeriet och Klubb Trubbel i DJ-båset.

Hösten är här! Som jag har väntat! 

Den första Vit Päls-filmen är här!!!

Vit Päls filmdebut Arbetstagaren spelades in backstage på Phonofestivalen i Bergen sep 2012. 

Regi, foto, klipp - Carl Johan Lundgren

Kim Waltin - arbetstagaren

Jens Löfkvist - chefen

Sofia Westerlund - sekreteraren

Siri af Buréen - medarbetare 1

Johannes Dontsios - medarbetare 2.

Lovande svensk filmhöst

En bekant håller på att tjata sig blå om hur bra denna film är i alla tänkbara sociala medier. Det verkar bli en bra svensk filmhöst; Searching For Sugar Man, Palme, Call Girl, Äta. Sova. Dö bl.a. liksom.

För övrigt ska jag ha ett möte kl 09.00 imorgon med den i sociala medier aktive vännen. Därför måste jag gå och sova nu. God natt.

Lycka till och ta hand om varandra har premiär 19/10.

"Call Girl"-peppen!

FILM: Åsa Linderborgs "Mig äger ingen" blir långfilm

Läser på SVTs webb att en av mina favoritböcker Mig äger ingen av Åsa Linderborg ska bli långfilm. Det glädjer mig mycket och jag kommer ägna resten av dagen åt att fantisera om vilka skådespelare jag skulle casta för rollerna. Kanske återkommer jag i ärendet.

Dagens videos: The Wonder Boys - “She Was Not The One” och “Lament 22”

Gamla godingar i nya videos från The Wonder Boys med serietecknaren David Liljemark i spetsen.

Kan också tipsa om att Davids fantastiska dokumentär Jakten på Bernhard (som jag skrev om här) släpptes på DVD (Silverosa Film) i onsdags. Med extramaterial!

På tal om ångest. Och läsk.

I söndags for jag med tåget från Malmö Syd till Älvsjö.  Efter att ha suttit ensam från Svågertorp till Lund så fylldes kupén. Jag såg alla gamla tågåkarfilmer passera revy framför mina ögon. Här skulle nya vänner träffas och allt skulle vara så himla kosligt. Nån skulle bjuda på kaffe. Nån skulle vitsa. Vi skulle röka i korridorfönstret och håna skejtarkillen lite när han inte hörde.

Men snart insåg jag att informationsteknologin dödat alla drömmar om eventuellt tågkupéumgänge. Fram åkte bärbara datorer och mp3-spelare. In åkte hörlurar och plötsligt satt jag där och kände mig ensam och gammal. Jag tog upp min bok.  Jag läste och snusade. Ingen sa nåt. Förutom nåt om att hon behövde ladda sin dator. Jag åkte genom hela södra Sverige. Såg ett land i förfall. Ibland såg jag min egen spegelbild i fönstret. Såg en person i förfall. Var var jag på väg? Hem till en stad jag hatar. Hem till en lägenhet jag inte trivs i. Hem till ett jobb som får mig att må dåligt. Hem till andlig och ekonomisk fattigdom. Ångesten var i och över mig. Värre än på mycket länge. Kom hem. Tog den gamla vanliga medicinen och somnade.

Måndagen räddades av jobbet jag mår dåligt av. Fick mig att tänka på annat. På kablar och slangar. På vägen hem från jobbet tänkte jag att det måste vara fint med ett jobb man trivs med. Tänkte att det kanske vore kul att nån gång ha ett jobb där man har på sig sina egna kläder. Har aldrig provat det. Måndagskvällen bestod av ångestdämpande medicin från Skottland och Finland.

Tisdagen arbetades bort med en himla fart. Väl hemma försökte jag minnas hur det var förr. Då när man inte försökte minnas hur det var förr. Insåg att de fullständigt lyckliga stunderna de senaste året kan räknas i timmar. Ganska många säkert, men alldeles för få i sträck. Konstaterade att de enda hyfsat ihållande lyckoperioderna ägt rum i Oslo. Denna min tillflyktsort som jag kommit att bli så fäst vid. Skriver en fånig status på Fejcan och får i en kommentar höra att Parker Lewis ska spela i Bergen ikväll. Skickar ett SMS till Folkparkskungen och får det bekräftat. Vill dit. Vill bort från Stockholm. Fort som fan. För att få lite Norge-feeling gör jag det förbjudna. Jag dricker upp min sista flaska Pepsi Raw. Kärleksdrycken. Livets vatten. Pepsi Raw.

 

Måndag.

Det var måndag. Men det kändes som tisdag. Efter allt för många dagars festande var jag som invärtes dränkt i alkohol och nån bakfylla kunde på något kemiskt vis inte uppbringas. Jag steg upp ur det ena sovrummet och satte mig i den nya soffan och skrev klart en recension av en fantastisk diktsamling. Facebook-chattar lite. Väcker han i det andra sovrummet. Går till Oslos Södermalm och äter grekisk frukost på ett vedervärdigt 50’s-diner-ställe. Stressar till ett tåg. Köper snus för 75 norska oljekronor. 

På tåget tränger sig sömbristen på. Men jag upprepar “måstehållamigvakenmåstesovainatt” som ett mantra.  Håller mig på ett motsägelsefullt sätt vaken med läsning. Läser diktsamlingen en gång till. Denna gång är den om möjligt ännu bättre. Den får ett soundtrack. Den skapar nya bilder i huvudet på mig. Trots att poeten är avbildad på insidan av pärmen så ser jag en annan framför mig. En som både känns nära och avlägsen. Gällande såväl de revolutionära dikterna som mitt eget liv. En gång kallade jag denne för arbetarklasshjälte.

Sen kommer några utbytesstudenter och förstör min fina ensamhet. Men de håller mig vaken i alla fall.

På natten drömmer jag att jag går på en gata i Oslo och tänker att slaktarn har satt kniven uti Stockholm. Och hur jag hatar de som känner pengar på vad andra gör.

Där druvan glöder.

Jag får aldrig nog av Don Carlos. Den störste västmanlänningen genom tiderna i den största stunden i den svenska filmhistorien. Om vi vidgar vyerna så intar den i världsmått en klar andraplats efter presskonferens-scenen i Notting Hill.

Barn som sjunger.

Mina favoritklipp med sjungande barn:

Jakten på Bernhard.

Såg precis dokumentären Jakten på Bernhard på SVT. Den var helt fantastisk. En smått otrolig historia som var gripande på flera plan. Fascination inför levnadsödet Bernhard. Fascination inför upphovsmannen David Liljemarks kurage och ihärdighet. Fascination inför det fruktansvärda människoföraktet hos myndigheter och byråkrati. Upprörande och rörande på en och samma gång. En sådan dokumentär som man får ont i magen av att uppskatta. Se den på SVT Play för katten!

Extramaterial.

Jag såg en film. En film jag tycker väldigt, väldigt mycket om. När den var slut ville jag inte att den skulle vara slut. Jag ville ha mer. Funderade på extramaterialet. Men lyckades hejda mig. Det hade bara förstört. Jag hatar extramaterial. Det borde alla göra. Men lyssna på soundtracket, det är ok.

Nu tänker jag titta på en film till. Bara för att jag kan. Nån borde stoppa mig.

Inga.

Jag hatar att leva på 2000-talet. Jag hade velat vara död nu om jag fått leva då.

Nils Poppe.

Jag byter ofta idoler. Vissa förblir idoler bara för en stund. Andra följer mig var jag än går. Vissa glömmer man bort ibland. Det är de bästa. För då får man återupptäcka dem emellanåt. Idag bestämde jag mig för att det var dags att återupptäcka Nils Poppe igen. Och det är jag glad för. Jag är så jävla glad att han har funnits. Han är den absolut störste svenske skådespelaren ever. Utan honom hade allt känts meningslöst. Nu lever jag på Poppet!

Ikväll såg jag Soldat Bom. Med en Poppe i absolut högform (som alltid). Och en strålande vacker Inga Landgré.

PS. Skryt: En gång har jag haft äran att bli rödvinsfull och diskutera politik i Nils Poppes gamla lägenhet på Södermalm. Det var cirka fem år sedan och jag mådde krokigt. Men vinet och känslan av historiens vingslag fick mig att räta ut det för en kväll. Akta dig, va stort de va. DS.

Harold, Ola, Maude och Julia.

Jag hade planerat att se:

 

Men det blev:

 

En fantastisk film om kärlek. Med en strålande vacker Monica Ekman. Och polotröjor som får mig att vilja göra helt galna grejer. Tänk att man aldrig ska få trivas i sin samtid. Inte ens med polotröjorna.

God natt.

Mera filmtrailer.

Den vill jag se.

Gå och se en film.

Imorgon jobbar jag min sista tisdag. Typiskt att det är då man kan se David Liljemarks nya film i Jakten på Bernhard (producerad av Lukas Moodysson) hos dokumentärfilmsklubben Doc Lounge Stockholm på Allmäna Galleriet. Detta är alltså en uppmaning till alla andra att gå dit.

Men åh…

Jag mår inte bra. Är jättetrött idag.

Mår krokigt.

Jävla tentajävel. Jävla OS-helvete. Jävla Monaco-Anja. Jävla ångest. Jag måste nog gå och se Avatar igen ikväll.

  Tipstack till Micke Sol.

Helgen.

Internet har varit trasigt på min dator sen i onsdags. Nu funkar det igen. Känns sådär. Var rätt skönt att leva analogt. Läsa böcker och lyssna på vinyl. Men räkningarna måste ju betalas.

Helgen har varit jobbhelg. Har sålt ännu lite mer av min arbetskraft. Bara två starköl på hela helgen. Och inget fira fredag.

I fredags var jag på en fest i Sickla. Plötsligt överöstes jag av SMS. På spåret-tåget hade tydligen stannat i Sala. Och jag missade det. Blev ledsen på riktigt. Har väntat i säkert tio år på att de skulle återvända. Extasen när de åkte från Sala häromveckan var ju total. Blev ledsen på riktigt.

Då hade jag redan blivit ledsen (på riktigt) en gång den dagen. Såg på eftermiddagen klart sista säsongen av Hem till byn. Precis som när det ursprungligen sändes så fick Lars-Eriks avslutande ord mina ögon att vätas. Jag visste att det skulle ske. Därför har jag inte velat se sista säsongen igen. Men till slut kunde jag inte hejda mig längre. Nu känns det som jag förlorat en vän. Blev ledsen på riktigt. Fast vännen finns kvar i bokhyllan i åtta pappersaskar med tre dvd-skivor i varje. Snart kommer Pär vandrande med bananstocken på min TV igen. Jag längtar redan.

Efter festen i fredags hamnade vi på Sjöhästen. Där intogs en av helgens två starköl (den andra på Pelikan igår). Sjöhästen är bäst. Bäst personal. Bäst häng. Bäst toaletter. Bäst folk.

Sen gick folk till Debaser. Det gjorde inte jag.

Igår gicks det på biograf. Vägen. 3 av 5 lågenergilampor till den.