MUSIK: Radiodokumentär om Honningbarna

Norska P3s Trine Sollie har gjort en dokumentär med titeln Brothers of Rock om det unga, politiska punkbandet Honningbarna. Bandet som gjort kometkarriär i Norge med mängder av hyllningar och utmärkelser men som i januari förlorade sin trummis i en trafikolycka (läs om det här). Det ledde till att bandet ställde in en rad spelningar (bl.a. en på Debaser i Stockholm). Men till by:larm-festivalen i Oslo var de tillbaka och spelar nu vidare för att hylla den framlidne Anders Askildsen Eikås. I lördags spelade de t.ex. på Popadelica-festivalen i Huskvarna:

'

Låten Våkn opp! finns med på bandets självbetitlade EP från 2010.

MUSIK: Bring Me The Fucking Riot...Man har misslyckats

Trotjänarna Bring Me The Fucking Riot...Man har efter tio år insett att de misslyckats. Se deras film Manifestet nedan för att förstå bättre. Det är viktigt!

Sen strömmar ni skiten ur datorerna med plattan Solidarity Died And So Did We.

MUSIK/POLITIK: Rebecca & Fiona uppmanas ställa in spelning på Berns

Jag visste att de pratat om socialism och jag visste att Fiona var dotter till gamle MNW-proggaren Greg FitzPatrick. Ändå blev jag överraskad över deras politiska ställningstagande på P3 Guld-galan här om veckan. Med knutna nävar och banderoller med parollerna "Solidaritet är sexigt" och "Ingen människa är illegal" kanske de inte ruckade samhällets grundvalar, men det gladde att de tog sin chans att framföra sina åsikter i offentligheten.

Men frågan om hur mycket allvar de menade med sina utspel i allmänhet, och parollen "Ingen människa är illegal" i synnerhet aktualiserades idag när ett öppet brev spreds på nätet som uppmanade musikerduon att ställa in sin spelning på Berns i Stockholm på lördag. Ingen människa är illegal är ju också namnet på ett nätverk som:

arbetar med att praktiskt stödja de människor som tvingats gå under jorden efter att ha fått avslag på sin asylansökan. Vi kräver permanent uppehållstillstånd åt alla som befinner sig i Sverige och vill stanna kvar här. Vi tror på en värld utan nationsgränser, en värld där ingen människa är illegal.

Att det sedan länge pågått en facklig konflikt mellan just Berns salonger och Stockholms Restaurang- och Hotellarbetarsyndikat av SAC Syndikalisterna har väl knappast undgått någon, även om det varit tyst om det ett tag. Konflikten gäller i korta drag hur de förra ägarna utnyttjade papperslösa arbetare som när de organiserade sig fackligt avskedades.

Så här lyder det öppna brevet som publicerats på prekariatet.se idag:

Hej Rebecca och Fiona!

Vi blev glatt överraskade när ni på P3 Guld-galan rullade ner Ingen människa är illegal-banderoller på scen. Så fort man har chansen att prata politik i offentligheten ska man ta den.

Med tanke på er aktion tycker vi att ni borde fundera på att ställa in er spelning på Berns salonger den 11 februari. Berns har under flera års tid utnyttjat papperslösa invandrare som billig arbetskraft. När dessa tröttnat på att bli behandlade som skräp och organiserat sig fackligt har de fått sparken. Som ni kanske vet resulterade detta i en långdragen facklig konflikt mellan SAC och Berns.

Denna konflikt har fortfarande inte lösts. Trots att Berns bytte ägare våren 2011 har de sparkade städarna inte fått någon ekonomisk ersättning eller offentlig upprättelse. För de gamla ägarna var försäljningen ett sätt att smita undan konflikten, och de nya ägarna har varit likgiltiga. Vi får inte acceptera att arbetsköpare försöker undvika arbetskonflikter genom att sälja företagen.

Vi vet att det är svårt att leva som man lär i dessa tider av total liberal hegemoni. Men alla bör göra vad de kan. Att avstå en spelning på Berns kan vara en sådan sak.

Om ni, mot vad vi tycker verkar gå emot era politiska åsikter, väljer att spela på Berns anser vi att ni borde ta tillfället i akt och uppmärksamma publiken på hur företaget under de senaste åren har utnyttjat papperslös arbetskraft.

Självklart ska de ställa in! Precis som Timbuktu gjorde i maj 2010. Säger man "A" så gör man "A"!!!

Att detta händer just idag känns bra. I förmiddags skrev jag ett blogginlägg där jag funderade på att ompröva min personliga bojkott av Berns för att gå och se The Shins i mars. Efter det blev jag kallad ”svartfot” på Twitter och sen kom detta. Min bojkott fortsätter således!

Läs mer om saken hos PSL och om bakgrunden till konflikten här.

TEATER: Premiär för Integrationsteaterns "Den stora efterfesten" på Dramalabbet ikväll

Teatervåren börjar dra igång på allvar, och som nybliven arbetslös kulturarbetare ser jag fram emot att ha mer tid att gömma mig i mörka salonger framöver. Ikväll är det premiär på Dramalabbet för Integrationsteaterns Den stora efterfesten av Sveriges kanske mest intressanta dramatiker, och tillika min goda kamrat, Johanna Emanuelsson. 

Jag intervjuade henne i Folket i Bild/Kulturfront hösten 2010 och konstaterade då att hon rönt stora framgångar trots sin relativt unga ålder; stipendier från bl.a. Barnteaterakademin och Kommunistiska Partiet, vinnare av Riksteaterns Ny Text! och New Baltic Drama, pjäsen Bilbränder uppsatt av Integrationsteatern, antagen till Stockholms dramatiska högskolas (då Dramatiska institutet) dramatikerutbildning. Skulle jag intervjua henne igen idag skulle man kunna tillägga att hon fått pjäsen Älvsborgsbron på Dramaten och pjäsen Titta, vi faller uppsatt i Tallinn, mottagit Colombines debutantstipendium, blivit medlem av Teater Tribunalens konstnärliga råd. Med mera. 

Men ikväll har alltså hennes pjäs Den stora efterfesten. Från Dramalabbets hemsida:

I köket står Mirjam och Gertrude framför ett berg av disk. På andra sidan väggen pågår det stora kalaset, med massor av inflytelserika gäster. Nu har det hela övergått i en galen efterfest. Samtalet mellan Mirjam och Gertrude återspeglar historier om maktlöshet, om kamp för ett anständigt liv, om drömmar, hemligheter, lycka – om livet självt. Sångerskan Judit förirrar sig plötsligt från festen och slår sig ner med diskarna. Efterfesten börjar mer och mer likna en krigszon. Läget är kritiskt. Det enda som är säkert är att likt alla fester som någonsin har ägt rum, så måste även den här ta slut och någon måste betala notan. 

Som teasers finns några trailers:

Kan tilläggas att Johanna också är aktuell som dramaturg/dramatiker med Teater Tribunalens kommande föreställning En föreställning om svensk vapenexport som har urpremiär den 12 mars. Men den tar vi då.  

MUSIK: Kråkesølv ger sig in i Statoil-debatten

Jag skrev igår om att det i Norge i år igen blossat upp en diskussion kring det stora Statoil-stipendiet på 1.000.000 norska kronor som årligen delas ut på by:Larm-festivalen i Oslo. Idag ger sig bandet Kråkesølv åter in i debatten - de avstod från att nomineras till stipendiet både 2009 och 2010. Det är bandmedlemmen Fredrik Olsen som skriver ett debattinlägg under rubriken "Hyklerkortet" i dagens Dagbladet. Han skriver bl.a:  

Å FÅ INNSIKT i alt Statoil driver med er vanskelig; det er et gigantisk selskap med oljevirksomhet over hele verden. Det finnes en del stygge rykter om Statoil, men jeg trenger ikke spekulasjoner for å finne grunner til at jeg ikke ønsker å være deres fanebærer. Da vi ble spurt om vi ville ha muligheten til å bli nominert til stipendet pågikk debatten rundt Statoils ønske om en konsekvensutredning av Lofoten, Vesterålen og Senja. Kråkesølv engasjerer seg sterkt i denne saken og støtter Folkeaksjonen som jobber for å holde disse områdene oljefrie.

EN AV RESTRIKSJONENE forbundet med stipendet er at man ikke kan uttale seg negativt om Statoil. Om vi skulle ha godtatt den betingelsen ville det vært synonymt med å selge engasjementet vårt.

Precis som med den avhoppade Team Me-medlemmen Synne Øverland Knudsen i lördagens Dagbladet, så imponeras jag av Olsens vilja att utifrån ett avstamp i en konkret politisk fråga snarare vilja skapa debatt och diskussion kring större frågor. Kring politik i allmänhet, och kulturpolitik i synnerhet. Tänk om vi kunde få lite mer av detta i svenskt musikliv; unga musiker som tar ställning i såväl det dagspolitiska som det strukturella.

Senare under tisdagen dök ett svar på Olsens debattinlägg upp på by:Larms hemsida. Där förklaras att vare sig Statoil eller festivalen någonstans framför krav till de nominerade att de ej får uttala sig negativt om Statoil. Intressant i sammanhanget är ändå att detta förtydligande publiceras utan avsändare på by:Larms hemsida. Går man in på Statoils norska hemsida finner man inget svar på Olsens påstådda felaktigheter kring företagets stipendium. Jag antar att det är bättre om de sponsorberoende festivalarrangörerna tar smällen. Både i förhållande till kritiskt musikfolk och oljebolagets försök till att framstå som, för att prata med Øverland Knudsen, "bestefar" till norskt kulturliv.

För er som inte hört Kråkesølv tidigare så kan jag varmt rekommendera dem. Debutalbumet Trådnøsting från 2009 är ett av mina norska favoritalbum. Med låten ”Privat regn” som bästa spår:

För övrigt anser jag att de i Etiopien fängslade svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson omedelbart och villkorslöst bör släppas fria!! -- http://freejohanandmartin.org/

MUSIK: Team Me splittras efter politisk osämja

Team Me - årets pop på Spellemann-galan i Oslo förra helgen.

Förra helgen rapporterade jag om att de mottog en norsk grammis, Spellemann, för årets norska popalbum. Skivsläpp och turné i Europa låg för dörren. Micke Smygarn tipsar i sin blogg. Det såg således ut som att 2012 skulle bli ett lyckat år internationellt - som 2011 var nationellt - för Team Me.

Men i gårdagens Dagbladet meddelar sångerskan och keyboardisten Synne Øverland Knudsen att bandets framträdande på prisgalan var deras sista med henne som medlem. I en krönika med rubriken ”Politikken som forsvant med pengene!” förklarar hon att hon till skillnad från de övriga bandmedlemmarna inte vill låta Team Me nomineras till det årliga musikstipendium som oljebolaget Statoil årligen delar ut till en norsk artist/grupp i samband med by:Larm-festivalen i Oslo – ett stipendium på 1.000.000 norska kronor (!). Anledningen till avhoppet är alltså politiskt förklarar hon i en intervju i samma Dagbladet: "Jeg ville ikke være fanebærer for en bedrift med en primæraktivitet som er med på å ødelegge jorda. Etter min mening burde man ikke legitimere deres opptreden som en snill bestefar for kulturlivet."

Vidare förklarar hon också att det inte bara är Statoil-stipendiet hon har något emot utan också det strukturella problemet med den ökande kommersiell sponsringen av kulturen:

Man blir da et investeringsobjekt, polert og formet på en måte slik at man ikke skal støte noen. Jeg skjønner resten av bandets argumenter om at de vil ha muligheten til å gjøre musikken til et levebrød, men den millionen ville ikke betydd noe for meg om jeg måtte gå på akkord med mine egne prinsipper.

Detta Statoil-stipendiet är sedan flera år tillbaka omstritt i norskt musikliv. Band som Ungdomskulen, Kråkesølv, Moddi och The Little Hands of Asphalt har tidigare valt att avstå sina nomineringar av samma skäl. Jag har skrivit om detta tidigare och då som en kontrast mot ett allt mer likriktat och avpolitiserat svenskt musikliv. Även om det har börjat röra på sig bland svenska artister sedan dess, så saknas helt denna typ av ställningstaganden i Sverige. Jag kan inte tänka mig ett svenskt band eller artist som skulle avsäga möjligheten att motta ett stipendium på en miljon (norska) kronor. Jag skulle inte göra det själv, antar jag. Vad det beror på är svårt att svara på, men som alltid har oljan ett finger med i spelet. För miljörörelsen och stora delar av vänstern vänder sig emot att Norge ska berika sig med ännu fler oljemiljarder (det går redan bra för Statoil...) på bekostnad av miljön och klimatet. Jag har alltid imponerats av bl.a. Natur og Ungdom, en stor utomparlamentarisk miljörörelse som saknar motstycke i Sverige. Och i detta blir Statoil och deras ”bestefar”-roll till kulturlivet en symbol för det hycklande oljekapitalet.

Jag kan inte säga annat än att jag avundas Norge denna debatt. Sverige och svensk kulturdebatt skulle må bra av en mer konkretiserad debatt om kapitalet och kulturen, istället för Benke Ohlsson-tramsande.

MUSIK: Nytt med Liechtenstein

Det kommer ny musik hela tiden. Idag fick jag nys om att King Kong-bekanta Liechtenstein från Göteborg släpper nytt på Fraction Discs inom kort. Den 25 februari släpper de sitt andra fullängdsalbum Fast Forward och redan nu finns låtarna "Strange Ideas" (video nedan) samt "Amitions" att tillgå. Detta var en musikalisk nyhet som gladde min fredagseftermiddag enormt. Precis som jag älskar när popmusik låter. Skramligt och snyggt, snabbt och släpigt - allt på en och samma gång. Dessutom såväl dansanta melodier som tänkvärda, politiska texter. Pressreleasen beskriver det träffande: 

Med låtar som ”Heads On Golden Plates”, ”No Idealists Left” och ”Fast Forward” har Liechtenstein åstadkommit en stark (och mörk) skildring av dagens Sverige. Samtidigt är det en skiva som för arvet från 80-talets England vidare, en tid när band som The Housemartins och McCarthy fick kidsen att dansa med knutna nävar. Och, vem vet, det kanske händer igen?

Debutalbumet Survival Strategies In A Modern World (Fraction Discs) från 2009 finns på Spotify.

Gilla Liechtenstein på Facebook!

MP3: Johan Hedberg - "Vårdbiträdesblues"

Foto: Våldet Holmström. Omslagsdesign: Jonas H Martinsson

Årets låt är redan släppt!

Strax efter tolvslaget släppte det lilla, men naggande goda skivbolaget Arctic Nutter årets antagligen första singel. Och ta-mej-fan om det inte är årets bästa låt. Johan Hedberg (också ena halvan av Suburban Kids With Biblical Names) har skrivit och komponerat ett smått fantastiskt stycke. Kreativt hat skulle jag välja att kalla det. Hedberg har skrivit många bittra betraktelser om sin samtid i allmänhet, och bland annat om sitt arbete som vårdbiträde på ett demensboende. Men där han tidigare för det mesta stannat vid just betraktelser så väljer han här att peka ut de riktiga gangstrarna och samtidigt visa på vad dagens situation kan och kommer att leda till. Precis så som jag vill att politisk pop ska vara - progressiv:

Har du lärt dig läxan / Spotta på den häxan / Ekrarna som gnäller när du växlar mellan villakvarter / Snart är det din tur / Mitt hjärtas lilla vilddjur / Knappa tjugo kvar tills du tar på dig smileygubben igen / Låser upp dörren / Kaffet smakar sump men / Ensamheten värmer och du dunkar pop innan pöbeln är där / Och dom bränner dina pengar / Så varför ska du orka / Målar om och inpräntar att nu är det minsann vi / Sparar och knullar / Allt som är vackert / Och satsar allt på en yta men ingenting inuti / Och ditt leende skitsnack gör mig inombords skitlack / Men jag bugar och ber och pratar på som om ingenting hänt / Men börserna ska falla och dra ner såna som dig / En röd tsunami utan livboj / Sen är det slut för dig / Svin 

Jag hade äran att höra låten på ett tidigt stadium redan i höstas - långt innan Carema- och Attendo-skandaler. Men tack vare dessa skandaler, eller snarare på grund av, så kan man verkligen säga att det är en text i tiden. Tack, Johan "Årstas Joe Strummer" Hedberg. Du är vår samtids största protestsångare, som en annan klok politisk popartist sa i somras.

Ladda ner singeln här. Gör det genast och sprid den, så kommer den välbehövliga röda tsunamin lite tidigare!!! 

Man kan också gilla Johan Hedberg och Arctic Nutter på Facebook. 

Motvillig lokalkändis.

Under julhelgens besök i Sala så blev jag intervjuad av Sala Allehanda kring ämnet om min gode vän Martin som sitter fängslad i Etiopien (läs mer här). Jag har idag mötts av sms och hälsningar hemifrån om min medverkan i lokalblaskan. Förhoppningsvis fick det några, kända och okända, läsare att få upp ögonen för detta sjuka, sjuka, sjuka som händer. Det finns en kort sammanfattning av intervjun på nätet, annars hänvisas till pappersupplagan (finns bl.a. på Stockholms stadsbibliotek).

UPDATE 29/12: Intervjun ska enligt uppgift idag också ha publicerats i Vestmanlands Läns Tidning.

Free Martin & Johan!!!

Idag dömdes min bästa vän Martin Schibbye och hans journalistkollega Johan Persson för att de illegalt tagit sig in i Ogaden-regionen i Etiopien och för att de ska ha understött terrorist-verksamhet i samma land. Jag har inte skrivit nåt om detta i bloggen för jag har inte kunnat fatta att det är på riktigt. Jag har bara gått och väntat på att Martin ska komma hem från ännu en av sina reportage-resor. Dagens dom gör det hela å ena sidan ännu mer overkligt och surrealistiskt. Å andra sidan börjar jag mer och mer förstå allvaret i det hela. Jag vill med dessa få rader bara säga att detta är en av de värsta dagarna i mitt liv och mina tankar går i första hand till Martin och Johan, och till världens bästa Linnea Steiner Schibbye och alla andra familjemedlemmar, anhöriga och vänner. I andra hand tänker jag på pressfriheten och vad detta får för konsekvenser för journalistiken. I sista hand skickar jag några dan-före-dan-före-dan-hälsningar till vår käre utrikesminister: Hoppas du får massor av fina parmesanostar i julklapp din sopa, pajas, överklassidiot. From idag kommer jag göra allt för att du ska tvingas bort från din post och placeras i ett vidrigt fängelse i Addis Abeba. Vare sig du får hem Martin och Johan eller inte. Jag håller dig ansvarig för allt.

Detta var antagligen det enda jag kommer skriva om detta i bloggen. Det är mig för nära för att kunna omfånga och ringa in på ett bra sätt. 

Jag vill också passa på att tipsa alla om att gå med i Facebook-gruppen: Free the Swedish Journalists Johan Persson & Martin Schibbye, där det löpande uppdateras med nyheter om vad som händer i Etiopien och i Sverige. 

Följ också @FreeJohanMartin på Twitter.

Och skänk alla era julklappspengar den insamling som Reportrar utan gränser och Journalistförbundet driver till stöd för Martin och Johan. Donera pengar genom att betala in på bankgironummer 5567-3818, betalningsmottagare Reportrar utan gränser. Märk inbetalningen Johan och Martin.

Tisdag: Matti Bye-dagen.

Först möttes jag i den sena tisdagskvällen av nyheten av att Kning Disk släppt nytt med Matti Bye och Mattias Olsson. Elephant and Castle hette släppet. Mycket fint.

Matti Bye/Mattias Olsson - Elephant & Castle by Kning Disk

Sen hamnade en film om hur de stupade Ådalsarbetarna fördes till vila i jord i Ådalens jord för snart 80 år sedan i min Facebook-feed. Den gamla stumfilmen hade tillförts nyskriven musik av samme Matti Bye. Stämningsfull musik till mycket hemska, men samtidigt vackra bilder. 80 år. Om detta må vi berätta mycket, tänkte jag när jag somnade.

Dagens fråga.

Jag får inget jobb. Varför tillåts ni förstöra för mig?

En kulturpolitisk limerick.

Allianspolitikerna i den nyliberala experimentverkstaden Nacka kommun har bestämt sig för att inte driva de kommunala biblioteken i egen regi längre och de ska nu ut på upphandling. Det är så vidrigt att jag funderade på att slå nån. Men jag skrev en kulturpolitisk limerick istället:

En nyliberal politkerkår i Nacka
till näringslivet ropa: “Kom å tjacka”
Genom att kränga bibblan sket de i
att kapitalet ej bryr sig om demokrati
Men gärna av att tjäna en hacka.

Mickesmygarn, socialdemokratin och Weeping Willows. En berättelse i två akter. Med musik i pausen.

Onsdagskvällen tar oväntade vändningar. Först Facebook-postar Dror Feiler länken till debattartiklen “Ta strid för en god kapitalism” som s-märkte journalisten Björn Elmbrant och förre Metall-pampen Göran Johnsson (säkert utan större svårigheter) lyckats få publicerad på högerorganet Svenska Dagbladets debattsida. Debattörerna får mig att spy. Spy över vad som blivit av svensk arbetarrörelse och vad dess så kallade företrädare klämmer ur sig:

2010-talets näringspolitik handlar inte i första hand om att staten ska driva företag, utan om att trygga växande företags växtkraft, genom mer av såddkapital och långsiktigt statligt riskkapital, eftersom de så kallade riskkapitalisterna inte vill ta risker och är kortsiktiga.

Vi menar att Socialdemokraterna måste släppa idén om att återinföra förmögenhetskatten. Det kanske är att svära i kyrkan, men man måste kunna bli förmögen på att starta nya växande företag, till exempel familjeföretag i Sverige, eftersom den egna förmögenheten är en förutsättning för att stå fri från kortsiktiga vinstintressen och spekulanter, och få företagen att växa.

Finanskrisen och valnederlaget har öppnat ett fönster för Socialdemokraterna att bryta upp från det förflutnas fördomar om företagsamheten. Det är en uppgift för vänstern att slåss för den goda, långsiktiga kapitalismen, innan fönstret slår igen och allt återgår till det gamla med nya bubblor och nya kriser.

Jag brukar ibland säga att jag innerst inne nog egentligen är sosse. Eller att jag gärna skulle vilja vara sosse, en sån som min farfar var. Men att den reformistiska delen av arbetarrörelsen totalt visat sin handlingsförlamning och därmed meningslöshet efter det att arbetsköparna och dess organisationer insett att samförstånd inte behövs för att säkerställa profiterna. Till alla er jag sagt detta; förlåt. Förlåt. Förlåt! Visst finns det många ärliga och hedersvärda socialdemokrater kvar i detta land, men ni räcker inte till. Gör som jag, bryt länkarna som bojar era lemmar samman med såsseförlorarna och kom med i den del av vänstern som inte ser “den goda, långsiktiga kapitalismen” som historiens slut. Den del som istället ser kampen mot alla former av kapitalism - och för socialism - som vägen mot frihet, jämlikhet och syskonskap.

Här hade inlägget kunnat varit slut, men samtidigt som jag läst färdigt artikeln och spytt upp spanska kockens baconinlindade kycklingfiléer så ser jag en annan Facebook-postning. Det är en Spotify-länk till Weeping Willows låt “So It’s Over”. Jag klickar och lyssnar. Tänker att fan vad jag älskar den här plattan, trots att det gör ont överallt när man lyssnar på den. Men Elmbrant och Johnssons svek har tyvärr inte lämnat mitt inre tillsammans med de vomerade matresterna. Deras svek ger texten en ny mening. Låten blir till en uppgörelse mellan mig och socialdemokratin. Den socialdemokrati jag som sagt nånstans djupt inom mig känt nånting för. Men. Det är över nu. Fett över. Imorgon är en annan dag. Då ska solen stråla mera klar.

So it's over
It's over and gone
I'll have to leave you for good
'Cause this can't go on
And tomorrow must be another day
I know I will have no regrets
'Cause I can't stand to stay

Terrorlasten.

Den truckföraren ska uteslutas ur facket. Det ska jag se till!

Tipstack till Ärtan.

Bedrövlig måndag.

Det var första dagen på min semester. Jag skulle efter en lång sovmorgon läsa en bok som jag sak recensera. Men så möts man av vad som hänt med solidaritetsflottiljen i Medelhavet. Nu har jag istället setat hela dagen och följt bloggar, tidskrifter, twitterflöden och övrig nyhetsrapportering för att få reda på vad som pågår. Min enkla och kortfattade kommentar på det som hänt är: Bojkotta och isolera Israel. Min starka uppmaning är att alla som har möjlighet ger sig ut och deltar i de många protestaktioner som äger rum runt om i landet. En lista på alla arrangemang finns här. I Stockholm samlas fredsvänner på Sergels Torg kl. 18.00 ikväll. Talar gör bl.a. Åsa Linderborg, Per Gahrton, Carin Jämtin och Lars Ohly.

En till mycket bra dokumentär.

Igår såg jag David Liljemarks Jakten på Bernhard som genom ett tragiskt levnadsöde skildrade ett Sverige man inte trodde, eller i alla fall inte ville tro existerade. Idag såg jag dokumentären Teaterdirektörerna som finns på SVT Play till och med den 25 april.

Spontan kommentar: Teatern ska skildra samhället, säger vissa. Och visst skildrar Niels Reises dokumentär om ett företagiserat institutionsteatersverige ett kapitalistiskt samhälle i krisartat förfall. Låt teatern var en del av förändringen av samhället istället. Den dokumentären filmar jag gärna. Varför inte i samarbete med Reise?

Centerpartist vill förbjuda fikaraster på svenska byggarbetsplatser. Moderater personangriper sjukskriven.

Dagens pajas heter Jonas Pettersson. Hans tjub-klipp får mig att tänka på de klassiska raderna ur Free Loan Investments prolpop-låt "Bomb The Bourgeoisie". De om att borgarna har pengarna, men att vi andra är snyggare och har bättre böcker. Som vi faktiskt läser. För inte har väl Pettersson läst alla de böcker som han så stolt sitter framför. Hans “undersökning” av en byggarbetsplats orkar jag inte ens kommentera.

Det är som Sven Wollter brukar säga: “Dårarna har tagit över politiken.” Något som ytterligare bekräftas när man läser de moderata representanterna i socialförsäkringsutskottet Gunnar Axén och Helena Rivières debattartikel i dagens Aftonbladet. När politiker hoppar på enskilda individer på detta sätt har det väl ändå gått för långt…

Jag orkar inte mer. Bomba bourgeoisien och deras marionetter…

1917 för sjutton.

Sitter och googlar vidare på Kalle Rosenberg och Västerås och hamnar på författaren Anders Lifs hemsida. Han har skrivit flera böcker om Västerås. Bland annat om dess bandylag och däribland en om profilen Pelle Fosshaug. Men han har också och framför allt skrivit boken 1917 - En berättelse om Sigfrid Edström, Asea, Västerås och revolutionen. En fantastisk bok om revolutionsåret 1917 och det som hände i Sverige och världen i allmänhet och Västerås i synnerhet. Den ska tydligen vara slut hos förlaget, men finns fortfarande att beställa direkt från Lif. Eller så kan man få låna mitt ex.

Dagens arbetarklassromantik.

Idag jobbar jag igen. Sista dagen i denna vända. Det blev sju dagar på de senaste åtta. Antar att det är därför som inläggen i denna blogg handlat mer om politik och socialism än vanligt. Kopplingen mellan att arbeta och nödvändigheten av ett socialistiskt organiserat samhälle är inte särskilt svår att se. Det är när man i kläder ägda av ett företag kliver in och säljer sin arbetskraft till samma företag som människovärdet raderas och man blir ett kugghjul. Som student kan man också uppleva en hel mängd orättvisor, fattigdomen till exempel. Men den klassorättvisa som existerar i stort sett i hela världen blir som tydligast när man, som i mitt fall, står på ett betonggolv med stålhättor och handskar. Eller när man går till tunnelbanan istället för parkeringen efter jobbet och har värk i fingrar och axlar.

Samtidigt älskar jag att arbeta. Man blir en del av ett kollektiv som tillsammans visar att ensam är svag och att möjligheterna för att skapa ett samhälle byggt på kollektiva och solidariska principer och lösningar finns mitt ibland oss hela tiden. Och på min nuvarande arbetsplats trivs jag fint med både kollegor och överordnade. Detta är inget personligt. Det handlar om klass. Om en klass som tillåts stå under andra klasser. En klass som inte har makt över sin vardag. En klass som aldrig får tillträde till tidningarnas debattsidor. En klass vars uppkomst och existens berättigas enbart genom att sälja det enda den har, sitt arbete. Så att någon annan kan göra profit även på denna transaktion.

Jag jobbade alla dagar som inleddes med “jul-“. Det har jag aldrig gjort förut. Mer än någonsin blev det under dessa dagar tydligt för mig vilket ansvar som vilar på den arbetande klassen. När advokater, direktörer och andra tjusigt titulerade människor tar långledigt över helgerna så måste ändå tunnelbanor, tåg, bussar, taxis köras, vägar skottas, sjuka vårdas, bränder släckas och så vidare. Utan arbetarklassen stannar samhället. Det är dags att alla inser det, framförallt vi själva. Makten ligger hos oss.

Kallskänkan och poeten Jenny Wrangborg förklarar det jag känner i en dikt vid ett protestmöte mot de nya reglerna i sjukförsäkringen på Medborgarplatsen den nionde december:

En dag ska det bli förbjudet att tjäna pengar på andras arbete. Hoppas jag lever då.