Nåt att längta efter.

Som jag har väntat. Men nu meddelas det på The Ballets hemsida att nya skivan Bear Life släpps den 21 november. Äntligen!

Sala-la-la-la.

Den roingivande lördagspromenaden är avklarad. På klassiskt vis marscherar man tryggt upp och ner för Rådmansgatan. Lyfter på hatten lite lagom åt gamla bekanta. Stannar till på Bolaget och köper sina lördagspilsner. Fikar på Johanssons. Solen skiner. Peppen är i gång. Snart spöar vi danskjävlarna. Sen går jag för första gången på 30+ på Statt som 30+. Känns stort. Nanne Grönwall på scen. Styrdans anyone?

Sala is the shit. Glöm aldrig det!

Ledig fredag.

Sitter i soffan och lyssnar på The Megaphonic Thrift. En EP släpps på måndag i Norge. Förhoppningsvis drabbas även Sverige inom kort.

  The Megaphonic Thrift live på Garage i Oslo 09-08-15.

För en stund sedan lyssnade jag på Hospitalets nya demo Hospitalet firar sommar som kan lastas ned från bandets hemsida.

En stund innan det lyssnade jag noggrant och förskräckt till konstiga ljud. Jag trodde det var en skallerorm i badrummet, men det var bara en snubbe som städade trapphuset. Puh…

W.T.F.?

Ju mer man tänker på det. Ju sjukare är det. Obama alltså. Karln leder ju för katten två angreppskrig och har fingrarna i varenda syltburk till krutdurk. What the fuck liksom…

Första april?

Hade en trevlig kväll igår. Väldigt trevlig tydligen. För jag försov mig rejält och vaknade den 1 april 2010. Missade julen och Barcelona-resan. För det måste väl vara ett lur det här som de tossiga norrmännen säger? Att krigarpresidenten Obama fått ett pris som har epitet fred. En riktig Norgehistoria detta…

 

Hur som helst. Så här såg en helt vanlig torsdagskväll ut:

Micke Sol hade vernissage. Bjöd på skön konst och tjut i olika färger. Han är egentligen längre. Han gör ett “böja-på-knäna-lite-spexigt-i-sidled”-move.

Culkin spelade på Debaser. Skönt, hårt och släpigt.

Sen spelade också Sad Day For Puppets. Shoegaze-Cardigans. Bra som vanligt.

Ledig-fredag-firandet tog oss till den fruktansvärda källaren på Kvarnen. Där spelades det remixer och Weezer och en ur sällskapet förlorade sin mössa.

Jag är alltid rädd för att gå in på den stora toaletten på Kvarnen efter den där slagsmålssekvensen i Snabba cash. Men precis som i den undre världen så har nöden ingen lag.

Utbildning.

Jag läser en totalt menlös kurs om dagarna. Den heter nåt med finansiering och investering. Det pratas mycket om avkastning. Jag antecknar fel varenda gång i mitt kollegieblock. Antingen blir det uppkastning eller så blir det avsugning.

Nu går jag på Mikael Sols vernissage. Sen en vända förbi Debaser och kolla några popband. Det är om kvällarna och nätterna jag lever och lär.

Sad Day For Puppets framför Hush med Mike från Television Personalities på piano

30+.

Nu har man varit tretti jordsnurr ett tag. Tänker tillbaka lite emellanåt. På alla år. Hade jag fått chansen att ändra nåt så hade jag ändrat allt. Jag hade gjort allting annorlunda. Precis allt.

Synd.

Synd att DLK inte spelade den här. Det är kanske min bästa.

Och texten är liksom förra söndagen rakt av liksom. Byt bara ut Tumba mot Högdalen. Att orka med är ibland en omöjlig ekvation.

Gratistisdag.

Idag har jag varit kulturell. Besökt tre olika arrangemang. Den gemensamma nämnaren var att de var gratis.

Först Sara Granérs utställning “Det är bara lite AIDS” på Kulturhuset. Lite ojämnt. Lite upprepande. Men allra mest helt sjukt jävla roligt, träffsäkert och fantastiskt.

Sen Tjeckisk afton i samma hus. Martin Kristensson från Kapten Stofil och Stupido-redaktionerna spelade tjeckiska örhängen och sedan visades filmen Kdo chce zabit Jessii (Who Want’s To Kill Jessie?) från 1966. Nån slags tjeckiska nya vågen möter absurd buskis möter science fiction möter serietidningsestetik. Toppat med lite regimkritik. En av de mer underliga filmer jag sett på länge, och en av de mest sevärda filmer jag sett på länge. (Läs mer om tjeckisk underhållningsfilm i Martin Kristenssons artikel “En bossa nova i Prag”)

Kvällen avslutades på ett knökfullt Debaser där De Lyckliga Kompisarna bjöd på releasekalas för nya EPn. En EP som jag inte kommer köpa. Men jag kommer med största sannolikhet ta fram debutplattan Le som en fotomodell 1991 och lyssna lite nostalgiskt. Jag avskyr ju egentligen nostalgi. Men frågan är om det inte var en väldigt stor dos av nostalgi som utspelade sig där framför Mart och hans nya bandmedlemmar ikväll. Kanske har det med passerandet av 30-årsstrecket att göra. Men att höra de gamla hitsen samtidigt som små 14-åriga punkare cirkulerade i lokalen fick mig att minnas hur trallpunkseran format mitt liv. Den fick mig att välja en väg som gick utanför den normala och förväntade. Den fick mig att upptäcka den alternativa kulturen. Den fick mig i förlängningen att flytta från lilla Sala via Halmstad till Stockholm. Den fick mig att engagera mig mot EG, mot rasism, mot Öresundsbron. Den fick mig att bli socialist. Och det är jag jävligt glad och tacksam för. Även om jag hatar nostalgi och inte tyckte de nya låtarna med DLK var särskilt mycket att hänga i granen.

Dagens bästa upptäckt.

Såna här nyheter gör mig så himla glad.

Legendary Brisbane band The Go-Betweens have received permanent recognition from the people of Brisbane - the renaming of the Hale Street Link in their honour. The name was shortlisted, alongside 10 others, from a large number of suggestions put forward. The shortlisted names were put to a vote between 31 August and 20 September 2009 with Go Between Bridge being the clear winner.

Och det hela offentliggjordes den 29 september. Jag fick en näshårstrimmer. Grant McLennan (RIP) fick en bro. Stort!

Måndag.

Idag har jag köpt flygbiljetter. Åker till Barcelona om drygt två veckor. Och jag har blivit intervjuad. Och om nån undrar så håller jag med Sven:

Sömnlöst.

Tänk dig att du har fått en jättefin teckning av någon du tycker väldigt mycket om. Kanske ett litet syskon eller nån grannunge från gården. Du sätter upp teckningen med dubbelvikt maskeringstejp bredvid kylskåpet, ovanför kaffebryggaren. Där sitter teckningen sen i flera år och du blir glad varje gång du ser den. Den bryter egentligen helt mot den övriga inredningen i köket. Men det gör ingenting, kanske är det till och med det som gör den så speciell. Men en dag har tejpens klister torkat och teckningen har fallit ned. Den har åkt in bakom hyllan med kokböckerna och kryddorna. När du drar fram den så fastnar den i en liten spik som av någon obegriplig anledning sitter på hyllans baksida. En stor reva rivs upp i teckningen och den färgglada skapelsen är förstörd. Du försöker laga den med tejp och med papperslim. Men det är ingen idé. Den är förstörd. Du blir ledsen och arg. Du förbannar tejpens dåliga kvalité. I frustrationen knölas teckningen ihop och hamnar i soporna. Du letar fram en annan teckning från samma konstnär, men inser snart att det aldrig kan bli samma sak. Den var speciell. Det var nåt med färgerna som aldrig kan imiteras. Och att be om en ny är menlöst, den unge konstnären går snart i mellanstadiet och har lärt sig att rita fint. Och på väggen sitter en ensam tejpbit fortfarande kvar och symboliserar allt jävla elände på jorden.

Nu försöker jag somna igen. Hopknölad som en teckning utan täckning. Ridå.

Tips.

Jag fick en sån event-inbjudan på Facebook. Till Solanders releasespelning i Stockholm (på Pet Sounds Bar) den 14 oktober. Jag är där.

Nu kan man också lasta ned en första singel från kommande albumet “Prayer To God” (Tendervision). Den heter “Looking For Gold”.

 

PS. Det spelas relasespelningar i Vänersborg, Göteborg och Malmö också. DS.

Lugnet lägger sig.

Det har inte bloggats som det brukar. Det är bra. Det betyder att jag inte sitter och häckar framför datorn allt för mycket. När jag ser tillbaka på den senaste veckan blir jag nästan lite rädd. Har inte varit många sekunder ledigt. I måndags började en ny kurs i skolan och jag kollade på handboll. Tisdag till fredag har det förberetts och roddats inför den studentkonferens som ägde rum på skolan. I tisdags fyllde jag år och firades. I onsdags spelade vi skivor. I torsdags var jag hos doktorn med min trasiga axel och sen softhängdes det på Knivsöder. I fredags var det doktorn igen och sen jubileumsbaluns på skolan med roddning, konsert och komik. I lördags var det en heldag på Sjöhästen inför, under och efter King Kong. Och däremellan lyckades jag klämma in en hockeymatch med öl och Gammeldansk på Hovet. Idag Sjöhästen igen. Sen fotboll på tv. Sen skrev jag en intervju till Fibban. Nu är allt klart. Känns bra. Bäst kändes som vanligt King Kong. Två fantastiska spelningar (Strawberry Fair och The Mare). Smocktjockt dansgolv. En rolig installation på scenen. Massor med bekanta. En som heter Mattias hade en kastanj i munnen. Glädjande besök från Manchester och Sala. King Kong är mitt andra hem.

Imorgon börjar en ny vecka. Då ska det börjas planeras nya stordåd. Kommande helg spenderas i Västmanland. Hoppas det är 30+ på Sala Stadshotell.

Snart åker jag till Barcelona också. Känns bra.

Lite glad är man mitt i all olycka.

Bror spelar handboll.

  Nordiska studenter har workshop. Jag övervakar.

  Västmanlänningar på Lilla hotellbaren i onsdags.

  Organisk spellista.

The Mare live på Club King Kong.

  Strawberry Fair live på Club King Kong.

Club King Kong ikväll!

Så har det gått en händelserik månad igen. Det blir redigt popigt ikväll när The Mare och Strawberry Fair spelar live. Dessutom finfrämmande i dj-hörnet av Honeydrips-Micke. Var bättre än på King Kong kan man fira Ove Molins vackra kvittering? Ses där!

Mitt i natten.

Don’t go thinking you’re cool, don’t you, don’t you.
Don’t go thinking we’re through, don’t you, don’t you.
You need a flame before you fiddlle out.
So it don’t matter much anyhow, anymore.

‘Cause sugar,
One kiss don’t make a summer,
One kiss don’t make a summer,

But if that’s true,
Then tell me what I’m s’posed to do,
When the leaves start falling,
And I lose the pride that stops the aching inside showing through.
But I know if I can just last the winter,
Spring will bring hope renewed.

Don’t go thinking you’re funny, don’t you, don’t you.
My friends were right on the money ‘bout trusting you.
But I’m not bothered though, not today.
Just a p.s. on a postcard home, anyway.

‘Cause sugar,
One kiss don’t make a summer,
One kiss don’t make a summer,

But if that’s true,
Then tell me what I’m s’posed to do,
When the leaves start falling,
And I lose the pride that stops the aching inside showing through.
But I know if I can just last the winter,
Spring will bring hope but…

Round here, the only thing that ain’t blue is the sky.
Round here, there are places where the sunlight never shines.
And I’m tired of keeping composure, ‘cause I’m not supposed to feel sad,
When everybody’s telling me that:

One kiss don’t make a summer,
One kiss don’t make a summer,
One kiss don’t make a summer,
One kiss don’t make a summer,

But if that’s true,
Then tell me what I’m s’posed to do,
When the leaves start falling,
And I lose the pride that stops the aching inside showing through.

Darling, if that’s true,
Then tell me what I’m s’posed to do,
When the leaves start falling,
And I lose the pride that stops the aching inside showing through.

Tell me what I’m s’posed to do,
What am I supposed to do?
What am I supposed to do?
What am I supposed to do?

Fredag.

Sitter och väntar på ett samtal. Har precis varit hos en snäll sjuksköterska och fått ytterligare sprutor injicerade. Ser ut som en tjackpundare i armvecken. Passar väl bra ihop med min utmärglade kropp och darriga händer.

Just i detta nu pågår det intressanta jubileumsseminariet "Kulturens kunskapsformer - Vilka slags kunskaper bidrar konsten med?" i en föreläsningssal i en angränsande byggnad. Det missar jag pga mitt medlemsskap i arrangörskommittén. Vi har en fest ikväll att rodda. Johan Hedberg spelar live, Isak Jansson skämtar stående och jag och några till Spotify-dj:ar.


Johan Hedberg spelar live på Cosy Den-festivalen i somras. Filmat av Jerry Boman.

Fysiskt paj.

Jag hade kommit över den värsta ångesten. Psyket började hitta tillbaka till bättre banor. Nu är det piss igen. Nu är jag fysiskt trasig, vilket medför även ångest i huvudet. Jag var och hälsade på en doktor idag. Hon klämde på min onda axel, jag fick veva med armarna och hon frågade kniviga frågor om hur det kändes. Sen sjukskrev hon mig i fyra veckor. Från en timanställning. Grattis. Inte en krona in på kontot. Sen fick jag medicin som ska stoppa blödningen jag har där inuti axeln. Sen fick jag köpa ny medicin. För 1800 kronor. Så nu är kontot tomt med tre och en halv vecka kvar till inkomst. Det smärtar i dubbel bemärkelse. Trippel.

Det enda positiva med den här historien är att jag fick hänga lite med de trevliga sjuksyrrorna på min avdelning.

Men mest ändå; “fan…”

Skivor ikväll.

Ikväll spelar jag skivor hos Fritz’s Corner på Lilla Hotellbaren (Folkungagatan 47). Jag gör det tillsammans med mina utbildningskamrater Jerk från The Second Band och Peter från CDOASS. Från scen spelar US-amerikanske Whispertown 2000 live. Det är dessutom helt gratis!

Jag kommer bland annat att spela en icke-akustisk version av denna:

Gillart.

The Sound of Arrows - Into the Clouds (Music video) from The Sound of Arrows on Vimeo.

Tack. (inkl. Ångest XIV.)

Det blev en bra födelsedag. Av finnarna fick vi bubbel och jag fick Kosken. Sen fick jag tårta på Kungsholmen. Sen fick jag äga Spotify (nästan) hela kvällen. Sen fick jag öl på Movitz. Och mat på McDonalds. Dessutom fick jag en näshårstrimmer av “Fantomen” som jag ser fram emot att prova imorgon. Men bäst var ändå att bli väckt av mammas dagisbarn sjungandes “Vi gratulerar”. Och alla SMS. Så skönt att Dalle kommer ihåg en.

Efter nattbussen blev det lite ångest. Klev av vid fel hållplats. Insåg att jag inte hade några lakan i sängen.

Ångest XIV. 090930. 02:42AM. Högdalens bollplan (grus).

Men grusplaner är fina om natten. Imorgon är det onsdag. Då är jag 30+. Sov gott.

R.I.P.

Vaknar som 30-åring och möts av nyheten att Uffe Larsson lämnat in. Har ingen egentlig relation till den mannen, men har tänkt på honom under den senaste tiden när Oldsberg varit så kass i “Här är ditt liv”. Uffes personliga intervjuer i “Söndagsöppet”, dem lär Oldsberg aldrig ha sett.

Jaha. (inkl. Ångest XII + XIII.)

Då var man enligt passet 30 år. Två siffror man inte använt på länge. Den första använde jag sista gången den 28 september 2003 och den andra den 28 september 2000.

Men det är egentligen inte förrän 02.50 nånting jag fyller på riktigt. Kanske slår nojan till då. För nu känns det som vanligt. Ålder är ju bara ett nummer, som de säger i Förenta staterna.

Men det skär lite i själen ändå. Jag hade inte trott att det var så här mitt liv skulle se ut på min trettioårsdag. Hade nån frågat mig för tio år sedan under en fikapaus på truckförarjobbet  hade jag nog sett mig med barn och utan blogg (fast då kanske det inte fanns bloggar). Hade man frågat mig för ett år sedan hade jag sett den storslagna 30-årsfesten i Sala Folkets Hus framför mig. Planen var att jag skulle sitta på en tron och låta folk hylla mig. Band från Stockholm skulle spela. Sala Allehanda skulle göra reportage. Både Stadshotellet och Svea Hotell, och kanske till och med Sofielunds vandrarhem skulle vara fullbokade i mitt namn. Nu sitter jag ensam i min gamla soffa. Jag hade gärna haft sällskap. Det var inte så här det skulle vara.

Det här önskar jag mig i present: Gammeldansk. Fernet. En iphone. En ny lap-top. Ett par svarta jeans. En eller flera fina skjortor. [ingenting]-skivan. En hatthylla. Fina ostar. Nya klackar till mina kängor. Ed Wood-dvd-boxen. En himla många program-boxen. En flaskdiskborste. Fast jag skiter egentligen i prylar. Det finns bara en sak jag vill ha, det som jag plågsamt tjatar på min nära vänner om hela tiden. Det som kommer efter ångeststönen i mina ångestfilmer.

På tal om det. Bokmässehelgen gav inte upphov till nån större ångest. Det var för späckat schema för det. Men i Malmö helgen innan var det stundtals riktigt illa i fyllan. Här är bevisen:

Ångest XII. 090919. 03:37AM. Mäster Palmsgatan. Malmö.

Ångest XIII. 090920. 01:25AM. Spånehusgatan. Malmö.

Det blir kanske lite firande imorgon iallafall. Funderar på att sätta mig nånstans och låta mig bjudas på öl och sång. Firandet inleddes förvisso lite lätt tidigare ikväll i huset med den stora TV:n. Kebabpizza med pommes och två såser och en flaska skumpa. 

Nu måste jag sova. Tvättstugan imorgon bitti. Grattis och god natt. Ridå.

Bokmässan. Andra rapporten.

Blev inte så mycket bloggande från Bokmässan. Men här kommer ett klipp från en av de allra största höjdpunkterna. Lennart Palm från Lerum spelar “Känn ingen sorg för mig Göteborg” på sin partyorgel vid Melodikryss-livesändningen från Sveriges Radios monter.

Lägg märke till hur graciöst och samtidigt enkelt Anders Eldeman rör sig på scenen också när han inte talar ut i etern. Det är en man som älskar sitt jobb. I fredags ville jag bli kulturminister, igår ville jag ärva Anders Eldemans skivsamling och ta över Melodikrysset efter honom. Idag (igår) ville jag bli språkvetare.

Bokmässan. Första rapporten.

Bokmässan är inne på sin andra dag. Känns som en vecka redan. Igår lyckades vi smita in gratis på jippot i V-hallen. Fria Pro spelade Vysotskij. En föreställning jag njöt av på Scalateatern för två år sen. Igår var det en flopp. 50 personer i publiken i en lokal anpassad för säkert det tiodubbla. Trist.

Efter den floppen gick vi på den traditionella Galago-festen. Noterade att det var ganska stor skillnad på den och den första Galago-fest jag besökte i samband med Bokmässan för tio år sedan. Då var det fortfarande ganska proggig stämning, vill minnas att Blå Tåget spelade live. Igår var det ungt och hippt. Vad som är bäst låter jag någon annan avgöra.

Vid ankomsten till gamla Bommens salonger var jag tvungen att uträtta ett behov som man väl egentligen borde uträtta innan man hamnar på lokal. Men vad gör man? Efter att behovet var uträttat uppstod en något pinsam situation i mötet mellan toalettkön och de dofter jag lämnade efter mig. Inbillade mig sedan att ordet spreds i lokalen och att det var därför så många tittade på mig. Fast det kan ju förstås också ha berott på att jag antagligen var det snyggaste de sätt på länge…

Hemvägen gick via den stora kyrkogården. Gick förstås vilse igen.

Rapport från mässgolvet kommer när jag lyckats få över bilderna på datorn. Men kortfattat kan jag nämna några höjdpunkter hittils: kulturkriget som tydligen är igång, Myrdal om asiatiska latriner, en redaktörs dubbeldiss av en annan redaktör.

Ikväll går jag på Brand-premiär på Angereds Teater.

Allvarligt.

Jag hade förträngt den där punkfesten eftersom jag visste att jag skulle vara borta från stan. Nu när den nu ploppade upp i minnet så mår jag faktiskt riktigt pissigt. Som tur är så är det helt utsålt. Annars vetekatten om jag inte skitit i Bokmässan och Göteborg. Hallå, liksom! Hans & Greta spelar! Från Sala! Mina högstadieidoler! Fattar ni smärtan!?

Grattis B.B.

Jag åker som sagt till Bokmässan ikväll. I Göteborg that is. Ska bli riktigt trevligt. Men det är en sak som smärtar. Jag missar årets (millenniets?) fest på Kägelbanan här i Stockholm på fredag. Punk-skivbolaget Beat Butchers firar då sin 25-åriga existens. Och vilket firande det lär bli. Hela mina tonår står på scen igen. Det är som att Hej Baberiba-kvällarna på Sala Folkets Hus aldrig försvann. Och Hans & Greta från Sala spelar. Det band jag antagligen sett flest gånger live. Och Köttgrottorna (som väl iofs inte lagt av helt) med Mongo i spetsen, som jag hängde med på Gran Canaria för snart 20 år sedan. Och Radioaktiva Räker. Och Coca Carola. Och 23 Till. Och Asta Kask. Och mer därtill.

Ett bättre 30-årsfest hade jag inte kunnat ha. Fan, det smärtar så jag får fysiskt ont i hela kroppen. Fan, fan, fan! Varför ska världen vara så ond?

Men jag får i alla fall trevligt på premiären (och premiärfesten) av Henrik Ibsens Brand på Angereds Teater på fredagkvällen. Jag ska ockupera nån Spotify-dator och bara spela trallpunk. Som en hyllning till Beat Butchers.

Och på lördag kl. 10.00 sänder Melodikrysset live från Bokmässan. Det är ok kompensation.

Skribent.

Idag landade senaste numret av Folket i Bild/Kulturfront på min dörrmatta. Däruti finns bland annat en neddykning i den svenska festivalsommaren signerad undertecknad. På två uppslag brer jag ut mig tillsammans med fina foton av Sannah Kvist.

Förutom min text finns en intressant intervju med mannen bakom Aftonbladet-artikeln om misstankarna om den israelsiska militärens organstölder från palestinska dödsoffer; Donald Boström. Och som vanligt en massa annan go läsning.

I helgen åker jag till Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg för Fibbans räkning. Två intervjuer ska utföras och kanske möter ni mig i deras monter (B:08:69). Har hört ryktas om ett fantastiskt prenumerationserbjudande. Ses!

Hästskor.

USAs typ näst bästa skivbolag Shelflife släpper idag skivan The Imperial School med Horse Shoes. Eller skivan, det är egentligen skivor. För som sig bör den senaste tiden släpper Shelflife ofta sina utgåvor i form av kombinerad CD och sjutummare. De spår som ligger uppe för nedlastning imponerar och låter som en blandning av The Smiths och The Embassy, typ. Lasta ned här och här  och lägg sedan en beställning.

Horse Shoes har också spelat in en version av The Field Mice’s “I Wish I Meant More To You” som släppts digitalt av Holiday Records. Den lastar du ned här.

 

Det bästa US-amerikanska skivbolaget är fortfarande Matinée Recordings.

Magiska Barn.

Har inte köpt en skiva sen i juli. Då köpte jag en tolva med Steso Songs. Nu har jag beställt en skiva över Internet, en sysselsättning jag höll som favorit när det fanns pengar på fickan. Skivan jag köpte var en limiterad sjutummare med Magic Kids. Den lät glad och svängig och det känns som en skiva som passar i höstmörkret när jag sitter och längtar tillbaka till sommaren och ungdomen.