Lördag.

Det var en fantastisk lördag. Den var så fantastisk att återkommande ångestattacker sköljde över mig för att jag var rädd att jag inte skulle hinna ta in allt det fantastiska. Bajen loosa, men uppladdningen och inramningen av tidernas cupfinal var bättre än bäst. Och Håkan-konserten…det finns inte ord att beskriva den. Jag grät tre gånger. Alla låtarna handlade om mitt liv. De handlade om hon den gamla. Om hon den nya. Om allt som varit och om allt som komma skall. Det var så mycket känslor igår att jag kände mig mättad. Mättad på liv. Mättad på musik. Mättad på allt. Men ensamheten fick mig att resa mig från spåret och ta tvärbanan mot nya jaktmarker. Mot ensamhetens undergång.

Åh, ensamhet…