Det blir aldrig som man tänkt sig

Vet inte hur många gånger jag varit med om detta. Hasseåtage-filmen åker in på skivsläden och peppen är total. En och en halv timme senare har man skrattat en hel del, men jobbighetsfeelingen tar över allt mer. Hur kommer det sig att man alltid blir besviken när man ser deras filmer? Hur kommer det sig att man aldrig lär sig? Antagligen är det revyernas fel. De är ju aldrig dåliga. Inte vad jag kan minnas i alla fall.

Sällskapet var det hur som helst inget fel på. Även om jag tycker de visade lite dålig uppskattning inför mina boktips.